När man ska bedöma ett nybygge finns det av naturliga skäl bara arkitektskisser att tillgå, ofta vackra akvareller. Kanske någon gullig modell också. Eftersom de är till för att framställa byggnaden i få fördelaktig dager som möjligt kan det bli en svår besvikelse när huset väl är på plats, ofta en rätt ordinär låda.
När jag nu letar efter de där vackra presentationerna av Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken, hittar jag dem inte. Det här är det närmaste jag har kommit, men inte ser det ut som de där sagoaktigt skimrande bilderna på det planerade museet. Tar någon bort dem, så att ingen ska kunna jämföra mot hur det verkligen blev?
Men Sven-Harrys är verkligen inte det värsta exemplet, tvärtom. Det smälter rätt bra in i miljön och är ett hel acceptabelt inslag i stadsbilden, med sin gula fasad. Den skulle se ut som guld, var tanken, men det gör den inte. Gul plåt, möjligen. 
Värre är det med Stockholm Water Front. Så här såg det ut i de broschyrer som presenterade när bygget planerades år 2000. en presentation. Men långt innan det fanns andra förslag och skisser som jag skriver om i nästa inlägg.
Ja, ja, tänkte man, det där ser ju inte så farligt ut. Men först var höjden planerad till 36 meter. Sedan växte det lite i smyg och många stockholmare blev rätt häpna när den 55 meter höga byggnaden plötsligt uppenbarade bakom all byggbråte. Jag ser schabraket från vår lägenhet varje dag, men det är svårfotograferat, eftersom det blir ett sådant bländande blänk i plåtarna att man inte ser vad bilden föreställer överhuvudtaget.
Huset har växt nästan 20 meter i förhållande till det första förslaget. Någon ny broschyr för den nya versionen har inte tryckts upp och delats ut i massupplaga, såvitt jag vet. Enda trösten är att den där sortens hur kan rivas igen utan att det gör så mycket. De där fula sneda stålstängerna som mest ser ut som ett haveri borde man kunna ta bort direkt.
Problemet med arkitektskisser som inte ger en rättvisande bild av verkligheten har nått nya höjdpunkter – eller bottennoteringar – i samband med Slussenprojektet. Men det tar vi en annan dag.
Uppdatering, efter påpekanden från personer med bättre koll på stadsplaneringens samtidshistoria och med bättre minne: Waterfronthistorien var mer rafflande än jag minns. Så det blir ett inlägg till om detta med akvareller kontra verkligheten.
Och varför ska schabraken dessutom heta nåt på utrikiska? I Malmö ska nya konserthuset heta Malmö Live av alla töntigheter. Jag kommer att uttala det på svenska som det stavas på pin kiv. Eller Levande Malmö….. Grrrr
Malmö har redan vridande torson – törrning torso på skånska. Giv mig styrka!
Åkte idag förbi Hyllie, Malmös nyaste stadsdel. Den gör heller inte mig glad alls. Det vackra futuristiska vattentornet har hamnat i riktigt dåligt sällskap.
Världsklass, ju! Arkitektur i världsklass måste såklart heta något som världsklassmedborgarna förstår. Friends Arena, Stockholm Water front, Nobel Center… Eller?
Det där med världsklass är förresten intressant. Jag återkommer nog till det begreppet, som jag nog fått om bakfoten.
Verkligen jättefult hus! Jag tycker ganska ofta att olika typer av hus är fint och skulle välkoma skyskrapor i stan, men den där plockepinnhögen är bara anskrämlig. Dessutom är biljetterna till den konsert där med Pat Metheny som jag skulle vilja gå på alldeles för dyra. Det måste vara husets fel!
Vi skulle ordna en arkivkonferens för några år sedan och undersökte Stockholm Water Front som ett alternativ. Nä. Det blev det inte. Otrivsamt, konstig logistik, fult och framförallt dyrt.
Den där ska-se-ut-så-här-bilden stämmer förvånansvärt väl med hur-det-faktiskt-blev-bilden. Andra färger, visst. Men om du kollar hur huskroppen skymmer bakomliggande byggnader så ser bilderna rätt så identiska ut. Fyra fönsterrader syns till höger och sex rader till vänster.
Vad värre är; båda bilderna ser ut att vara tagna med nästan identiska kameraplaceringar. Så, om det inte är du som tagit den första bilden också, så är det någon som bor lite till höger om dig. Kanske till och med i samma hus?
Konspirationsteorierna och infiltrationstankarna växer sig starka.
”Förebilden” är inte riktigt den jag letade efter. Lite nedtonat är ju schabrakhuset, men det verkar inte vara tjugo meter lägre än det nuvarande. Så det blir nog att leta i arkiven om jag vill ha tag i den där broschyren som jag vill minnas hade vackra akvarellmålningar, med ett lågt, avlångt hus vid vattenbrynet. Då blev det ett jäkla liv över att man ritade det så att det såg ut som om det låg på en sjötomt. Men så lanserades samtidigt idén om ett kallbadhus utanför Stadshuset och då hamnade debatten där i stället och så växte Water Front-huset i smyg på höjden under tiden.
Jag tycker bara det ser väldigt konstigt ut. Kanske arkitekterna skulle åka på studieresa till Peking och Shanghai där det verkligen finns nybyggda hus och skyskrapor som är vackra och fantasifulla. De här klossarna gör ju ingen människa glad. Men jag håller med brorsan om att det på det första fotot inte ser fullt så hemskt ut som på det sista.
Ingrid
Det åldras inte heller särskilt vackert. Undrar om arkitekten tänkte på att de där stålstängerna måste putsas en gång i veckan minst. Som det är nu är de ingrodda med sot från avgaserna och ser bara solkiga och trista ut. Ja, lite mer studieresor kanske skulle hjälpa?