Det lördagstemat som Karin på Pettas ger oss denna vecka är ”Talande tystnad”. Ett tema först verkade omöjligt svårt, men så dök de upp i minnets vrår, alla olika tystnader.
De obegripliga tystnaderna. De som uppstod när vuxna samlades på möten, på kalas eller kanske kafferep. Ibland kunde någon säga något som i mina barnaöron lät som vuxenprat i största allmänhet, men av tystnaden som uppstod förstod jag att det var något annorlunda. Något som man inte pratade om, eller som man inte var överens om.
De tillrättavisande tystnaderna. Ingen vidare uppfostringsmetod, tycker jag, men den används nog fortfarande. En avvisande tystnad som talar om missnöje och bestraffning. Eller som brorsan när han tyckte att lillasyrran var korkad bortom alla ord. Då slöt han sakta ögonen och vände bort huvudet i stillsamt förakt. Nejdå, det knäckte mig inte, men jag förstod när jag sagt något dumt.
De sällskapliga tystnaderna. Det hände att man gick in hos någon granne, ofta på väg hem från skolan. Så satte man sig på vedlåren bredvid spisen där det var varmt och skönt och – satt. Man kanske hittade en tidning eller katalog och bläddra i. Sedan gick man igen efter en stund, med ett ”Hejdå!” Eller kvällar hemma i vardagsrummet när var och en höll på med sitt under tystnad.
Författaren Seamus Heany beskrev samma sällskapliga tystnad när han besökte Sverige i samband med Nobelpriset. Hur han kunde sitta en hel kväll och lyssna på sina äldre släktingars tystnad. Det enda som blev sagt kunde vara ett ”ay, ay ” eller ”well well” och kvällen rundades av med ett ”I say”. Motsvarigheten hos oss skulle kunna vara ”håhåjaja” och ett ”joodå” eller ”som sagt var”. Så här skriver hans favoritpoet Tomas Tranströmer i Det vilda torget (Bonniers, 1983):
Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord.
De övriga lördagsbloggarna är Byfånen (som dock har tagit långledigt), Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten
En specialvariant av talande tystnade är frånvaron av prat.
Min favoritförfattare Heinrich Böll beskriver i novellen ”Doktor Murkes samlade tystnad” en ung kulturredaktör vid tyska radion som efter andra världskriget plågas av alla dryga dumheter som landets kulturbärare märkvärdigt lika sina företrädare spyr ut när han sänder ut dem som gästpratare i den tyska radion.
Han hämnas genom att spara de klippbitar från inspelningen som uppstår när man vid redigeringen tar bort onödiga pauser. Dessa minimala klipp från bandinspelningen fogar han sedan samman till en lång och konstant tystnad, välsignat befriad från allt tal av de oförbätterliga.
Med rent glödgat hat skildras doktor Murkes inspelningsmödor när han tvingar en prelat som fått för sig att han vill ändra ordet ”Gud” i en redan gjord inspelning till ”det högsta väsende vi alla tillber.” Det räcker då inte med att tala in Gud en enda gång för att ersätta alla de 28 gånger det förekom i originalinspelningen. ”Det högsta väsende vi alla tillber” måste enligt tysk grammatik börjas efter kasus och attributiva adjektiven i förekommande fall också ändras efter kasus. Dessutom måste särskilda nyinspelningar ske när uttrycket används vokativt; när vi åkallar de högsta väsendet. Prelaten tvingas läsa in alla tänkbara grammatiska varianter av den önskade synonymen till Gud under Murkes obönhörliga men klanderfria diktamen.
Alla omtagningar leder till att många klippbitar med obehövlig tystnad kan tas bort från den ursprungliga inspelningen. Dessa sammanfogar Murke till ett lång bandinspelning med absolut tystnad som han avnjuter på sin hemmabandspelare på kvällen. Jag förstår hans behov av samlad tystnad i en värld som denna.
Ja, Murke! Tänkte inte på det. Så bra att du gjorde det!
Minns att det förekom vildsinta funderingar kring gladporrfilmtitlar för ganska länge sedan. Lite i analogi med den välkända ’Utan trosor i Tyrolen’ dök då ’Katharina Blums förlorade kleder’ upp.
På tal om Böll – och kanske också talande tystnad.
Den kommentaren förbigår jag med tystnad…
Hade också Dr Murke i tankarna när jag skrev mitt inlägg. Men även Peter Englunds essä om ljudet av fallande snöflingor i en tyst natt. Egentligen är det för en hörande aldrig helt tyst. I ett ljudisolerat rum dånar ens eget blodomlopp i öronen med hjärtslagen som pukor.
Oj, vad många tystnader som dyker upp bara man avhandlat en! Tänker på den isande som inte bara är tillrättavisande utan ren tortyr.
Det är problemet med effektiva öronproppar – om man försöker stänga ute externa ljud hör man ju så mycket bättre hur kroppen jobbar och håller på. Så jag har valt radion med P1 på låg nivå som lämplig ljudkuliss för att kunna somna. Och därför undrar jag förstås varför de inte sänder vågskvalpet hela natten.
Vågskvalpet är inte alls så rogivande som man skulle kunna tro. Inte för mig, iaf. Känns som om man aldrig kom till skott. Det bästa (åter)insomningsprogrammet är Naturmorgon på P1. Lördagsmorgnar sover jag jättebra mellan 06.15 och ca 08.00
Absolut. Naturmorgon är bästa omsomningsprogrammet! Och det relativt stillsamma pratet i elvatiden på kvällen somnar jag bra till. Vågskvalpet stör mig inte, men det där skarpa tjutljudet som startar lite senare på natten väcker mig. Då är det bättre om vågorna får fortsätta att skvalpa hela natten. Ring P1 går det inte alls att sova till, eftersom folk är så in i Norden engagerade.
Du har lyft fram en hel rad med tystnader! Och den där speciella som finns mellan syskon också. Den känns igen:)…som lillasyster har man fått lyssna på talande tystnad ett antal gånger.
Man borde försöka lyssna mera på vad tystnaden säger, för den finns ju både här och där
Den som Olgakatt nämner i sin sista kommentarsmening också…det är ren tortyr
Tystnaden tycks vara outtömlig
Ja, lillasyster kan sättas på plats med tystnad. Men konstigt nog blir det inte alls samma effekt om lillasyster försöker svara med samma mynt!
Jovars
Men HUR gör du då? Jag har aldrig lyckats imponera på något äldre syskon med tystnad.
Alltså, jovars. Nävars.
En gång teg jag i två veckor för att riktigt visa hur arg jag var. Det var ingen som märkte det, så då började jag prata igen. Det var ingen som märkte det heller…
Tranströmmer är nog bra. Men en sån djuping som Alfred Vestlund slår han inte. Alfred har ju också mera direkt behandlat bildens spår – låt vara att det i Alfreds fall handlar om skidspår i stöllet för rådjursspår. Hans ”Ett ensamt skidspår” säger allt. Tyvärr hittade jag inte hela poemet. Men några brottstycken kanske räcker:
”Ett ensamt skidspår drager långt åt skogen
En ensam fot sin kosa trogen
har rest sitt monument horisontellt…
…Dock skidans snö ska snart av tö förhärjas
men evigt osmältbar är skaldens sång
Han fått en skörd som undan tiden bärgas
Han plöjt i svenska hjärtans djup en gång.”
Det är stort. Storvulet. Grandiost.
”Storvulet” tycker jag på ett bra sätt fångar Vestlund nästan akrobatiska sätt att använda det svenska språkets alla möjligheter. ”Han plöjt i svenska hjärtans djup en gång.” Som man säger.
Ibland känns det som om hela Sveriges kulturskatt finns arkiverad i Grönköping. Vad gjorde vi utan Vestlund och Ludovico H? För att inte tala om Hildor som kan bära alla synder med stolthet.
Absolut. För att inte tala om rikssyndabocken ynglingen (f.d. gossen) Emil Ruda.
I jämlikhetens namn har en ligistsyster till Emil börjat dyka upp i spalterna för att avlasta Emil en aning. Hon heter Stina ”Stryparn” Ruda och är fotbollshuligan i Läspe Army (som ’stöder’ GISK fotbollssektion).
Men, det har jag missat! NU ska det äntligen bli av att prenumerera på GV. Olika flyttar och lite slarv har gjort att vi har ramlat ur deras prenumerantregister.
Ja, det är på tiden att vi jämkar ihop referensramarna.
Kan det vara dålig pålästhet som gjort att jag ibland tyckt mig notera en viss tystnad som reaktion på mina försök till vitsiga kommentarer? Inte talande, bara tyst, tystnad.
Obegripliga tystnader från min sida beror sannolikt på ouppmärksamhet, teknikstrul eller glömska.
I övrigt har jag numera blivit så vuxen och vis att jag frågar när jag inte fattar. Och demonstrativa tystnader (se 9.55) hör barndomen till. Det funkade ju inte, så jag valde motsatt strategi i stället: fråga och argumentera.
Usch för den där tillrättavisande tystnaden! Visst är det en sorts maktutövning. Jag tror att alla barn råkar ut för det någon gång och ibland även vuxna, som kanske inte är starka nog att faktiskt öppna munnen och ifrågasätta tystnaden.
Sällskaplig tystnad önskar jag att det fanns fler tillfällen att utöva, men det är ju sådant larm jämt och jag har ju i grund och botten inget emot det. När Karlsloken och jag bilpendlade hade vi trivsam tystnat tillsammans, ibland. Rätt vad det var när vi började prata, var våra tankar på samma ställe ändå.
Precis så brukar bilresorna till och från landet vara, tillsammans med redaktörn. Långa stunder då man sitter tyst och funderar, var och en för sig och efter ett tag visar det sig att vi funderat på samma sak.
Just det där fenomenet att vi båda tänker på samma sak efter en stunds tystnad händer ofta par som hängt ihop länge… har jag läst någonstans. Det är spännande!
Eller som när man ringer någon närstående och det är upptaget för hen ringer samtidigt till mig. Hände alltid med min mamma medan hon levde.