När jag kliver omkring i byggbråten på Slussenområdet gläder jag mig i alla fall åt att Katarinahissen ska repareras. Så lät det inte på informationsmöten förra året. För dyrt, omöjligt att hitta reservdelar till hissen. ”Men det är ju ett landmärke och kommer att få stå kvar”, förklarade stadens informatör, som om det vore en glad nyhet.
Det är inte ofta jag fattar humör i sådana sammanhang, men en funkishiss som inte funkar! Det vore väl ett rätt pinsamt landmärke? Och så gick jag igång och avkrävde en stackars kommunal tjänsteman det avtal som finns mellan staden och Folksam som ska driva hissen. Originalavtal och alla senare avtal, tack! Vem är det som inte levererat?
För någon har inte fullföljt sina åtaganden. Någon borde se till att fixa hissen. Hellre en ny fungerande hiss än ett ickefungerande metallskelett som ett monument över Slussen-förfallet. Jag har inte fått något avtal än, men det spelar inte så stor roll, nu när staden beslutat gå in som delägare i Katarinahissen och bidra till att den blir brukbar igen.
Så här trivsamt hade man det när kungen invigde Katarinahissen på trettiotalet. Och här en liten filmsnutt från invigningen, som jag visat förut, men som tål att ses igen.
Så om några år kan det bli invigning igen. Tidigast 2019, visserligen, men man får väl ändå vara glad att man får vara tacksam. Om man vill frossa i fler Slussenbilder eller dokument från förr ska man gå till Stockholmskällan och söka på Slussen.
Så vackert allting var för inte så längesedan. Polisuniformerna, skutorna, bilarna, människorna och så hade man häst i stan också.
Nu ska jag frossa litet till och söka på Slussen. Det känns lite, lite som mammas gata. Min mor tjänade piga på Östermalm hos en prästfamilj men gjorde titt som tätt en sväng mot Söderkåkarna också och mången historia har berättats om bl.a. Slussen
Visst var det fint! Fast så vet man ju att det dolde sig en hel del elände också bland allt det pittoreska. Men Stockholmskällan (som vi var med och bidrog till när jag jobbade på arkivet) är verkligen en källa till mycken glädje och förundran.
…i sin ungdom förstås var hon piga …
Jag anade det…
Så fint!
Och hur tror vi att Kevius kommer ut ur klocktornsfadäsen? Det verkar som hon försöker klara sig från Slussen genom att överreagera på klocktornet vid Norra Station. Känns lite som en 101 Centurion var i farten i Stadshuset.
Jag tycker att 101 Centurion verkar vara långt mer anpassad för sina ändamål än vissa stadshusmarodörer. Marodörer med Stadshuset som arbetsplats alltså. I klocktornsfrågan tänker jag som så att om man råkar slå sönder en fin antik vas kan man kanske beställa en ny. Men då blir det inte en fin antik vas utan en nygjord (förhoppningsvis) fin vas. Vilket inte riktigt är samma sak. Kunde rentav tänka mig att acceptera att rivet är rivet, men att man gör något annat vettigt av ytan i stället!
Jag har jobbat granne med det där klocktornet i tio år. Det var faktiskt inte något speciellt med det. En klocka vid ett nerlagt godsmagasin. Lite högre placerad än vanligt, men inget att gråta över. Zettervall ritade många byggnader och den här har knappast något större allmänintresse.
Dålig psykologi att försöka använda detta som avledning från det egentliga problemet.
Bra krönika om ”tolvmiljonerspudeln” här.