Ibland blir jag lika fånigt förtjust över språkliga insikter som Monsieur Jourdain i Molières pjäs Borgaren adelsman. Han som plötsligt upptäcker att han har talat prosa hela livet. Till och med när han har bett sin fru att hämta tofflorna.
Ingen framtid?
När jag läser Grejen med verb får jag några sådana där Jourdain-ögonblick. Aha, det är så det hänger ihop! Ta det här med futurum. Om man till exempel sitter i heta stolen på Postkodmiljonären och får en fråga om vilket tempus som saknas i svenska språket, då, skriver Sara Lövestam, då är svaret futurum.
Och den ljusnande futurum…
Va? Skulle vi inte ha något futurum? Ingen framtid? Jodå, lugnar oss Lövestam, det går så bra att prata om framtiden även om vi inte har något särskild verbform för det. Inte som franskans, spanskans, swahilins och en rad andra språks specialformer. (Det ska vi nog vara glada för. Franska är krångligt med sitt ”att gå”= aller, ”jag går” = je vais och ”jag ska gå”=j’irai.) Vi löser det ändå. Men Postkod-lotteriet ska kanske se över de frågor som handlar om språk?
Vi är inte ensamma om att sakna framtidsböjningar av våra verb. I tyska grammatiken finns visserligen en särskild spalt för futurum, men inte är det några egna futurumformer för det. Det är samma sak där som här: man använder ”kommer att” och ”ska”. Går finfint det också.
Och i den engelska grammatiken bryr man sig inte ens om någon futurum-spalt i schemat över verbformer utan man nöjer sig med att konstatera: ”Futurum bildas av will+infinitiv av huvudverbet”. (Jo, det finns en del fotnoter också, annars vore det ju inte engelska.)
I Grejen med verb kan man också läsa om modus. Det är något som de flesta av oss använt hela livet utan att tänka på det. Svenskan har i praktiken bara två modus, det vanliga (indikativ): ”Jag låter bli” och ordergivning (imperativ): ”Låt bli!”. Samt ytterligare en ”bedårande liten verbform som bara finns i Bibeln, på gratulationskort och i Abbas svenska version av Fernando”. Det är en verbform som uttrycker möjlighet eller förhoppning (konjunktiv): ”Herren låte sitt ansikte lysa…”.
Utomlands däremot finns hela parader av modus och Sara Lövenstam tecknar dem som paraden av toreadorer, matadorer, banderilleros och picadorer i Tjuren Ferdinand: Gerundium, Potentialis, Optativ, Volitiv, Admirativ…
Teckning av Sara Lövestam
Precis den sortens illustrationer som jag alltid tyckt saknas i grammatikböckerna.
Framtiden finns alltid – även om den inte blir som man tänkt sig.
Margaretha
som tycker
konjunktiv
är så vackert
att hon använder
det så snart
tillfälle gives
Ja, finge jag bestämma skulle jag återinföra konjunktiv både här och där. Och till en början ändra tillbaka i bibel- och böntexter. ”Herren välsignar dig…” är ju ett påstående att det är så. ”Herren välsigne dig…” är en förhoppning att han må göra det. Viss skillnad tycker jag. Rent språkligt alltså.
Leve konjunktiven – den leve!
Min paradfras på tyska: ”Es hätte gut gehen können” är så konjunktiv som det går att få det. Den beskriver också hur det vanligen blev – dvs inte alls bra. Och så värst mycket framtid andas den väl inte heller.
Men den är bra att ha när det skiter sig. Och bland yngre medborgare i Fjärde Riket väcker den förvåning och lite beundran – en svensk! kan dom sånt?
Där ser man värdet av ett vårdat språk!
Vilket drar upp ett minne ur den dunklaste forntiden då jag behärskade franska någorlunda och fick en påflugen fransman att helt komma av sig genom att jag använde ordet ”néanmoins” (icke desto mindre) och konjunktivformen ”finisses” (för finir, sluta) i en och samma mening. Han backade och såg lite skrämd ut.
Jag fick för mig att kolla hur pass gångbart uttrycket ”Fjärde Riket” är numera. Vi använde det lite skämtsamt om Fritzarlandet på sextiotalet, då jag arbetade på Siemens och fredsperioden inte var äldre än tjugo år.
Till min förvåning fick jag mängder med träffar från modern tid. ”Fjärde Riket” har tydligen tagits upp av nynassarna och förekommer också som en boktitel.
Då är frågan: Är det politiskt inkorrekt att använda uttrycket? Ska det i likhet med ett antal andra uttryck rensas ut ur språket? Ska all litteratur gås igenom och rensas? 1984 i kubik?
Knepigt. Jag läste det i din kommentar just som ett lite Siemensjargongigt alternativ till att använda landets riktiga namn. Men det är klart att det ger associationer av alla möjliga slag och dessutom verkar en del EU-kritiska personer mena just EU när de skriver ”Fjärde riket”. Så det kan ge upphov till missförstånd. Såvärst mycket litteraturutrensning lär inte behövas, för jag tror helt enkelt inte att det förekommer, mer än i en framgångsrik ungdomsroman, som just tar upp risken med manipulativa och odemokratiska metoder.
Vi använder ju presensformen i svenska som futurum för det mesta i talspråket. ”Jag kommer i morgon”. ”Han reser till Rom nästa vecka.” Så visst har vi en verbform för futurum fast det är samma som presens iofs. Kanske någon annan har skrivit samma sak, jag har inte läst igenom alla kommentarerna…
Ingrid
Det är precis som du skriver Musikanta. Och som Lövestam betonar: Det går så bra att prata om framtiden även om vi inte har något särskild verbform för det.
Och som sagt, det går utmärkt att vara kissnödig i England, fast det inte finns något ord för det: https://www.karinenglund.com/2014/03/maste-du-kladda-sa-dar-hela-tiden/
Den boken ska jag, kommer jag att köpa bums!
Du kan få låna min, men jag tror det är en bok man vill ha.
Det låter som en bok som man vill ha, ja.
Gud är ett verb av Ola Wikander såg jag en recension av häromdagen. Den vill jag också ha. Den handlar om Gamla Testamentet.
Gud är ett verb… Hm. Det får jag nog fundera lite på. En bok med bibeltema som jag är lite nyfiken på är Niklas Rådströms ”Boken”. Har du läst?
Nej.
Gud är ett verb stämmer på hebreiska. JHWH betyder ”han är”. När Mose frågar Gud vid den brinnande busken vem han ska säga har sänt honom så säger Gud att han är ”jag är” alltså olika böjningar. Istället för J så är det bokstaven Alef som ser ut som X fast lite snirkligare och inte uttalas men hänger ihop med vokalen e i det här fallet.
Oj. Komplicated. Av detta drar jag slutsatsen att Moses var ute på lite hemligt uppdrag, liksom.
Typ. Han ska gå tillbaka till Egypten och säga åt Farao att han ska släppa israeliterna. Fast det tycker inte Farao är nån bra idé. Så Gud måste plåga honom och hans land på olika sätt innan han går med på det. Gräshoppssvärmar och läskigheter. Inte förrän dödsängeln gått genom landet en natt och slagit allt förstfött, inklusive Faraos son, så låter han dem gå. (Inte Allt förstfött. Israeliterna har fått tips om att de ska måla fårblod på dörrposterna för att ängeln ska gå förbi deras hus.) Förbi – pesach på hebreiska. Det ordet som heter påsk på svenska.
Andra Mosebok innehåller berättelsen.
Måste nog läsa på lite. Mycket dödande av förstfödda. Har något minne av att Moses räddades undan en liknande raid. Lades i en korg i Nilen, men skrek så in i vassen att någon faraonisk prinsessa hitta honom? Det måste ha varit i början av samma berättelse. Väl? Som sagt. Borde läsa på, för det är ändå vårt kulturarv.
Andra Mosebok börjar där strax före vassen.
En engelsk vän som bor i Sverige sen forever berättade att när han var relativt nyanländ (men redan kunde en hel del svenska) hade han sökt någon på telefon och då fått beskedet att ”Nej, han har gått och klippt sej”. Kompisen såg för sej hur den eftersökte hade gått omkring, klippande sej själv och föll i förundran över varför denne fortfarande inte kunde nås; han har gått, men då borde han vara nåbar nu …
Avslutad handling i förfluten tid, eller oavslutad – det är frågan. Imperativ eller preteritum. Svenskan är ett språk fullt av missförstånd och fällor.
Ett charmigt inslag i Lövestams bok är beskrivningarna av hur hennes sfi-elever (svenska för invandrare) kämpar med begrepp som ”HÄLSA på” och ”hälsa PÅ”, för i deras öron låter det som precis samma sak.