Har ni lyssnat på Sveriges Radios program om tuppkycklingar i P1. Riktigt sorgligt. Sju miljoner nykläckta tuppkycklingar avlivas varje år, bara för att de är tuppkycklingar. Blivande hönor får leva, för de lägger ägg. Men tupparna då, kunde inte de få leva ett år, eller åtminstone ett halvår, och sedan bli mat? Nej, det är för dyrt att föda upp dem. De vanligaste äggproducerande sorternas hönsfåglar har inte särskilt snabbväxande tuppar.
Här är länk till radioprogrammet. Det är allt fler som reagerar emot det. I Tyskland har man ett system där man kan betala 35 öre extra för äggen, som går till kostnaden för att föda upp tuppkycklingarna. Kanske ett sätt att lösa problemet. Ett annat vore att kräva att få köpa årsgamla (eller halvårs-) tuppar till lite högre priser. Men det förutsätter ju att tillräckligt många gör det så att det blir fart på produktionen. Fast egentligen – sju miljoner – det räcker om nästan varje svensk ”adopterar” en tupp. Ett tredje sätt vore naturligtvis att skaffa sig höns själv.
Som farmor hade. När jag ser den här bilden förstår jag att det inte bara är inbillning att äggen smakade bättre när jag var barn. Kortet är troligen från fyrtiotalet, men jag tror att farmor hade höns en bit in på femtiotalet.
Jag har åtminstone köpt kravmärkta ägg till påskafton. En stillsam och fridfull långfredag till er alla!
Visst är det läskigt, jag reagerade också på de där programmen. Och när den 35-öres-metoden dök upp log jag för mig själv och tänkte att hur många gånger ska inte kvinnorna subventionera männens tillvaro. Men ok, med tuppkycklingar är det nog bra. Dom kan växa upp så kan vi äta upp dom.
Nu kände jag mig nästan som en riktigt elak häxa.
Fast jag tror att karlar också får bidra med 35-öringar.
I De Låga Länderna var det livsfarligt att köra bil för några år sedan. Det pågick en kampanj som gick ut på att man skulle adoptera en pup. Inte tupp, alltså.
Googla ”adopteer een pup” så förstår du varför. Framför allt var det de bilder av een pup som satt på långtradarna som var farliga.
Vill ha!
Jag har inte lyssnat på programmet, men när jag var liten fick vi hem en låda nykläckta kycklingar som sorterats ut i kläckertiet som varandes tuppkycklingar. Min mamma var lärare och ville ha kycklingar i klassrummet och vår granne jobbade i kläckeriet. Supermysigt var det i alla fall (eftersom några stannade hemma hos oss också.)
Hur som helst minns jag att en hel del av dom bortsorterade tuppkycklingarna visade sig vara hönor. På den tiden var visst inte könsbestämningen av kycklingar helt lätt. Ändå slaktade man i normala fall dom små stackarna direkt efter bortsorteringen.
Lyxigt med egna kycklingar!
Jag tror att det fortfarande är rätt svårt med könsbestämningen. Precis som på kattungar. När sonen var liten fanns en kull kattungar i släkten och han undrade förstås vilken sorts, men det var för tidigt att säga, så han fick svaret att det visste man inte. Sonen som redan i tidig ålder var lite vetenskapligt lagd förklarade då att ”Man måste titta under.”
Jag lyssnade också på radioprogrammet och har också läst i tidningarna om tuppkycklingarna.
Allt detta bara för att tillfredsställa människans ekonomi, vilket inte är fel det heller, men man tycker att människan kunde anpassa sig och göra någonting bättre av det än att ta livet av
Jag upplever det fantasilöst, slappt och slentrianmässigt. Här har man inte tänkt till alls, bara låtit det gå på som man alltid har gjort. Nästan alltid.
Hoppas att det går att få en ändring till det bättre på det nu när massmedia lyfter upp tuppen på bordet.
Ljuvligt foto. Så ska det se ut på landet!
Utvecklingen har till och med gått bakåt. Numera är det omöjligt att hitta kokhöns. Det fanns till ett billigt pris för ett antal år sedan, men nu tror jag knappt det går att få tag på.
Visst är det idylliskt vid stugan. Det ser fortfarande ut på samma sätt. Minus tuppen och hönorna.
I dag handlar allt om pengar, upplever jag. Det ska vara lönsamt, kvaliteten kommer i andra eller tredje hand.
Jag är uppvuxen på landet och vi hade höns. De gick ut och in i hönshuset rakt ut i en stor hönsgård, ibland lyckades de ta sig ända ut på ladugårdsplanen… Mysigt, men inget jag uppskattade på den tiden.
Ofta inser man först i efterhand att man upplever något unikt, spännande eller ovanligt trevligt. Gäller många saker från barndomen, faktiskt.
Om någon undrar varför det heter Coq au vin och inte Poule au vin så har du förklaringen här. Tuppen nackade man och åt upp. Hönorna fick leva så länge de värpte. Sedan blev de kokhöns.
Beträffande ”Allt är ekonomi” så är det ju faktiskt så det är. Och en mycket stor del av ekonomin styrs av pensionsfondernas avkastningskrav. Och pension vill väl alla ha? Oavsett om de gjort nytta, skada eller ingenting under sina liv.
Japanska kycklingsorterare är snabba och säkra. De hanterar upp till ett par kycklingar i sekunden: upp, blås, kolla organ, kasta i hon eller hanlåda. Ibland i henlådan.
Men ändå. Kokhöns och riktiga Coq au vin-tuppar har en annan smak än broilers. Synd att det inte går att få tag på.
Vi hade katt, höns och en arg tupp. Hönsen släpptes ibland ut ur hönsgården och då fick man akta sig och inte börja springa för tuppen, för då kunde han inte låta bli att förfölja. Min syster och jag tyckte det var bra om tuppen var ute när de stora ”elaka” pojkarna gick förbi på hemväg från skolan. Det gjorde dem lite spakare.
Vad trevligt, en vakttupp!
Vi producerade våra egna kycklingar, kläckte i en amerikansk maskin ”Buckeye” som drevs av fotogen. Fanns tupp i hönsgården använde vi hemägg men för att få andra hönsraser beställde mormor per postorder från ett hönseri och äggen kom med bussen
och lastades av på mjölkbordet.
Det var oerhört spännande att följa äggkläckningen. Äggen lades på ett nät i maskinen och under ställdes ett fat med vatten. På äggen ritades kryss för att man måste vända dem en gång om dagen och då visste man ju att alla äggen var vända. Detta förfarande skulle imitera hur en hönsmamma tog hand om sina ägg.
Det tog tre veckor och sista dygnet måste det vara helsvart i maskin när kycklingarna hackade sig igenom skalen. Man såg inte men hörde plötsligt hur små kycklingfötter traskade runt på nätet. Då var det dags sticka in handen och plocka ut de små liven och stoppa dem i en s k fostermor – en låda med en värmelampa. Grus och små grästuvor gjorde det trivsamt att vandra runt på och efter några dagar släpptes kycklingarna ut i en större låda. Hela anläggningen stod på ett bord i pigkammarn bakom spisen, just det rum där jag sitter nu och skriver. Åratal av kycklingproduktion gjorde att en speciell doft, inte alls oangenäm, dröjde sig kvar långt efter att vi slutat ”göra kycklingar”, en doft som gjorde sig påmind särskilt starkt när solen sken in i rummet. Sedan tapetserade vi om och numera finns ingenting kvar som påminner om vår kycklingavel.
På senare år köpte vi daggamla kycklingar från ett hönseri och de skickades också med bussen och de fick också samma behandling med fostermor. Jag skickades ut att med en spade gräva upp grästuvor som kycklingarna skulle krylla i och ibland följde någon mask med och det blev ett färfärligt slagsmål om den. Jag tror att det finns någon scen i en Disney-film som på ett väldigt realistiskt sätt skildrar denna kamp.
Kycklingfoder gjordes hemma och bestod av hårdkokta hackade ägg, skorpsmulor
och finhackad klöver eller nässlor.
När sedan barndomen var över efter fyra-fem veckor släpptes ungdomarna in i
ett litet mobilt hönshus med tillhörande stor bur försedd med hönsnät. Hela
anläggningen flyttades till ett nytt ställe allt eftersom gräset blev uppätet och nertrampat och gödslat i utomhusburen.
Jag vill minnas att tupparna fick en god chans att åtminstone få leva några månader tills skillnaden. Två tuppar var sällan bra, båda ville dominera så en fick så småningom avlivas.
Vilka intressanta och kunniga kycklingminnen! Har du dokumenterat detta någonstans? Annat är här menar jag.
Fortsättning följer här på grund av att jag fick för mig att nåt skulle hända med texten så att den skulle försvinna.
Alltnog:
Hur länge dröjde det innan hönsen började producera ägg? Minns inte, kanske knappt ett år. De allra första äggen var så små och gulliga, formatet växte vartefter. För att stimulera värpningen lades i båsen ägg av porslin i naturtroget utförande. Jag har kvar några än i dag. Om detta med konstgjorda ägg var skrömt eller baserat på vetenskaplig forskning kan jag inte bedöma men ägg blev det. Jag tror nog att det
hade gått lika bra utan porslinsäggen.
En höna kunde bli ”sur”, gå och tjura för sig själv och lägga sina ägg på andra ställen
än i båsen. Detta var tecken på att hon tyckte hon ville ha några barn att ta hand om.
Hönsen gick ju på inhägnat område, i en s k hönsgård, men ibland lyckades någon höna ta sig ut, krafsa sig ut under nätet och försvinna för en stund. Då visste man att
hon hade hittat ett ställe att boa på där hon lade ägg.
En unge som jag hade tid och lust att leta reda på hönans äggaskatt men di var alls
inte dumma, di där hönsen som ville ruva. Di förstod att di var bevakade och gjorde
sig alls ingen brådska eller möda, gick och sprätte tillsynes obekymrat och oskyldigt tills man vände bort blicken och stunden efter var di försvunna.
Men ägg hittade jag, ibland ett helt dussin i halmen under logen och i nässelsnåren utanför hönsgården. Redena återanvändes ibland så det var bara att gå och vittja.
Den stackars hönan då, som blev bestulen på sin avkomma? Tja hon fogade sig efter ett tag och lade sig snällt i värpbåset. Önskan att reproducera sig hade gått över för denna gång.
Var mormor vid ett generöst sinnelag kunde det hända att hönsen släpptes ut ur hönsgården och fick ströva fritt överallt. Somliga av dem var mycket sällskapliga och jag minns särskilt en lite rultig gråspräcklig höna som ständigt höll mig sällskap.
När hösten kom och potatislandet hade plöjts var det extra intressant att gå där och sprätta i sällskap med grannens fasaner som hittat sina släktingar. Den svarta jorden,
de bruna, vita och svarta hönsen och fasanhönsen och de mycket eleganta fasantupparna – vilken vacker tavla.
Så kom kvällen och man måste mota in våra befjädrade husdjur så att inte räven tog dem. Det låter kanske svårt att fösöka fösa in en skock höns men jag tror de kände på sig att det var dags att ”gå och lägga sig”. Ofta gick de in självmant.
Påskens attiraljer nu för tiden omfattar också fyrbenta djur s k påskharar. Vi har tre stycken bruna ena som far omkring strax utanför mitt fönster. Ibland rejsar de loss
och rusar kring och jagar vandra och jag antar att en av dem är ett fruntimmer som de båda herrarna vill imponera på.
Med önskan om en glad påsk tecknar högackningsfullt
med händer på tangentbord
hyttfogden
Som sagt! Memoarer please!!!
Vi hittade en gammal torr stämpel på ”Jankore” dvs kontoret. Det står Granbergsdals Hönsgård på den. Fan vet om det inte är ena hönsa avbildad på den också. Troligen en från Livorno. Den ska jag börja använda!
Hyttis har mycket att berätta från det som jag i min enfald trodde var vår ungdom. Jag inser nu att det faktiskt handlar om en ganska avlägsen forntid som vi alltmer tappar insikt om och som ingen Lars Madsén bryr sig om att skildra.
Vad tror bloggerskan om att organisera en avdelning för spontana berättelser? Ungefär som de Hyttis nu skrev om höns och ägg. Jag tror att det kan komma in en hel del material den vägen.
Ja, jag funderade faktiskt i samma banor. Jag gör gärna en egen avdelning för sånt. ska fundera på hur det bäst blir synligt.
En kollega till mig födde upp kapuner för många år sedan. Hur hon fixade till kastreringen vet jag inte säkert, men hon är kirurg så jag gissar att hon kunde själv.
Hoppas att de bedövades i alla fall…..
Nog är det ett svårt etiskt spörsmål om det gör skillnad för tuppen att dödas som nykläckt eller efter några få månaders liv. Är det bättre att bli uppäten än kastad på sophögen? F ö vet jag kattuppfödare som utfodrat med avlivade nykläckta tuppkycklingar och hon hävdar att katterna slukade dem med förtjusning.
Vad beträffar könsbestämning av kattungar så är det egentligen inte så svårt. Jag har i alla fall aldrig tagit fel (födde upp Russian blue i tio år) men har fått hjälpa t o m veterinärer att avgöra könet på nyfödda källingar. Det är ofta tydligare när de är alldeles nyfödda än efter några dagar eller veckor.
Ja det där med djurhållning är ju överhuvudtaget en komplicerad etisk fråga. I mycket av den industriella köttproduktionen i dag har man ju kommit ganska långt bort från det som brukar kallas ”bondens kontrakt”. Alltså att man föder upp djur för att äta dem, men att de i gengäld ska ha ett trevligt liv tills det är dags för slakt. Ju mer man får veta om hur djuren har det desto närmare till hands att man blir vegetarian. Som att man har väldigt svårt att få fram bestämmelser om att smågrisar ska bedövas vid kastrering. Kan ta många år…