Varför bollas det inte nu för tiden? Jag frågar runt bland släkt och vänner i olika åldrar, men ingen bollar.
Jo, fotboll, basket, brännboll förstås, allehanda bollsporter och lekar. Men inte det rena bollandet, tvåboll, treboll, fyrboll mot en slät vägg. Nej, ingenstans.
Och så försöker vi dra oss till minnes en klassiker som ”Tolvan”. Först det lättaste tolv gånger. Då kastar man ”som vanligt”. Sedan med handflatan framåt elva gånger, på tian klappar man händer mellan kasten, på nian kastar man bakom ryggen, på åttan fångar man med händerna i kors, sjuan kastar man under benet, sexan kastar man med en hand. Femman? Ingen minns. Fyran klappar man händerna bakom ryggen, trean klappar man med armarna i kors på bröstet, tvåan klappar man under benet och på ettan snurrar man runt ett varv. Hoppas det stämmer någorlunda, men jag vill gärna ha kompletteringar om någon har andra uppfattningar om den korrekta Tolvan. Och så undrar jag förstås hur femman var. Den har ingen lyckats komma på. 
Men som sagt, varför bollas det inte? Kan det vara för att husväggarna inte passar för det? Jag har sett fåniga små skivor på några kvadratmeter på skolgårdarna som det är tänkt att man ska kunna bolla mot, men det fungerar ju inte. Tänk er en verklig virtuos, som klarar Tolvan med fyrboll. Oj, oj, oj, då behövs det en hög, bred och fönsterfri vägg. Som till exempel den här:
Hade ingen aning om allt detta! Vi hade ingen vägg alls att bolla mot när jag var barn, varken hemma eller i skolan. Vi bollade i luften och försökte ju oss på en del av de tricks du beskriver men utan beteckningar. Men min mor berättade lyriskt om sin barndoms bollande mot väggar och plank.
När jag tänker på de skolgårdar jag bevistade blir jag retroaktivt arg men då visste man ju inget annat. Det fanns BARA vasst grus som underlag. Inga planteringar där elever fick vara, inga träd, en synnerligen torftig miljö. Alla de tre skolor jag gick i tills jag tog studenten ( undantaget mitt amerikanska skolår) hade pampiga entréer. Där fick bara lärare gå in. Alla hundratals elever hänvisades till trånga bakdörrar och bakvägar in till både gård och byggnader. Min amerikanska skola hade betydligt bättre utemiljö med växtlighet och tom BÄNKAR för eleverna ute! Lyx, tyckte jag då.
Men! Det låter ju inte så demokratiskt för den institution som skulle fostra nya medborgare i demokratisk anda!
Så här ska i alla fall en bra bollvägg se ut. Det fanns en till, möjligen ännu större på en flygel på andra sidan, där den stora fönsterlösa gymnastiksalen låg. Oj vad det bollades på rasterna! På frukostrasten hann man med en vända Tolvan. Men turades om tre fyra stycken. När någon tappade bollen blev det nästas tur och först till ett vann.
Men dumma WordPress! I nya versionen är det mycket krångligare att lägga in bilder i kommentarerna. Uppdaterar med bild i inlägget i stället.
Barn hade ingen talan, det fick vi nogsamt veta. Både i skolan och hemma. Som tonåring fick jag höra att så länge man inte försörjde sig själv hade man bokstavligen ingen talan. Kanske är det därför jag har litet svårt att stå ut med att lyssna på föräldrar som frågar tvååringar vad de vill ha att äta eller ta på sig. Eller att fatta att ungdomar i dag kan ta ett sabbatsår på föräldrarnas bekostnad och resa runt i Thailand i månader.
Men vi lever i en ny tid, det är bara att konstatera.
För att inte tala om hur jobbigt det kan vara för tvååringarna att föräldrarna abdikerar och ber dem bestämma! En svår balans det där att ge barnen tillräckligt mycket att säga till om vid rätt tidpunkt. Och att bjuda lite lagom motstånd så att de inser att det kan löna sig att kämpa lite, men att vissa strider nog inte är värda att ta.
Jag är inte säker på att den serie bollkast vi gjorde kallades ”Tolvan”, möjligen ”bollskolan”, och inte kommer jag exakt ihåg de olika momenten heller. Men jag minns att vi kastade bakom ryggen, först med höger hand och sedan med vänster. Därefter bakom ryggen över huvudet mot väggen. Under benet: först med höger hand utifrån höger ben sedan ”inifrån under” och därefter med vänster hand och ben utifrån och inifrån. Jag tror också att vi kastade mellan benen över ryggen och huvudet.
OJ, rena akrobatiken, er bollskola. Mellan benen över ryggen och huvudet… då måste man ha koll! För att inte tala om bakom ryggen med vänster hand!
Vi var ju inte var med och sparka fotboll med killarna eftersom vi inte ansågs ha något bollsinne, eller hur det var. Men varför blev inte bollandet en OS-gren?
Japp, så var det. Killarna hade bollsinne och spelade fotboll, medan tjejerna bollade med något annat slags bollsinne tydligen. Och vilken OS-gren det skulle kunna bli! Inte för sent än.
Något bollande blev det inte för min del. Men jag minns att tjejerna hade brått att komma ut till den där väggen.
Bollsinne har jag noll. Noll boll, om man säger.
Och när Bollibompa dök upp på tv så hade jag sedan länge passerat bäst-före-datum. Så inte ens där blev det nåt bollande.
Ja, det var rentav lite trångt ibland, eftersom det behövdes flera team för att det inte skulle dra ut på tiden för mycket. Om man turas om – vilket det ju går ut på – och ett trettiotal tjejer ska hinna med några vändor på en rast, ja då måste man dela upp sig i mindre grupper helt enkelt. Och då vill det till att man inte stör varandras bollande. Som jag minns det var den andra ”flygelväggen” ännu större. Den vid gympasalen.
Kära nån vad det bollades i Sundsvall också. Vad roligt det var. Alla dessa utelekar. Det hoppades minsann väldigt mycket hopprep också. lektes kurragömma …. alla vi barn på fyrtiotalet i för trånga lägenheter (i alla fall jag) vad vi lekte utomhus!
Du kommer händelsevis inte ihåg hur ”femman” är? Vänster hand med en hand?
Jag minns som Barbro A att det fanns två sätt att kasta under benet, först det som du har ritat när man kastar liksom bakifrån och framåt. Sen gjorde vi ett kast under andra benet från insidan och utåt/framåt. Jag kan inte rita här tyvärr. Vi kallade det bollskola men vi hade bara 10 steg tror jag. Vi gjorde inte klapp under benet eller händerna i kors på bröstet. Vi bollade mest med två bollar. Det var svårt att klara ettan med snurr då.
Kul Anna H att ni också hade ”bollskola”. Man skulle troligen kunna doktorera på olika varianter av bollandet!
Det där att kasta under benet på insidan måste jag testa. Verkar ursvårt!
Men oj, så roligt att bli påmind om barndomens bollande mot väggen därhemma.
Tolvan har jag bollat många, många gånger
Tänk att jag hade glömt bort detta ända tills nu och genast kommer jag ihåg väggen hur den såg ut, väggen som revs för många år sedan. Tack!
Men då måste du ju minnas femman, Pettas-Karin! Eller ta fram ett par bollar och sätt igång så kanske kroppen minns. Jag har testat men just femman fixar jag inte.
Till vår folkskola (det står det fortfarande ovanför porten) hörde ett stort stabilt skjul vari fanns ett antal dass och en vedbod. Därav följer att många dörrar fanns det, jämna och fina att bolla mot, så varje rast under säsongen var det först fram som gällde och de som inte hann fick kasta mot brädpanelen med ribbor som styrde iväg
bollen lite hur som helst.
Ja, slätspont måste det ju vara, för annars for bollen iväg. Sådan där lite nopprig puts var inte heller bra. Slätputs däremot… Men på sådana väggar var det ibland bollförbud, till skillnad från eternitplattor och brädväggar.
Tack för påminnelse om bollandet.
Finns kunskapen kvar bland nutida barn?
Själv (född -48) var bollandet ”naturligt” bland kvinnliga klasskamrater (och lilla byskolan). Men aldrig att jag provade själv.
Bollandet? Ingen killgrej?