Det blev som sagt lite ensamt, när alla for iväg åt olika håll, så vi gjorde likadant. For iväg. Man hinner mycket på ett par dagar.
1. Dopp i lagunen som bildas när en sandbank skärmar av Dalälvens vatten så att det hinner värmas upp lite mer än ute i strömfåran. Syrran syns i fjärran.
Det var lite nervöst att tända premiärelden, men det gick bra, tack vare finspäntad ved: jag klarade att tända med en tändsticka! Pensionären, som varit projektansvarig, ser lättad ut.
2. Invigning av en stor häll som ska ersätta den delvis nedrasade grillplatsen vid Siljansfors skogsmuseum, vid Mora. Jag fick den stora äran att tända första brasan, eftersom den nya eldpallen (som det heter i dessa sammanhang) kommer från vår tomt. En stor, tung rektangulär järnhäll, men ett hål i mitten. Det ser ut som om det skulle kunna vara skoningen uppe i någon hyttkrans. Men de brukar å andra sidan vara runda. Därför är hällens ursprung något av ett mysterium. Den låg intill det gamla stockhuset vid Horndals bruk, så något slags bruksanknytning finns det. Hyttfogden och andra industrihistoriskt kunniga anropas. Vad kan hällen ha haft för funktion?
Det kan se lite olika ut, både band och förklädestyg. Liksom alla andra dräktdetaljer.
3. Besök på inte mindre än två utställningar som systerdottern Emma Frost (grattis på namnsdagen!) ansvarar för. Den ena, på Kulturhuset i Mora, visar olika plagg från 1800-talet som Emma sytt med tidstypiska material, metoder och sömmar. Den andra är Emmas och Sara Sjöbergs utställning i Textilkammaren, som hör till Zorns gammelgård. Den som besöker utställningen för att lära sig hur man ska se ut för att vara rätt klädd i en Mora-dräkt blir besviken. Utställningen försöker i stället visa att det var lite olika och man tager vad man haver och det blev som det blev. De uniformsaktiga inställningen till dräkten, med alla dessa ”måsten” är mer sentida. Men det är klart att man skilde på sorg och glädje, vardag och helg, det gjorde man.
Ett föga utforskat område (till skillnad från folkdräkterna) är hur man följde modeväxlingarna i olika delar av landet. Många byar hade ingen folkdräkt. Här är en rokokoinspirerad dräkt (med kaxig svansföring!) i ylle från Torsåker i Gästrikland, andra delen av 1800-talet. Handsydd kopia av Emma på utställningen i Mora kulturhus.
Och så träffade jag en äkta hårkulla. En ung tjej som gör vackra smycken av hår. Jag blev förstår nyfiken och undrade hur hon kommit på denna udda idé. Det var inte så udda, visade det sig. Hon kommer från Våmhus, hårarbetenas hemvist på jorden och hennes mamma höll också på med hårarbeten. Läs mer här och här.
Smycke av Sara Sjöberg
Får mig att tänka på kompisen som sydde sin folkdräkt. Hemslöjden tillhandahöll material och anvisningar. Det här var en dräkt som man kopierat sedan man hittat Mor Stinas kläder vid en inventering, så jag kan tänka mig att det var en ort som konstruerade en dräkt tämligen sent. Så kommer hemslöjdstanten dragande med ett svindyrt rutigt bomullstyg, och talade om att det var man tvungen att ha för att sko fållen med. Varpå min kompis chockade alla hemslöjdstanter genom att säga att Mor Stina säkert tog vad hon hade till slitband, och det tänkte hon också göra. Hädelse!
Kan inte påstå att jag tycker att hårarbeten är fina, men vi har några efter sedan länge avdöda släktingar – och det är ju kul.
Och för sina barn och barnbarn kan man ju läsa Edith Unnerstads ”Mormorsresan”, som handlar om hårkullor.
Margaretha
som håller på
att rinna bort
Jomen lite fina är de ju, hårarbetena. Särskilt de där extra skira och luftiga. Och du har sådana i din ägo, bara sådär?
Kul med mor Stinas dräkt! Klart hon tog något som fanns till hands och skodde med. Om man som Emma är textilare och uppväxt i Mora kan man hålla emot lite när DRÄPO (dräktpolisen) rycker ut.
Jaa, bara så där. Någonstans måste ju arbetena ta vägen, men vad som händer med dem efter mig, vete 17.
Sedan jag lärde mig kumihimo ser jag nog på hårarbeten på ett annat vis än tidigare, men fina – nja. Jag är en så’n där tråkig typ som måste veta vad jag ska ha något till, för att riktigt uppskatta det.
Jo, man ska nog dräpa DRÄPO och alltför hemslöjdiga hemslöjdstanter – men jag undrar om de senare inte blivit bättre nu än för bara 25 år sedan. Hoppas det i alla fall.
Margaretha
Kumihimo ser ju väldigt roligt ut! Jag måste slå upp det, för jag hade ingen aning om vad det kunde vara. Liknar ju brickband, tror jag. Alltså bandvävning med hjälp av små brickor med hål i. Eller kanske mera bandgrindsvävning? Kul i alla fall.
Och jag tror du har rätt i att man inom hemslöjden blivit mer realistiska och avspända i förhållande till dräkttraditionerna. De mer rigida är nog – som så ofta – entusiastiska amatörer som till en början håller hårt på sin nyvunna kunskaper.
Nej, särskilt likt brickband eller vanlig bandvävning är det inte. Du hamnade förmodligen på en av de många amerikaniserade kumihimosidorna.
Det är exakt samma teknik som hårkullorna använder. Det vill säga, en av teknikerna, den med marudai. Kika in på min kompis Shirley Berlins hemsida http://www.shirleyberlin.com/index.php?option=com_content&view=category&layout=blog&id=4&Itemid=5
klickar du sedan på wooden tools så får du se hur redskapen ursprungligen såg ut (innan amerikanerna plastade till det hela).
Margaretha
som får lägga band
på sig för att inte
komma med ett
helt kompendium
Skulle man kunna tänka sig att den där hällen har funnits i en smedja? Jag har aldrig sett annat än runda och större järnhällar som legat på masugnskransar.
Har ni sett vilken fantastisk måne i kväll, en stor apelsin, en riktig kräftkalasmåne!
Vi har under de två senaste dagarna fått vidgade vyer och kan nu se bondens ladugård och Sörens och Katarinas hus och det lyser så trevligt hemma hos dom nu i kväll. Några raska gossar har sågat ner den hundraåriga granhäck som blivit allt högre och yvigare under årens lopp och börjat tränga oss av vägen. Bonden och bondens sambo har fastnat med hästtransporter, traktorer och andra stora mojänger och kommunens slamtömningsbil kom inte fram. Grindstolparna är också borta och hela gårdsplan 700 kvadratmeter har i dag blivit försedd med ett tjockt lager grus. Det är tjugo år sedan förra gången. Det känns som vi fått mera luft och ljus, det var inte tillräckligt förut.
I går var vi ute och åkte en sväng för att se hur pass mycket av vårt hus som nu syns från stora landsvägen. Vi har liksom varit avskärmade från världen på grund av denna granhäck och upptäcker nu vilket fint landskap vi bor i med betande kor och får och hästar. En och annan bil ser vi också och folk som är ute och cyklar och går, fantastiskt! Och så trevligt det ser ut från vägen med det där stora huset som ligger där uppe i backen och är vårt.
Smedja, ja. Det känns lite bekant. Kan det vara så att pappa tog reda på den när man rev Sigurds smedja vid Tolvmansgården? Vem frågar man om sånt? Skogsmuseet undrar över proveniensen.
Och vad spännande med ert nya öppna landskap! Man blir ju lite nyfiken.
Ja, det är nog bra att bryta av långa lediga dagar med en liten roadtrip! Er ser ut att ha blivit trevlig. Vi gör en mot Småland några dagar.
Jag har inte heller förstått vitsen med hårkonst, men kan ändå bli fascinerad av hantverket.
Och nu är jag på väg mot Gotlands inland och vet inte riktigt hur jag ska få till ett dopp idag.
Den här tycker jag är riktigt fin:
Det var himla kul att ni hann upp och kika både på det ena och det andra. Apropå kedjeställningen (den ställning som hårkullorna använder) så har jag för mig att den har använts till att göra metallknyppling/spets/knytning också, när det var poppis runt 1600-talet. Fast den tillverkades väl knappast här i obygderna då…
Och då undrar en okunnig förstås vad i allsin dar man använde knypplad metall till…
Dekorationer. Spetsar i guld och silver till diverse dyrbara kläder och sånt. Idag använder väl folk med alldeles för mycket pengar märkeskläder istället. Då var det metallknypplingar.
Trots det olösta mysteriet med hällens ursprung så har den rönt mycket intresse från besökare i Siljansfors. Den är också ett exempel på att döden för en verksamhet inte behöver vara det totala slutet. Man kan se det som ett pånyttfött samarbete mellan två döda (nedlagda) järnbruk. Siljansfors järnbruk lades ner 1864 medan Horndals bruk var igång en bit in på 1900-talet. Nu lever åtminstone en liten del vidare i en form som kanske nutidens människor förstår sig på att använda. Även om det bara är till att grilla korv eller något annat mer avancerat köttstycke. Den lär i vart fall vara mer beständig än den gamla eldpallen som var gjord av slaggsten och var ganska söndervittrad. En tänkt fortsättning på detta är att det blir en takkonstruktion över och runt eldpallen för att kunna använda den även vid regniga dagar. En mindre modell av den intilliggande masugnen. Det fordras dock bygglov för taket så det blir nog nästa års projekt och då får vi anledning till ytterligare en invigning.
Fint med bruksmiljöernas hänsides samverkan, tycker jag! Och det blev verkligen en jättefin eldpall som sannolikt är den vackraste grillmöjlighten längs våra vägar. En ju en riktig sevärdhet!
Så intressant det här inlägget är. Jag tycker att hårsmycket är mycket vackert, men undrar förstås genast hur man klarar av att hantera hår så man lyckas få sådant till smycken. Stor konst kan jag tänka mig. Funderar genast på hårflätorna jag har i min ägo och inte vet vad jag skall göra med:)
På Åland är det rätt vanligt även i våra dagar att man väver tyg till sina folkdräkter
Vet du vad jag gjorde med mina flätor? Jag lämnade in dem till perukmakare Lundh på Nybrogatan i Stockholm och han tillverkade en löshästsvans, som jag hade mycket användning för en gång i tiden. Undrar var den finns idag…
Sara Sjöberg kan nog göra smycken om håret är tillräckligt långt.