Lördagstemat är tåg och jag kan inte ens klaga för jag har själv hittat på det. Och då visste jag ju ändå att jag skulle vara här i Sao Paulo idag, men jag visste inte att det är så ont om tåg.
Den nya snabbtågsbana som planerades mellan Rio de Janeiro och Sao Paulo inför fotbolls-VM lär inte bli verklighet på några år ännu. Men om och när den väl blir klar kommer man att kunna resa sträckan på en time och tjugofem minuter, sägs det. 412 km med en maxfart på 360 km/h.
Så fort gick det inte när jag tågpendlade till skolan mellan Horndal och Storvik, som på den tiden var en viktig järnvägsknut med Sveriges (eller var det Nordens?) längsta perrong. Sträckan Horndal-Storvik är väl ungefär 40 km och det tog strax under en timme på den tiden.
Den här konduktören brukade vi av någon anledning kalla Botvid och han var snällare än han ser ut. Om man glömde sitt månadskort (vilket hände rätt ofta) kände han igen en och man slapp lösa biljett.
Det var på tågen som läxorna gjordes. Nästan en hel timmes koncentrerat läsande på morgonen var vad som behövdes för att klara sig. Jag tror det var då jag blev lite tågberoende. Aldrig kan jag koncentrera mig så bra som när jag åker tåg. Ibland, när jag haft någon text att läsa, som kräver extra uppmärksamhet, har jag funderat på att hoppa på ett tåg bara för att det skulle bli lite lättare. Har inte gjort det än, men det har varit bra nära.
På hemvägen efter skolan var det i stället sällskapsliv som gällde. Man spelade kort eller avhandlade ett och annat aktuellt problem (som vilken kille i 4 b som var gulligast eller vilket straff i helvetets värsta krets som skulle kunna vara lämpligt för den elaka historie-läraren). Och när någon var tillräckligt stadd vid kassa köptes veckotidningar som lästes kollektivt.
Jag tror att föräldrarna tyckte lite synd om oss som måste pendla ett par timmar om dagen till skolan. Själv minns jag tågresorna som ett väldigt trevligt inslag under min skoltid.
Mer tåg till folket!
Här hänger jag över axeln på min kompis Lena, men vilken tidning det är vi studerar är jag osäker på. Veckorevyn förekom, har jag för mig.
Och javisstja, titta gärna på den här filmen om ett litet modelltåg som tuffar på i mina gamla hemtrakter. Jag har visat den förut och mer information finns här.
Övriga lördagsbloggare är Gnuttan Helena Karin på Pettas(som pausar denna vecka och nästa) Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten och Malin (aka Filifjonkan).
Minnen!
Botvid – han kallades så därför att han lite grann påminde om den på den tiden populäre filmsnubben John Botvid. Lite stuttegubbe med en godmodig inställning till det mesta. Det var bara den gången vi stal strömming (som låg i öppna islådor på perrongen) och hade snöbollskrig med dem som han blev riktigt förbannad. Det var tal om att vi skulle nekas vidare tågtransport. Vi hänvisade till att vi just betalt nya månadskort (de kostade 3,80) och att våra fattiga föräldrar skulle bli sorgsna om vi inte fick utnyttja dem. Botvid kunde förstå den synpunkten och sedan vi talat om att vi skämdes och att vi insåg att vi burit oss alldeles otroligt dumt åt så glömdes saken. Vi insåg faktiskt med hela vår själ att vi varit ena riktiga idioter. Det var inte bara en läpparnas bekännelse.
Vi upphöjde perrongen i Storvik till världens längsta. Dags för lite faktakoll.
Om man googleearthar Storviks station får man en bra bild av plattformen i dess nuvarande utförande. Den är cirka 250 meter. Den bör ha varit cirka 100 meter längre i nordostlig riktning på vår tid och kan nog i och med det ha varit norra Europas längsta. Det beror till en del hur man definierar norra Europa.
Annars är det numera enkelt att leta fram världens längsta plattformar/perronger:
The longest railway platforms are:
Gorakhpur railway station, Uttar Pradesh, India:1,366.33 m
Kharagpur, West Bengal, India: 1,072.5 m (3,519 ft)[4][5]
State Street Center subway station, Chicago, Illinois, USA: 1,067 m
Bilaspur railway station, Chhattisgarh, India: 802 m
Cheriton Shuttle Terminal, Folkestone, United Kingdom: 791 m (longest in Europe)
Jhansi, Uttar Pradesh, India: 770 m
East Perth railway station, Perth, Western Australia: 770 m
Kalgoorlie railway station, Kalgoorlie, Western Australia: 760 m
Sonepur railway station, Sonepur, Bihar, India: 738 m
Flinders Street Station, Melbourne, Victoria, Australia: 708 m
Port Pirie, South Australia: 701 m
Halloj, nu är jag tillbaka i uppkopplat skick efter ett drygt dygn i bergen utan mobil och internät. Det går bra det också, sa dem som bor där.
Undrar om vi inte brukade hävda att perrongen var 1 km, en gång i tiden.
Jo. Eller två.
De mera blygsamma har nu reducerat det till cirka 750 m. Det hittar man om man googlar perrongen Storvik.
Sanningen är rätt så flexibel. Ganska lätt att kolla numera. Tråkigt.
Måste bara varna för de/dem/dom-osäkerheten. Jag förstår att vistelsen i välska länder kan medföra problem. Men försök att behålla känslan för modersmålet ännu någon tid. Det underlättar repatrieringen. Eller tänker du stanna permanent med linjen i norr?
Strömmingsincidenten gick mig helt förbi! Konstigt att jag inte fick höra talas om den på tåget. Det var ju riktigt korkar och förmodligen väldigt lärorikt när snälle Botvid för en gångs skull blev riktigt förbannad!
Jag ser hur mysigt det måste ha varit på det där tåget! Jag trodde inte att jag skulle gilla pendlarlivet så mycket som jag gör! Efter semestern började jag ta pendeltåget från Knivsta till Älvsjö varje dag, det är ganska precis en timmes resa. Om det inte är fullt med folk brukar jag kunna både jobba och koppla av på tåget. Det gäller bara att göra det lite trivsamt runt om sig, ta av jackan och sitta bekvämt – man får inte vara rädd för kroppskontakt, med det är inte särskilt skönt att sitta ihoptryckt mellan bredaxlade rockar med benen ihopvikta för att inte krocka knän med grannen.
Skönt att slippa byta färdmedel! Då kan man försjunka, antingen i en bok, i jobbpapper, eller egna tankar.
Åh, jag älskar också att åka tåg. Sällan känner jag mig lika avslappnad. Tror jag ska ta en längre tågresa i sommar. Inte en i Brasilien (är du där på semester?) men väl i Europa.
Japp semester och besöka-dotter-resa.
Europa är fortfarande någorlunda tågvänligt (hoppas jag i alla fall). Och med tågluffarkort går det fortfarande att ta sig runt till rimligt pris. Ser fram mot tågrapporter!
Ditt tåg måste ha kört fortare än Roslagsbanan, mina tre mil till skolan tog rätt precis en timme. Sedan hade jag drygt två km att gå. Åkte för det mesta bil på morgonen, varför jag var cykellås på kvällen. Har för mig att mitt månadskort kostade något tvåsiffrigt. Sällskapsliv idkade vi bara ibland, eftersom jag var ensam från min skola om att resa – alla andra elever var äldre än jag. Det är stor skillnad på tretton år och sexton! Men jag hann ju läsa mycket.
Margaretha
som känner den
dammiga doften
av plysch, när hon
minns resorna
– och hör tågljuden
Jag åkte också med Roslagsbanan.
Jag har inget minne av hur lång tid mina resor från Näsby Allé till St Eriksplan tog. Känns som en dryg halvtimme. Sedan var det buss 62(?) till Fridhemsplan och tuben till Thorildsplan. Komplicerat, kan det tyckas, men funkade hela tiden.
När jag stått på ”min” plats på Fridhemsplan i cirka två minuter stannade tåget med rätt dörr framför näsan så att jag gick rakt in till kompisarna. Jag är fortfarande imponerad av att den precisionen kunde upprätthållas trots att jag var utsatt för både tågets och bussens möjliga tidtabellstörningar.
Undrar om vi någonsin får uppleva den sortens problemfria trafiksystem igen.
Engelbrektsplan.
Det måste ha varit efter -67. När jag åkte fanns spårvagnarna kvar. Nästan lika trevliga som tåg. Fast jag promenerade (sprang för att hinna), till skolan på Karlavägen.
M
Det var 1957-58. Spårvagnarna gick som tåget. Blev faktiskt massakrerad av ett par spårvagnar på St Eriksbron. Hopplappad av Benkalle på Södersjukhuset.
Nej, ett cykellås har jag aldrig varit, stavningskontrollen har uppenbarligen aldrig varit cykellös!
Hann undra lite vad det var du hade tänkt dig att det skulle stå:)
Åh, det där med att man kan koncentrera sig på tåg är verkligen sant. Man blir liksom frikopplad från det vardagliga och tankarna klarnar. Det fungerar även på flygplatser ibland konstigt nog, om man reser ensam. Men tåg är betydligt trevligare än flygplatser.
Jag har till och med lyckats flytta över tågkoncentrationskänslan till flyget. Det har hänt att jag läst intensivt i flera timmar och så störs jag av något ljud eller plingande och tänker att aha, redan framme i Krylbo – eller nehej, Arlanda var det ju!
När jag åker Pågatåg är det ibland mycket skolungdomar med. Men jag har aldrig märkt att de utnyttjat tiden till plugg, mera skrän och bus, stå och gå i vägen för folk som ska av och på. Som tur är finns tyst kupé numera även om det inte alltid respekteras.
Själv läser jag gärna när jag åker, man är i en annan värld på tåget.
Men HUR klarar dom sig om dom inte pluggar på morgonen. Har man inga läxor nuförtiden?
Du slapp rälsbussarna va? Men bussen till Avesta var väl inte mycket bättre i synnerhet när den tog en sväng runt hela södra Dalarna.
Det var riktiga rediga stora tåg som tog sig fram i alla väder. När det var 30 grader kallt hoppades vi alltid att den kanske skulle kunna bli någon försening, men se det blev det inte.
När det var -30 var man glad att det inte var några förseningar. Det fanns ingen värme i den lilla väntkuren som vi gärna valde eftersom den var närmre än stora stationshuset. Vid sådana tillfällen upptäckte vi att det faktiskt var lite varmare i en gammal jordkällare på andra sidan vägen. Men där var det lätt att missa tåget. Tuff tillvaro.
Sen det konstiga biljettsystemet infördes har jag inte åkt tåg. 1981 (senaste gången) tror jag fortfarande man gick till en lucka och köpte biljett av en farbror. Enklare med Swebus där man köper biljett på nätet och får direkt i mobilen. Dessutom brukar jag läsa ut en halv bok mellan Norrköping och Stockholm.
Ingrid
Ack lycklig den som kan läsa på buss! Jag blir åksjuk och jag så bara tittar på klockan när jag åker bil eller buss. Tåg däremot… Fast X2000 har sina sidor, där kan det bli lite lätt illamående ibland.
Var det någon som sa Tåg? ;)
Lokomotivet på bilden är Förstlingen II som är en replika av Sveriges första
ånglok Förstlingen som byggdes av Munktells Mekaniska verkstad 1853.
Hmm första länken blev lite fel. Denna fungerar bättre.
http://youtu.be/PsRvG7BngK0?t=34s
Loket dyker även upp igen efter c:a 2.15 min in i klippet.
Antingen är det för sent på kvällen eller också funkar inte den här länken heller. Jag hittar mest bara traktorer.
Kul att läsa om dina tågupplevelser. Från det att jag vad 4½-26 år pendlade jag också timmar varje dag, med buss, tåg och senare även spårvagn och det har väl också satt sina spår på mig. Kul att du dessutom har foton från när det begav sig. Filmen får jag dock ha tillgodo, då jag inte kan se den på datorn jag sitter vid nu. Fortsatt trevlig resa ännu en gång!
Tihi – spårvagnsresorna har satt sina spår! Det tyckte jag var riktigt vitsigt.