Om man köper ett par säckar kogödsel händer det att man bestämmer sig för att vänta med att använda innehållet något år eller två. Då gör man klokt att lägga in säckarna i en bod, på en stenhäll, var som helst egentligen, bara inte på marken. För kvickrot och andra ogräs sniffar sig till sådant godis på långt håll och en vanlig enkel plastsäck är inget skydd; den tar de sig lätt genom. 
Resultatet kan se ut så här efter ett tag: bara trassliga kvickrotsrötter och väldigt lite gödsel. Men annars tuffar det på i trädgården. Blommorna paraderar och nya kompisar dyker upp i rabatten och gamla bekanta dyker upp på oväntade ställen.
De här två har jag ingen aning om vilka de är, men fina är de ju.
Och så har vi gamla bekanta, som dillpionen – primadonnan med sinne för effekter och dramatiska entréer. Ser ut som om hon svept om sig en fluffig boa av något slag.
Sedan hittar jag en av de trevligaste och mest mångsidiga bekantskaperna i rabatten, en fotblading, på rymmen.
En halvmeter från rabatten står den och ser lite generad ut, med uppdragna axlar. Hur hamnade den där? Den gör inte så mycket väsen av sig nu, men i augusti kommer den att ha en stor knall-orange frukt under bladkragen! Säga vad man vill om odlandet, men enformigt blir det aldrig!
Heteren verkligen ”Fotblading”? Eller är det ett hemsnickrat namn? Som ”Huvudfoting”?
En googling på fotblading ger tre träffar som samtliga är inlägg på
den här bloggen…. ;)
Nybildning, alltså. Men inte så dum.
Jösses, jag har aldrig funderat på detta namn. De har bott i rabatten i femtio år eller mer; fanns där långt innan jag tog över dess (och deras) skötsel. Namnet har jag fått från farbror Erland som anlade rabatten och han sa aldrig något annat. Och inte Valborg heller. Kanske var det deras privata namn på blomman?
OK, stryk -ing! När jag googlade på ”fotblad” hittade jag bilder på min lilla rymlings släktingar.
Den där blå kan vara knölklocka och den blir man aldrig av med, bär sig åt ungefär som kvickrot. Jag har knölklocka som flyttat ihop med pionen, det bär mig emot att gräva upp pionen och rensa rötterna från knölklocksrötter men jag måste nog göra det till slut.
Kolla bladen. Smalare och ljusare än knölklockan, tror jag. Och klockorna också, liksom slankare på alla sätt.
Jobbigt att gräva upp pionen, men det går kanske att lätta rotklumpen lite grann med en grep och pilla bort knölklockorna?
Från Åland kommer detta meddelande:
”Jag har försökt sända kommentarer på din blogg några gånger den senaste veckan, men si det har inte gått som jag har velat…
Men jag ger inte upp, jag försöker och försöker…. ha det gott i alla fall och hälsa den fina dillpionen så mycket att de liknar en primadonna:)”
Primadonnan bugar lite avmätt, men ser nöjd ut!
Men vad konstigt med kommentarerna –kan det finnas fler som haft problem?
Nu har jag kollat spamfiltret också, för säkerhet skull och där fanns en hel del spännande, men inget meddelande från Pettas-Karin. Mystiskt.
Den oranga ser ut som en näva av något slag, och den blå heter …. nej, minns inte. Men den är väldigt vanlig där den är vanlig. :)
Tack! Kul med en orange näva. Och den blå får gärna komma hit och vara vanlig. Den är alldeles förtjusande tycker jag!
Den orangea är en nejlikrot.
Och nog för att södern är före Norrland, men knölklockan brukar inte komma med blommor här förrän mer åt juli.
Nejmen nu måste jag ju ut och fotografera lite. Återkommer strax!