Generationsklyftor är det lördagstema vi fått av Karin på Pettas. Och jag frests att citera Mahatma Gandhi när han fick frågan vad han anser om västerlandets civilisation:
”Det”, svarade Gandhi ”det skulle ju vara en mycket bra idé!”
Lite generationsklyftor kanske vore en bra idé, tänkte jag i går när jag såg en tjej på sju år på tunnelbanan, som kräver att få sitta medan hennes mamma stod, som avvisade mammans förslag att hon kunde sitta i hennes knä, som lassade av sig ryggsäck och jacka på mamman, som grävde i mammans väska efter hennes iPhone för spela spel.
Jodå, jag vet att äldre i alla tider klagat på barn och unga. Men jag undrar ändå om det någonsin funnits en barngeneration som haft så nära tillgång till vuxenlivets alla aspekter. Inte till bara föräldrarnas mobiltelefoner och datorer, utan också deras problem och glädjeämnen och dessutom till ett ständigt nyhetsflöde om vad som händer i världen. Visst ska barn vara delaktiga, men jag undrar om det inte kan bli lite mycket för de små ibland. Och för de vuxna.
”MAD vidgar generationsklyftan” står det på omslaget från 1969
Begreppet generationsklyfta myntades på sextiotalet i USA, när den äldre generationen konfronterades med ett nytt folkslag, babyboom-generationen, som var van vid ett gott liv från första början, med mycket uppmärksamhet och frihet. Tidningen MAD bidrog på sitt speciella sätt till att öka generationsklyftan. Här är en grånad Alfred E Neuman en patriotisk knapp där det står ”MY COUNTRY –RIGHT OR WRONG”.
Den unge långhårige Alfred, däremot, har en knapp där det står ”Make love not war”.
En chockerande tanke för den ”veterangeneration” som fått sin världsbild präglad av minst ett, kanske två världskrig. Och så nu dessa snorvalpar som tycker att krig är fel! Klart att det uppstår en generationsklyfta och kanske en rätt hälsosam sådan.
Den generationsklyfta som jag efterlyser är snarare att en del vuxna möjligen skulle försöka orka vara vuxna i lite större utsträckning och låta barn vara barn. Tror jag. Vad tror ni?
De övriga lördagsbloggarna är:
Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten.
Jo men visst tror jag som du! Kanske räcker det om den infantila vuxengeneationen, som vägrar att lämna tonåren bakom sig, tog klivet in i vuxenvärlden. Då skulle många ungar få en vuxen att luta sig mot.
Kanske kan klyftorna inte alltid överbryggas – men lite tolerans från båda sidor skulle kanske vara klädsamt. Av egen erfarenhet vet jag ju att man inte alltid vill förstå den andre.
Så här säger NE:
generationsklyfta [-ʃo`ns-] subst. ~n generationsklyftor
ORDLED: gen-er-at-ions–klyft-an
• (stor) skillnad i kunskaper och åsikter mellan människor som är födda med ungefär en generations mellanrum: generationsklyftorna måste överbryggas
KONSTR.: en ~ (mellan ngra)
HIST.: sedan 1970
Margaretha
”skillnad i kunskaper och åsikter mellan människor som är födda med ungefär en generations mellanrum” Bra definition! Jag skulle nog lägga till erfarenheter också, även om man kan säga att kunskaperna kommer av erfarenheter.
Och visst är det så att man med respekt (ömsesidig!) och omtanke överbryggar många slags klyftor.
Det är alltid bra att läsa kommentarer. Nu lärde jag mig exakt vad generationsklyftan är, tack vare Margaretha.
Och jag håller med vad gäller barnen av idag. De vuxna i deras närmaste omgivning skulle må bra av att visa sig vuxna sin situation som barnuppfostrare. Alltför ofta ser man dessvärre att de unga som behöver en gräns, får regera hej vilt, totalt gränslöst, vilket inte alls är snällt mot barnen. Tyvärr, men tack och lov så finns det också rätt många undantag som bekräftar den här åsikten. Nu kände jag mig riktigt som tanten med pekfingret från en helt annan generation:)
Jag känner mig lite som en argsint tant när jag tänker och skriver som jag gör i det här inlägget och det känns ju lite ovant. Och det är verkligen långt ifrån alla som är så där handfallna inför sina barn. Tvärtom har jag glädjande exempel på motsatsen i min omedelbara närhet. Men de barn som tillåts ta kommandot är ju de barn som verkligen märks på stan, på restauranger, i affärer, i bussen… Och ibland får jag en känsla av att de faktiskt längtar efter att någon ska be dem skärpa sig.
Det finns en rädsla för att låta barn ha tråkigt och roa sig sig själva så att barnen tror till slut att föräldrarna har till huvuduppgift att underhålla barnen. Nog vore det bra att båda parter låter den andra vara i fred emellanåt och ägna sig åt att vara vuxen respektive barn! Jag har träffat barn som inte kan leka utan publik och KRÄVER att en vuxen beundrar hela tiden och poängterar ”duktigheten” ideligen. Jag tror att deras föräldrar får en chock den dag ungen plötsligt är tonåring och inte vill ta i dem med tång och slutar kommunicera så som tonåringar har för sed.
För att inte tala om den chock barnen får när de börjar skolan och upptäcker att det finns hundratals ungar som var och en är världens medelpunkt! Den danska psykologen Jesper Juul har skrivit mycket klokt om det problemet. T.ex:
”Barn och unga, som konstant söker eller kräver uppmärksamhet på ett sätt som antingen är irriterande för omgivningen eller som upplevs som förödmjukande för dem själva, är nästan alltid små människor som saknar upplevelsen av att ha blivit sedda och uppskattade som de verkligen är. Ju mer av ytlig eller irriterad uppmärksamhet de får, desto större blir saknaden.”
Jag håller med om att man lätt känner sig som en gammal gnällkärring när man har åsikter om barns fostran. Tyvärr blev det lite omodernt ett tag, det där med fostran, men jag vet att det är på gång igen. Man får säga ”fostran” och behöver inte flumma med ”värdegrund” som varit på modet ett tag.
Jag är ibland avundsjuk på barn av idag som får ta plats, blir lyssnade till och tagna på allvar. När jag växte upp på 50-talet skulle barn varken höras eller synas, och åsikter fick man inte ha. Jag minns hur förödmjukande det var att viftas undan. Men de stackars barn som har en gränslös tillvaro har det nog ännu värre. Lagom är bäst.
Ja, det kan inte vara lätt att aldrig få märkas, men inte heller att alltid vara i centrum. Jag tycker just att Jesper Juul formulerat dilemmat bra och givit några intressanta tips om hur viktigt det är att ”se” på rätt sätt. Inte okritisk (och ganska ointresserad) beundran: ”Åh vad fint” oavsett vad det är, utan mer ”Vad kul att du gjort en så klurig labyrint. Får jag prova den?”
Det är lätt att bli upprörd över ett sådant beteende, men man vet inte alltid vad som ligger bakom. För vissa barn hjälper det inte med hårdhet och disciplinära åtgärder, det blir snarare kontraproduktivt. Man kan bara beklaga den mamman som tydligen hade ett sådant uppenbart problembarn. Vem vet vad som hade hänt om hon hade tagit en konflikt med dottern?
Jag rekommenderar alla som ondgör sig över ”0uppfostrade” barn att läsa den utmärkta boken av en av världens främsta barnpsykologer, Dr. Ross Greene. Här är en artikel i SvD om just honom. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/arkiv/arga-barn-gor-sa-gott-de-kan_8037366.svd
Ingrid
Mycket klok artikel! Och visst har man själv ibland varit i liknande situationer då man gärna velat förklara för en ogillande omgivning att nu är det så här att… (för det finns ju alltid en förklaring).
Mitt exempel kanske inte är det idealiska för att resonera kring generationsklyftor då och nu.
Då hade barnen en egen värld som föräldrarna inte visste så mycket om och vuxenvärlden hade sina hemligheter. Tanken att jag skulle kunna stoppa ner handen i min mammas handväska för att plocka upp något jag ville ha var helt enkelt otänkbar. Barn skulle synas men inte höras. DEN inställningen har man gjort upp med, och det är ju bra, men man har gjort det till den milda grad att det nu ibland är föräldrarna som inte får höras.
Både Jesper Juul och Ross Green hittar en bra balans, tycker jag, mellan att ge de vuxna en vuxenroll samtidigt som de ger barnen utrymme att utvecklas.
Du anar inte hur rätt du har Karin! Jag har lite på grund av det inte skrivit mitt lördagsinlägg än, men om just det exemplet kommer jag inte skriva.
Just att generationsklyftor måste överbryggas kan man ju fundera på vad det innebär? Jag tycker att vi bättre ska ta tillvara på erfarenheterna och styrkorna med att komma från olika generationer. Jag önskar så att jag hunnit lära känna min mormor bättre, farmor hade jag kvar längre och hann ”intervjua” en del. Det var mycket lärorikt och spännande!
Integritet, respekt, gemenskap, kärlek, ömsesidigt utbyte och eget utrymme… Det är väl ”bara” det som behövs för att det ska funka mellan generationerna. Och det är ju inte så lätt att få till en bra balans i alla lägen. Men väl värt att kämpa för!
Och i arbetslivet. Jag minns när jag var nyanställd och yngst på en stor arbetsplats, hur jag faktiskt kände att jag bidrog med nya kunskaper. Och när jag tjugo år senare lämnade den, kunde jag konstatera att de unga, kunniga medarbetare som börjat tillförde nya viktiga kunskaper! Så ska det ju vara när det är som bäst.
Ja, i arbetslivet är det viktigt att det viktigt att låta alla bidra. Det går tyvärr mer och mer åt att en äldre generation puttas ut för att ge plats åt yngre. Åldersdiskrimineringen har växt, åtminstone i min bransch.
Utan äldre kolleger, som varsamt vägledde mig i alla administrativa labyrinter och i jobbets hantverksmässiga sida, hade jag nog bara ställt till med en massa elände i ungdomligt oförstånd. Då fanns en bra balans mellan generationerna, tycker jag.
Jag har som väl är upplevt när generationsklyftan nästan helt har suddats ut – nämligen inom musiken. När jag gick på kantorskursen i Linköping hade jag precis fyllt 50, den yngste deltagaren var 14 år! Det är klart att jag inte umgicks med dem som var 25 år yngre än jag (de flesta) efter dagens slut, men under kursen var vi helt på samma nivå. Samma svårigheter och samma lycka när vi gjort något bra. Inga problem med grupparbeten t.ex. Ge och ta, alla hade vi bara ett mål att klara proven till kantorsexamen.
Jag glömmer aldrig när en av de yngre deltagarna kom in när jag satt och spelade några gamla evergreens på flygeln. ”Det var en fantastisk tant till att spela fina ackord”, sa han. Det gjorde mig glad!
Ja, vilket bra exempel! Gemensamma intressen bryr sig inte om generationstillhörighet!
Pysse, vi svarade Musikanta så gott som samtidigt – och verkar vara rätt överens!
:-)
Visst är det härligt när åldern inte spelar någon roll! Så är det nog kanske särskilt inom musiken. Men möjligen andra konstarter också. Som i den målarcirkel jag var med i min ungdom. Minst två, kanske tre generationer jobbade koncentrerat ihop och tänkte inte så mycket på åldern.