I lördags var det höstträff i Johan-Olovsällskapet i Horndal. Det hölls på bruksmässen, som ligger i bruksparken i Horndal, med ruinerna från det gamla bruket inom synhåll.
Det är svårt (och störande) att fotografera inomhus, så det fick bli ritblocket i stället.
Inbjuden gästtalare var Maths Isacson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala Universitet. Han behandlade tusen år av järnframställning på tre kvart och lyckades placera Bergslagen och Horndal mitt i historieflödet.
Eftersom författaren Johan-Olov Johansson skrev om bergslagsbruken och särskilt om Horndal, där han växte upp, är detta också en bakgrund till hans författarskap.
Brytpunkter i Bergslagen var temat och det finns det gott om i historien. Brytpunkter där produktionsmetoderna ändras, där produktionen tar skutt på statistikkurvorna över tillverkning och så – för Horndals del – bara upphör 1979.
Vi fick oss till dels lite siffror över järn- och stålframställningen i världen och om jag fattade rätt så ser det ut ungefär så här:
Världens stålproduktion ökade kraftigt mellan 1740 och 1910. Det är ju en väldigt brant ökning fram till 1910 och man undrar var det ska sluta.
Det undrar man ju fortfarande. men för världens stålproduktion mellan 1850-2000 finns i alla fall följande statistik:
Kurvan hackar lite där längst upp vid år 2000, men nu har Kina kommit igång på allvar och då sticker kurvan uppåt igen. Kina tillverkar 900 miljoner ton stål, varje år, alltså mer än hela världens stålproduktion år 2000. Nämen, kan det verkligen stämma? Jag har använt mina anteckningar från mötet och så har jag lånat tabellerna från Jernkontorets redovisning av stålproduktion. Jo, det verkar stämma.
En stor del av Johan-Olov Johanssons författarskap handlar om en av brytpunkterna i Bergslagen historia. Under årtiondena kring förra sekelskifter då de gamla brukspatronerna försvann och ersattes av disponenter ändrades också relationen mellan smeder och arbetsgivare. Disponenterna var representanter för ägare som man aldrig såg till och de var enligt Johan-Olov inte något annat än drängar. Disponenterna lydde bara order, till skillnad från brukspatronerna som åtminstone ibland lät sig resoneras med. Mer om Johan-Olov Johansson här.
Kollade lite*. År 2012 var produktionen i de 62 dominerande stålproducerande länderna 1 510 223 tusen ton. Det anses vara 98 procent av det hela. De 800 000 tusen tonnen som kurvan står och hackar vid har alltså fortsatt uppåt rätt så brant under 2000 – 2012.
*http://www.worldsteel.org/statistics/statistics-archive/2012-steel-production.html
Matematiskt innebär det att den fördubbling vart tolfte år som gällde under 1900-talet fortsatte ’oförtrutet’ under första delen av 2000-talet. Sällan sett en så klockren exponentiell tillväxt.
Men hur ska det gå, undrar man då.
Sådär kan det ju inte hålla på.
Det är ungefär så all tillväxt ser ut. Redan Mosebacke Monarki var bekymrade för detta i sina ”bullentiner”. På något sätt lyckades man få stopp på invånarutvecklingen och meddelade lugnande att ”Befolkningsexplosionen i Mosebacke har knullat färdigt.” Det blev ett jävla liv i medierna. Om du var i Sverige vid tillfället kan det inte ha undgått dig.
Mycket av Mosebacke missade jag, även detta. MEN, det går att at igen skadan, vilket jag strax ska göra!
Glömde säga att den historia som vi såg i Horndal och andra mindre bruk för 40 – 50 år sedan nu verkar upprepa sig i mycket större skala. De stålverk vi vant oss betrakta som tämligen stora och stabila har idag ganska stora svårigheter och utan specialkvaliteterna skulle varken SSAB Borlänge eller Oxelösund ha en chans mot de riktigt stora verken.
Ja, brukspatronerna blev disponenter, som blev platschefer som blev mellanchefer på distans. Har vi någon samtida Johan-Olov månne som skildrar detta?
Kring sekelskiftet producerades 90% av allt stål i världen i Sheffield, men dom missade ”tåget” när uppgången kom och har idag ingen stålproduktion alls!
I Sverige gör man specialstål, för den storskaliga produktionen klarar inte av specialsorterna och kompetensnivån på området är hög här!
Men om kurvorna går uppåt så där brant måste det ju ta slut rätt snart? I alla fall på detta klot.
PS. Vilket sekelskifte var det som Sheffiedlstålet var 90%.
Sheffield som ledande stålproducent blev ”avhakad” i början av 1900-talet. Men dom har ett museum som är väl värt ett besök!
Pingback: Hur mycket stål behöver vi egentligen? | En doktor i gjuteriet