”Men, ser du mig inte! Jag har ju varit här i flera dagar nu och du går bara förbi, flera gånger om dagen. Varför struntar du i mig sådär. HALLÅ! Här!! Tycker du inte att jag är fin?”
Det är höstanemonen som anropar och jag förstår att den är frustrerad. Jag har verkligen ignorerat den ett par dagar, den och alla dess kompisar som står där i slänten och är jättefina. Höstanemoner – nej inte redan, har jag tänkt och tittat åt annat håll. Men där står den och är helt förtjusande och jag vet att den kan hålla på och blomma i en månad så till sist välkomnade jag den och den poserade belåtet för kameran. Titta på den där halvutslagna blomman till höger. Vartannat blad är mörkare, på baksidan. Mycket raffinerat.
Och solen går numera ner i början av Storön, inte i den där lilla svackan längre till höger, där den brukar dröja sig kvar en stund, mitt i sommaren. Men för sjutton. Hela augusti är ju kvar! Nästan…
Ackja, men vi har hallon till tröst.
Javisstja:
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha hallon till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas ro!
Just så var det.
Åh, ja, kom på igår kväll att den där fantastiska kvällssolen snart inte kommer nå runt hörnet och strila in i sovrumsfönstret och nerför trappen längre. En får försöka njuta under tiden, så en kommer ihåg att det faktiskt hände. Annars tycker jag att sommaren är en undflyende årstid; den fastnar liksom inte i mitt huvud när den händer.
Kanske dags att utvidga carpe diem till carpe aestatem?
Jamen har man sett:
Aestatem (latin)>estate (italienska)>été(franska). Fast sommar på svenska.
Det jag jag inte tänkt på förrän nu!
Kch, den fastnar inte i huvudet utan i kroppen, tycker jag. Man minns simturerna i sjön, cykelturer längs skogsvägarna, värmen mot stugväggen i kvällen på solsidan, daggiga morgnar, allt som en vinterinstängd kropp kan längta till och minnas.
Mörkret förtätas tidigt när solen gått ner.
Natten står tjock kring det lantliga boningshuset.
Och så är det inte sommar i Sverige mer
eftersom nätterna uppslukar sommarljuset.
Någon hörs säga att värmen är inte förbi
och badvattnet kallnar väl inte på länge i fjärden.
Men de blommande nätternas dröjande ljus, tycker vi,
var ändå den svenska sommarens stämma i världen.
Alf Henrikson
Fint! Han kunde han, Henrikson.
Som Tomten, fast sommarvarianten.
Jag har små, små blad som tänker sig att bli höstanemoner i framtiden, jag spanar på grannens flock så länge!
Väluppfostrade höstanemoner du har, som väntar på sin tur att blomma!
Så fint! Hösten tänker vi annars inte på ännu! Vi somrar oss ett tag till
Just det – augusti är väl en sommarmånad, för sjutton!