Oj vilken påsk! Bästa vädret. Och fullt i gäst- och festhuset, precis som det ska vara. Barnbarnen blåste såpbubblor i solskenet, ritade påskkort, klädde ut sig till påskkärringar, letade påskägg, åt påskgodis och betedde sig som barn i Bullerbyn, allraminst.
Syrran (Livsrummet) och pensionären kom också på besök och syrran hade med sig mitbringsel i form av en välbekant löpare från barndomshemmet och ett par paket gammaldags dasspapper till farfars dass som jag kulturarvsvårdar år släkten så gott jag kan.
Så här ser dasspappret ut. Inte så effektivt, men trevligt att titta på. Två olika varianter fick jag till och med. Fem hundra blad av Det bästa och en packe Munksjö Prima. Jag tänkte att det blir ju finfint på farfarsdasset, där jag för närvarande har en modern toapappersrulle. Hon har försökt medföra toapapper till farfars dass förut, syrran, men det fick brorsan syn på och lade vantarna på.
Och nu ville det sig inte bättre än att det gick likadant den här gången. Det finns förmildrande omständigheter, visst, men ändå. Om jag vore syrran skulle jag tröttna på att förse mig med antika toapappersförpackningar, eftersom de ändå aldrig hamnar där det är tänkt. Förlåt, Kicki!
För brorsan (Skogsgurra) dök upp tillsammans med Hyttfogden, medförandes ett jättefint solur som Hyttis pappa morfar, tror jag, fått i sextioårspresent. Bakgrunden till detta är mina solfunderingar tidigare här på bloggen. Dessutom hade de med vin från Mosel som brorsan hemfört, torrt jättegott ovanligt fylligt Moselvin, av ett slag som jag nog aldrig träffat på tidigare.
Och då, när brorsan så himla gärna ville ha även detta nya (gamla) toapapper var det svårt att tvärvägra, även om jag gjorde tappra försök. Men nästa gång (om det nu blir någon nästa gång) tror jag det är bäst att syrran sticker åt mig toapappret lite i smyg, så att brorsan inte får syn på det.
Ja det var en trevlig dag som en får tacke för och att träffa di små satte lite extra piff på besöket.
Visst var det din pappa som fick soluret från början, eller har jag fått det om bakfoten?
Morfarsgubben
Aha. Oj! Riktigt gammal, alltså. Rättar i texten.
Ack bröder, dessa bröder! Vad ska man göra? Jag har två sådana som gör sitt bästa för att få mej ur balans. Underligt är det, jag förlåter dom alltid!
Då vet du! Och som sagt, bröder brukar komma undan med det mesta…
Dom är ju trots allt det bästa man har! Näst efter barnen, maken föräldrar, bästisar, kollegor, grannar, nätkompisar och husdjur alltså.
Ja, en låååång gemensam historia hjälper väl en del.
Och nu tänkte jag lägga in en bild från en idyllisk plats som både brorsan och jag bar barndomsminnen från, men WordPress har gjort om allting, ALLTING, så nu kan man inte lägga in bilder i kommentarer längre. Tror jag.
Grrr. Det tycker jag är en finfin funktion i ditt bås annars!
Ja, jag var dum nog att uppgradera till en .0-version. Brukar jag inte göra utan väntar tills det blivit lite andra nuffror efter punkten. Jag var bara tankspridd och ville få bort den där indikationen att jag hde en uppgradering som väntade på åtgärd. Instämmer. Grrrr.
Man ska vara glad åt (fötter) brorsor..nu kan du melodin:)
Bra att veta att du är dasspapperssamlare. Utifall att jag hittar
någonting nytt men gammalt och antikt. Ibland händer det
Duken är jättefin i alla fall och håll hårt i den utifall att ….man kan ju aldrig
veta så noga med brorsor. Vi syrror ger ju lätt vika för de små liven
Såpbubblor måste det bli här också
Japp, brorsor är ju också människor…
Och eftersom ett av hans stora intressen i livet råkar just vara olika typer av toapapper fick han väl ta det. Dårå.
När jag växte upp var det bara tidningspapper som gällde på sommarnöjets (som det hette då) utedass. Gick bra att använda om man knöcklade ihop det ordentligt. Det var mest tanks och taggtråd på bilderna så det var inte intressant att läsa för en sjuåring.
Ingrid
Just så. Det gällde att knöckla och gnugga lagom så att det blev lagom mjukt, men inte gick sönder.
Glömde skriva att det var en otroligt vacker löpare du fick. Duktig syrra!
Visst är den fin! Men just denna har inte min vävkunniga syrra gjort. Den fanns i Tvåbo, där mina föräldrar bodde, under alla år och nu har den kommit hem igen.