Det här blir lite långt. Men föreläsningen på ABF-huset på Sveavägen var så intressant att jag för ovanlighetens skull antecknade en hel del. Översättaren Lars-Erik Blomqvist berättade om hur det är att översätta rysk skönlitteratur till svenska.
Först måste en översättare bestämma sig för om den översatta texten ska närma sig eller fjärma sig från det nya språkområdet. Genom sina olika ordval kan översättaren förryska eller försvenska. Vodka är brännvin och om man översätter med ”brännvin” ligger textens innehåll närmre den svenska verkligheten. Om man i stället väljer att skriva ”vodka” har man låtit den förbli lite rysk. Om man skriver tekittel, eller tekokare har man närmat texten, men om man behåller ”samovar” har man fjärmat den.
Lite mer komplicerat blir det med ord som införlivats i svenskan. Att kalla ett politiskt ledarskap som delas av tre personer för ”trespann” låter i mina öron som en slags exotisering. Vi har ju det välbekanta låneordet trojka, eller det mer klassiska triumvirat. Men Blomqvist verkar mena att trespann gör att texten kommer närmre, medan trojka fjärmar den. (Just det exemplet nämndes dock bara i förbifarten, så om det hade kommit upp till diskussion hade han kanske nyanserat resonemanget. Kanske han talade om hästspann, helt enkelt?)
Det är ofta de enkla orden som ger huvudbry. En mening på ryska med uttrycket ”en central gata” verkar ju inte svåröversatt. Men Blomqvist var inte nöjd med de associationer som ordet central ger på svenska, så han jobbade vidare med olika lösningar – en viktig gata, en betydelsefull gata, storgatan, ströget – för så småningom stanna för ”en stor gata mitt i stan”.
Man måste göra klart för sig vilka förväntningar som finns på det språkområde som man jobbar med. Alla översättare lever under ett förväntanstyranni. När det gäller den ryska litteraturen handlar förväntningarna ofta om tusensidiga böcker, en oöverblickbar mängd namn, som hela tiden byter skepnad, ett filosofiskt innehåll och ett språk med långa meningar och inskjutna bisatser och svåröversatt gerundium.
Turgenjev, till exempel och hans Fäder och söner har meningar som pågår och pågår. Så långa meningar kanske inte fungerar på svenska, men man kan låta dem hålla på ett bra tag och när man ändå måste dela av meningen kan använda semikolon; det är ett utmärkt verktyg när man översätter från ryska eftersom det ger en möjlighet att börja på ny kula samtidigt som sambandet bibehålls.
Och alla namnen kan förenklas en hel del. Om en Alexander har femton olika smeknamn i en bok kan det räcka med att använda ett, till exempel Sacha, förutom Alexander.
En annan egenhet är ryskans sätt att variera verben vid dialoger. ”Sa”-orden. Ryskan har ofta inte något ”sa” överhuvudtaget. En ordagrann översättning skulle te sig lite krystad eller sökt. På ryska är detta helt naturligt:
”Ni är sen, Jevgenij Bazarov” plockade han dröjande fram sockerskålen.
I svensk översättning måste det bli:
”Ni är sen, Jevgenij Bazarov”, sa han och plockade dröjande fram sockerskålen.
När man översätter handlar det inte bara om det enskilda ordets exakta betydelse utan lika mycket om dess aura, deras associationsfält. Till exempel ”bil” på svenska, med alla sina associationer kring Volvo, SAAB eller häftiga amerikanare. Ryskans ”machina” leder (eller ledde) tankarna till den sovjetiska tiden då man måste köa för att överhuvudtaget få köpa en bil och till bilmärkena Lada och Vaz med plastlister, handtag och andra detaljer som ramlade av första månaden.
Översättaren måste hela tiden vara på sin vakt och reda ut vad som är specifikt för språket, vad som är specifikt för kulturen och vad som är specifikt för författaren och sedan ta hänsyn till det i sin översättning.
Till och med en så enkel sak som grammatiskt genus kan skapa översättarproblem. (Är solen manlig eller kvinnlig? Månen?) Blomqvist berättar hur den ryska konstnären Ilja Repin – han med pråmdragarna, remember? – blev konfunderad när han såg Franz von Stücks målning ”Synden”. Synden är ju maskulin! Synden, han. (Hmm, tänkte jag, hur var det med bibelkunskaperna i Repins värld? Den här fresterskan med orm och allt verkar ju ändå lite bekant.)
På 1970-talet, då det skrevs en hel del ”bonde-besjungande” böcker om livet på landet i heroiserande stil, fick översättarna problem med alla ålderdomliga verktyg som var i flitigt bruk. Sådana som vi är vana att se på Skansen eller etnografiska museet skulle nu fogas in i texter om samtida personer. Fårklavar, hackelsekistor, frörepor, täxlor och trugor. Hur översätter det på ett sätt som förmedlar att det handlar om samtida personer, om än i ganska välbevarade agrara miljöer?
För att fånga in vad en översättare egentligen är citerade han olika definitioner, som att översättaren kan vara en trogen make, en trolös älskare, en skugga, med mera. (Men inte min favoritformulering om att översätta: ”Det är med översättningar som med karlar. De vackraste är inte alltid de trognaste.”)
Blomqvist menar att översättaren egentligen är som en orienterare i ett främmande landskap, utrustad med en karta med ofullständiga tecken; det är översättarens uppgift att komplettera kartan med begripliga symboler. Kanske snarare en lantmätare?
Vad översättaren än kan liknas med är översättningarna livsviktiga för att vi ska få en chans att bekanta oss med andra länders litteratur. Och, som Blomqvist påpekade, det skulle sitta fint med mer recensioner av översättningarna, inte bara en halv rad per bok. Helsidesartiklar som tar upp översättningarnas kvalitéer och eventuella brister. Det vore ju spännande läsning!
Håller med dig om att översättaren har en oerhört viktig funktion i romanerna på annat originalspråk än vårt svenska och borde ägnas mer uppmärksamhet i recensionerna. (För mig som är musiker kan jag jämföra det med solisten, som får all uppmärksamhet och ackompanjatören, som nådigt får resa sig upp och ta emot en applåd efter anmodan av solisten trots att det nästan helt och hållet beror på ackompanjatören om framförandet ska bli lyckat eller ej. )
Jag har ibland börjat läsa en bok och varit tvungen att sluta eftersom översättningen har inverkat negativt på läsandet.
Hade gärna varit med på den föreläsningen – det var väldigt intressant det du berättade. Har hört någon gång att översättaren inte ens behöver vara duktig på det språk som hen översätter. Tycker att det stämmer i någon mån av ditt inlägg.
Ingrid
Intressant jämförelse med ackompanjatören. Följsamheten, kunskaperna, förtrogenheten med musikstycket, vikten av att betona rätt, framhäva, betona, dämpa… Mycket som stämmer överens, inte minst graden av uppmärksamheh!
Och visst stämmer det att översättaren framförallt måste vara bra på det språk hen översätter till, medan eventuella luckor på ”från-språket” går att få hjälp med. Det är rikedomen och spänstigheten i det egna språket som gör att en översättare blir bra. Men jag håller med Blomqvist om det där med att man måste vara förtrogen med den kultur man översätter från. Jag skulle till exempel kunna tänka mig att översätta böcker från USA (där jag bott) men inte från England, och från Östafrika (där jag också bott) men inte från Nord-, Syd, Central- eller Västafrika.
Hörde på radion för en tid sedan om den usla betalningen till översättare. Det gällde kanske inte just skönlittaratur, det minns jag inte. Men det blir ju begripligt varför det florerar så mycket dåliga översättningar; det finns helt enkelt inte tid till de överväganden som föredragshållaren behandlade. Själv fastnar jag ibland i formuleringar och undrar vad i fridens namn det egentligen skulle – eller borde – stått.
Mycket intressant ämne!
Fascinerande ämne, verkligen. Och de hängivna översättarnas skara glesnar tydligen. Betalningen är usel, men skulle varit ännu sämre (påpekade Blomqvist) om inte antalet manliga översättare ökat betydligt. Det handlar framförallt om översättare som kan ryska och att de är många och män beror i sin tur på att smarta manliga studenter kunde få gå tolkskola i stället för att göra lumpen på sedvanligt sätt på 60-talet. Och eftersom man inte kunde föreställa sig någon annan fiende än ryssen, var det ryska som gällde.
Visste ni att saker som inte finns står i genitiv i ryskan. Om nån har stulit din bil är den genitiv när du märker det, kommer den åter och står där på gatan är den nominativ och ska man ta den för att åka nånstans blir det ackusativ. Och för tjyven är den ackusativ så länge han kör den. Vid motorstopp konstaterar ryssen att ”maskinen inte arbetar”.
Våra två, då små när jag läste ryska, lärde sig snabbt även om de inte riktigt förstod vad genitiv innebar, men jag minns att dotra en dag lyfte på locket till kakburken och anmärkte på att det var genitiv på innehållet.
Jag kommer att endera dagen ha läst ut femte delen på Conn Igguldens berättelse om Djingis kahn och hans efterföljare. Översättningen är helt ok men det som irriterar är när man märker hur korrekturläsningen börjar svikta. I andra halvan av del tre har översättarens funderingar kring alternativa ordval och val av tempus och böjningar av substantiv inte har städats bort helt. ”Han hade gjorde”, ö i stället för ä och tvärtom.
Gudskelov är del fyra och fem bättre och där är det två översättare som jobbar ihop.
Ska man påpeka för förlaget och i så fall bryr de sig?
Genitivkakor! Mycket begåvat av dottern.
Ack forna tiders förlag där man hade redaktörer som redigerade och korrläsare som verkligen korrläste! En översättare borde ju kunna leverera en felfri text kan man tycka, men man lever så intensivt med den att man kan bli lite hemmablind och en kritisk redaktör är guld värd. Men jag tror det kan vara en bra idé att skriva till förlaget och påpeka när det är alltför svajigt (fast å andra sidan: då kanske en pressad underbetald översättare får skit för det?)
Intressant och viktigt!
Gamla översättningar var nog ofta sämre än dagens – i synnerhet om det ”bara” var ungdomsböcker, där hela kapitel kunde utgå, och resten blev uselt översatt!
Kommer att tänka på en svensk översättare som tittat närmare på den ryska översättningen av ”Karlsson på taket” till ryska. Tyvärr minns jag inte vad mannen hette, men han skrev en bok om det, som säkert går att skaka fram på närmaste bibliotek. Det visade sig att den i Ryssland så populära boken, inte alls var en särskilt god översättning.
Precis som ”Anne på Grönkullaböckerna” är bitvis riktigt usla på svenska.
Margaretha
Ja, det finns tydligen många besynnerliga översättningar av svenska böcker på andra språk. Inte minst Pippi Långstrump, som gjorts lite mer väluppfostrad och rumsren på många språk.
Måste kolla Anne på Grönkulla igen. Minns de böckerna som spännande läsupplevelser, men då var jag alldeles för liten för att ha några andra synpunkter på språket än att det var intressant med alla okända företeelser och ord.
Borde ha korrekturläst innan jag klickade i väg kommentaren! Lika slarvigt som somliga översättningar.
Jag är oduglig som korrekturläsare (vilket tyvärr märks i mina blogginlägg ibland) så jag märkte ingenting konstigt i din kommentar. Nej, inte ens vid omläsning! Om du inte menar att du kanske skulle ha petat in ytterligare ett ”som” i sista meningen, vilket jag inte tycker är nödvändigt.
”tittat närmare på den ryska översättningen av ”Karlsson på taket” till ryska. ” där har du det!
http://procaptulectoris.blogspot.se/2009/05/anne-pa-gronkulla.html
Här la’ jag ut mina synpunkter på anneöversättningen. Det är långt, så jag tänker inte tentera dig på innehållet!
Margaretha
som även hon är en
usel korrekturläsare
i synnerhet om texten
är intressant
Aha! Just det. Intressant text!
Det här med översättningar är så intressant. Det händer inte sällan att jag stannar upp i en översatt text och börjar fundera över vad det kan ha stått i originalet. Det är inget bra betyg åt översättaren. Men, som någon påpekar här ovan, översättarens ensamma och viktiga arbete får sällan den uppmärksamhet hen förtjänar.
Astrid Lindgren skrev en gång (1969) i den franska tidskriften Babel : ”Men låt oss återgå till översättarna. När jag tänker på dem, så fylls jag av den innerligaste tacksamhet. Jag ser dem där de sitter i sina rum lite varstans i världen, kanske sent om nätterna ibland, jag ser hur de sliter med mina meningar som de ofta tycker är befängda men som de ändå försöker överflytta till sitt eget språk så troget som möjligt. Jag vet att utan mina översättare vore jag noll och ingenting, och därför är jag tacksam. Det är bara ibland som jag kan bli irriterad på några av dem. Det är de där som så redoboget vill hjälpa författaren att göra allting lite bättre och lite stämningsfullare än författaren själv har lyckats med. Ofta behöver de bara sätta till ett enda litet ord för att nå en oanad effekt – och en effekt som författaren inte har tänkt sig. Ett exempel:
/—/
”Det är nog julstjärnan”, sa Lotta.
Så har jag skrivit det. Men den amerikanska översättaren /—/ vill göra det lite mer stämningsfullt och lägger till ett ord.
”Det är nog julstjärnan”, said Lotta q u i e t l y.
I detta ”quietly” ligger mycket. Det betyder ungefär att, o, nu är det jul och tänk på julevangeliet och tänk vad allting är stämningsfullt och vackert. Allt möjligt som jag på inga villkor vill ha där. Därför att jag k ä n n e r Lotta och vet vilken nykter och saklig person hon är. Hon konstaterar bara att ”det där är nog julstjärnan” och så är det inte mer med det. Hon säger det med sin vanliga bestämda röst, inte alls ”quietly”, det kan jag försäkra. (Astrid Lindgren-sällskapet, medlemsblad nr 40, 2013).
Vilket utmärkt exempel på hur en text kan få en helt annan karaktär med mycket små medel! Och jag förstår att Astrid blev irriterad på den där klåfingrigheten.
och så glömde jag citattecken när citatet var slut…
för att inte tala om att byta till enkelt citattecken inne i texten
:-) Problemet är väl egentligen att man inte kan gå tillbaka och rätta upp en kommentar när man väl skickat den. Men å andra sidan går det ju bra såhär också, med tilläggskommentarer.
Blev mycket störd då jag en gång på loppis hittade boken ”Anne på Gröntorpa”.
Hetter den ju inte, ju!
Jo, i en mycket summarisk översättning, av Aslög Davidson, heter den faktiskt så.
Margaretha
Mäh! Får man göra så?
Mycket intressant inlägg!
Maken som översätter , (inte ryska) från finska till svenska har ofta liknande
kulturella ”problem”. Ibland är det snudd på omöjligt att försvenska en finsk mening på rätt sätt utan att den tappar sitt innehåll helt.
Jag håller med Olgakatt vad gäller lönen för en översättare. Den är minimal i jämförelse med hur mycket tid och kunskap som krävs för att det ska bli som det ska vara.
Som sagt, det är med översättningar som med karlar, de vackraste är inte alltid de trognaste…
Översättararvodet har knappast hängt med i den allmänna löneutvecklingen, tvärtom. Men översättare är ett hängivet släkte som kämpar på ändå.
Som sagt, det är med översättningar som med fruntimmer, de vackraste är inte alltid de trognaste…
OK, genusbalans upprättad!
Det är, som du vet, mitt allt övergripande mål i livet.
Och vad är svenska egentligen? ”Grina” betyder motsatta saker i norr och söder. I Skåne kör dom både skidor och skridskor och bil även om dom sitter i baksätet, i mina trakter ska dom åka hem bilen när dom kör den, osv. Det kan inte vara lätt att välja vilken svenska man ska översätta till.
Just precis så är det att översätta. Man måste ha lite koll på området man jobbar med. Och jag har ofta funderat på hur översättare till andra språk gör med alla våra underbara sammansatta ord. Ett enda ord kan ju resultera i en hel mening.
Jag som inte ens jobbar med språk kan också störa mej på en dålig översättning, hur det nu kan vara möjligt. Äldsta dottern läser helst på orginalspråk om det är engelska. Jag håller med Musikanta om liknelsen med musik. Man hör om musiken framförs av en gles orkester till ett fylligt verk!
Verkligen intressant ämne och speciellt viktig i all superbillig automatisering som sker överallt iom datorisering, det går aldrig att jämföra ens på samma dag med er riktig översättning!
Inte nog med att jag är en usel korrekturläsare, min ständiga följeslagare och värsta fiende i paddan, stavningshitler, hjälper inte heller till!
En dålig översättning är som ett musikstycke som misshandlas av en tondöv person utan känsla för rytm, eller nåt sånt. Man märker knaggligheten oavsett om man har språk som arbetsområde eller ej. Och de där översättningarna med otympliga formuleringar, där originalspråket lyser igenom är väldigt svåra att ta sig igenom. Har man möjlighet är originalspråket att föredra.
Och dessa maskinöversatta texter som man drabbas av, särskilt i bruksanvisningar, de går ju överhuvudtaget inte att använda.
Stavningshitler:) Bra begrepp. Som för övrigt vill att du ska heta ”Pusselbiten”!
Det bästa med mitt nick är jag jag kan återanvända det med alla varianter! Pusselbiten – när jag spelar Wordfeud, Pusseliten – när jag är på det humöret, Pysseleliten – när jag vill skryta, Pysse – när jag har ont om bokstäver osv.
Pusseliten är det visst på Wordfeud, om man ska vara korrekt – och det kanske man ska. Önskar dej en skön fredag och helg! När far du?
Nice nick – och mångsidigt!
Åker den 30:e alldeles för tidigt på morgonen.
Trevlig helg du också! Fast först ett rejält lördagstemainlägg, eller hur?
Spännande inlägg och kluriga kommentarer. Skulle någon verkligen skriva tekokare i stället för samovar när man ”är” i ryskt sällskap?
Jag hajade också till när Blomqvist berättade att han nog skulle välja ”tekokare” om det handlade om en nutida rysk text som han ville närma till svenskan. Samovar ger lite exotiska vibbar av 1800-talssalonger. Det är ju alltid ett val och om han vill ge texten en vardaglig ton är kanske tekokare en vettig lösning.