Och vad har vi här då? Inte helt lätt att se vid första ögonkastet. Men bild nummer ett visar ett tennfat med en plastbåt och en dinosarie som nalkas fatet. Bild nummer två visar samma dinosarie – eller kanske drake? – som solar magen. Och vad är det där för prick?
Huvudpersonen – huvudvarelsen – i denna berättelse är en liten fin röd och svart skalbagge som räddats ur ett spindelnät och som sedan bjudits på en tur ombord på den lilla blå plastbåten och dessutom har den fått gosa med favoritdinosarien (eller draken, as the case may be). Vad jag imponerades mest av var sexåringen fina handlag med den ömtåliga skalbaggen. Han kunde lyfta den, vända den flytta den utan att den verkade det mins
ta stressad.
Så härligt när sexåringar visar naturen tillbörlig respekt.
Och så fint för skalbaggen som fick åka båt
Njutbart för både den och iakttagaren:D
Det är en mångsidig sexåring, men hans intresse för småkryp står sig år efter år. Och då är det ju kul att få hänga med och upptäcka allt det där som man inte alls ser annars.
Säger mycket om den miljö sexåringen kommer ifrån och hurdana föräldrar han har när man kan visa sådan ömhet och respekt för en liten skalbagge. Bra att spindeln blev blåst på frukosten, han får väl äta en fluga i stället.
Underbar bild på utsikten i skymningen!
Jag tror till och med att spindeln flyttat någon annan stans, för skalbaggen hade fastnat i slamsorna efter ett gammalt nät.
Visst är det fint med den blå timmen!
Apropå spindlar så vet jag en som hade det riktgt bra. Min morfar hade gjort sig vän med en stor spindel som bodde bakom toaletten i det tvättrum som enbart morfar använde.
Han matade spindeln med flugor som han fångade i köket. Till slut blev spindeln så tam och så van vid att få mat serverat på ett enkelt sett att den brukade titta fram varje gång som morfar öppnade dörren till toaletten för att se om det skulle bli nåt.
Spindelns vidare öde vet jag inget om, den kanske blev nerspolad i muggen när mormor städade.
Vilket lyxliv för en spindel! Det är nog den enda tama spindel jag hört talas om, utöver Imse, som är rätt stor och finns på Skansenakvariet. Hen låter sig klappas av modiga besökare. Strax intill finns boaormen Snoddas, som man också kan klappa om man vill.
Jag blev lite nervös för den där skalbaggen, när vi låtit den springa iväg. För jag kom på att det ju kunde vara något illasinnat skadedjur som vi gosat med. Tänk om den förökar sig och äter upp rosorna? Eller huset?! När jag kollade visade det sig vara en alldeles harmlös eldlus. Sonsonen tyckte det var häftigt, men det är klart att han hade nog tyckt att det varit ännu häftigare med en riddarbagge, som ser ungefär likadan ut. Men detta är alltså eldlusen.
