Var vikingarna flåbusar och barbarer eller var de som folk är mest? Lars Lönnroth berättade på en knapp timme om vikingarna i litteraturen under drygt tusen år vid De Litterära Sällskapens (DELS) samarbetsnämnds årsmöte i går.
Han började med Kalifens i Bagdad sändebud till Volgatrakten, Ibn Fadlan, som skrev reserapporter om de vikingar i österled som han träffade på kring år 900: höga som palmträd med rödmosig hud och blont hår. De var enligt Ibn Fadlan inga trevliga typer, slagsmålsbenägna, smutsiga och grymma mot tjänstefolk och särskilt hänsynslösa mot kvinnor.
I de isländska sagorna från samma tid – om än nedtecknade först på 1200-talet – får man en mer varierad bild. Visst kan vikingen vara en fåordig buse, men alla var inte vikingar och även vikingen kunde när han väl gick i land bli lite mer eftertänksam, rentav vis, som Gunnar på Lidarende.
På 1500-talet skapade man kungalängder och tog fasta på de möjligheter som vikingatiden gav till ett heroiskt förflutet. 1600-talet lyfte fram den självständiga bonden, samhällsbygget, tingsförhandlingarna. Upplysningstidens 1700-tal ställde sig mer avvaktande till de isländska sagorna som historiska källor, medan romantiken och göticismen omfamnade vikingen som hjälte och förebild.
Nazisternas dyrkan av det nordiska och av vikingen ledde till kritiska reaktioner hos till exempel Jan Fridegård, eller för den delen Frans G. Bengtsson, som håller distansen med hjälp av humor, när han skildrar sina ”vardagliga och något komiska bondpojkar på äventyr i Europa”.
För att inte tala om Haldor Laxness, som i sina vikingaskildringar beskriver råskinn med övermänniskoanspråk; korkade typer som använder oresonligt mycket våld. Brutala slaktartyper utan finess och pardon.
Och idag? Ja, vikingen dyker upp på folbollsarenornas läktare, i Asterix-serier och Hagar the Horrible, medan vikingatidens gudar och andra väsen finns i Fantasy-litteratur som Sagan om Ringen och Game of Thrones.
Berättade Lars Lönnroth.
Men de finns också i nyöversättningen av alla isländska släktsagor och berättelser, allihop i fem band! Det är nog ändå den bästa litteraturen om man vill bekanta sig med vikingatiden.
Och dessutom finns många intressanta artiklar i senaste numret av DELS tidskrift Parnass.
Det tog lång tid innan jag förstod att vikingarna inte var särskilt civiliserade typer när de härjade runt. I realskolan utgick bokstavligen all historieundervisning om vikingatiden från Fritiofs saga av Tegnér. Rön från modern källkritisk forskning förekom inte alls i undervisningen. I musiken fick vi dessutom lära oss sjunga vikingabalk, vars fantasieggande inledning lyder så här:
”Nu han svävade kring på det ödsliga hav, han for vida som jagande falk;
men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt. Vill du höra hans vikingabalk?
Ej må tältas å skepp, ej må sovas i hus: inom salsdörr blott fiender stå.
Viking sove på sköld och med svärdet i hand, och till tält har han himmeln den blå.
Kort är hammarens skaft hos den segrande Tor, blott en aln långt är svärdet hos Frej.
Det är nog; har du mod, gå din fiende när, och för kort är din klinga då ej.
När det stormar med makt, hissa seglen i topp! det är lustigt på stormande hav.
Låt det gå, låt det gå! den, som stryker, är feg; förrn du stryker, gå hellre i krav!
Mö är fridlyst å land, får ej komma ombord: var det Freja, hon sveke dig dock;
ty den gropen på kind är den falskaste grop, och ett nät är den flygande lock.
Vin är Valfaders dryck, och ett rus är dig unt, om du endast med sansning det bär:
den, som raglar å land, kan stå upp, men till Ran, till den sövande, raglar du här.
Seglar krämare fram, må du skydda hans skepp, men den svage ej vägre dig tull!
Du är kung på din våg, han är slav av sin vinst, och ditt stål är så gott som hans gull.
Gods må skiftas å däck genom tärning och lott: hur den faller, beklaga ej dig!
Men sjökonungen själv kastar tärningen ej, han behåller blott äran för sig.
Nu syns vikingaskepp, då är äntring och strid, det går hett under sköldarna till;
Om du viker ett steg, har du avsked från oss, det är lagen, gör sen som du vill!”
(och så vidare se http://sv.wikisource.org/wiki/Vikingabalk)
Något idag mindre PC är svårt att tänka sig. Men som motvikt till dagens blodfattiga historieböcker står sig texten. För mig blev den inkörsporten till ett livslångt historieintresse och fortfarande kan jag förstå dem som inte vill förstöra en god historia genom att hålla sig till fakta.
Mycket bra exempel på göticismen i sin prydno!
Det var mycket av det där som Laxness tog fasta på, inte minst de där dåliga vapnen. Onödigt brutalt, tyckte Laxness att behöva banka och slå tills man gör köttfärs av sina motståndare.
Och så har vi kvinnoföraktet, ja:
Mö är fridlyst å land, får ej komma ombord: var det Freja, hon sveke dig dock;
ty den gropen på kind är den falskaste grop, och ett nät är den flygande lock.
Det där med att ”mö är fridlyst å land” gällde förstås inte trälkvinnor eller främmande kvinnor.
En mycket suggestiv dikt och visst är det en bra grogrund för ett hjälteideal som står övermänniskan nära!
Min historielärare var nog konservativ och struntade i läroplanen. Men visst är det konstigt att Tegner stod sig så länge som till slutet av 50-talet. När det gäller kvinnosyn är en modern fantasy som game of thrones snarast värre.
Du kanske skulle gilla Game of Thrones! Krönikören Lars Lindström hyllar den i Expressen. Han medger att det vore att ta i att kalla den feministisk. Men: ”fascinerande många självständiga kvinnoporträtt lyfts fram. En av många berättelser i serien är den som handlar om de begränsningar som sätts upp för kvinnor, och hur kvinnor väljer att bryta mot samhällets normer.” Som i de isländska sagorna för övrigt; där finns många starka kvinnor.
Jag har bara sett några enstaka avsnitt, men de uppmuntrade inte till fler. Kvinnor antas bli starka genom att bli våldtagna, våldsskildringarna i övrigt trist stereotypa. Gamle Tegner skulle inte gillat. I USA slår serien tittarrekord men kritiken är hård http://www.nytimes.com/2014/05/03/arts/television/for-game-of-thrones-rising-unease-over-rapes-recurring-role.html?_r=0
Inget att lägga tid på med andra ord? Så bra!
Intressant både inlägget och kommentarerna! Tegnér var en riktig macho…
Tack!
Och, ja, visst var han en son av sin tid, den där Tegnér, när det gäller hur man såg på och behandlade kvinnor. Eller lite mer än så. Så biskop han var lyckades han ju ha en rad romanser utöver hustrun, Anna Myhrman: Hilda Wijk, Emili Selldén, Martina von Schwerin. Kanske ytterligare någon som man missat i levnadsbeskrivningarna.