Binyavanga Wainaina intervjuade nyligen författaren Ngũgĩ wa Thiong’o i ett samtal på Kulturhuset. Det var intressant, men på hemvägen tänkte jag att det hade varit spännande att få höra lite mer om och av Wainaina också. Och då damp ner en inbjudan till just ett sådant författarmöte i Nordiska Afrikainstitutets regi.
Wainaina startade tidskriften Kwani? i Nairobi och är framförallt känd för en satirisk essä om att skriva om Afrika. Och nu har han skrivit om Afrika i sin debutbok One day I will write about this place. Modigt!
På författarmötet beskrev han hur storpolitikens påverkat både Kenya och hans liv. Under kalla kriget kunde varje någorlunda begåvad elev räkna med att få stipendium för att studera vidare och sedan få ett bra jobb. Men för hans generation, IMF-generationen, fanns det plötsligt inga garantier alls. Berlinmuren föll, väst och öst tävlade inte längre om att hålla sig väl med Afrika. Internationella Valutafonden (IMF) krävde minskade offentliga utgifter i Kenya. Höga skolavgifter och dyra universitetsstudier ändrade allt, mycket plötsligt. ”There is a suddenness of things. Big things around the world are changing overnight and there is a sense of panic.”
Wainaina funderar på en fråga från publiken om det där med att välja språk.
Universitetsavgifterna var för för höga, han fick inget stipendium, men kunde studera vidare i Sydafrika, tack vare lägre kostnader och släktingar som han fick bo hos. I diskussioner med de sydafrikanska studenterna tvingades han att analysera sitt eget land och förtydliga sina tankar.
Han föddes in i en postkolonial tid. Hans bok är en mosaik av ögonblicksbilder från ett helt annat Kenya än det wa Thiong’o skriver om. Ngũgĩ wa Thiong’os ålderdomliga bysamhälle under kolonialtiden mot Wainainas medelklass i ett nyrikt Nairobi. Men ändå med mekanismer som har sitt ursprung i fjärran maktcentra.
Medan han fortfarande tror att han ska få ett stipendium, studerar han broschyrer från olika colleges i USA. Studenter från olika länder sitter på trapporna och ser avpända och internationella ut. I bildtexterna berättar de om vad som är så coolt med just den skolan och det är alltid mångfalden. De ser ut som på TV på åttiotalet, skriver Wainaina: UNESCO-konserter, Children of the world.
”All those kids we used to se on TV were now in Massachusetts doing diversity.” Han vill också göra mångfald.
Men så läser han en bok av Ngũgĩ wa Thiong’o, Decolonising the Mind och bestämmer sig för att lära sig Gikuyu i stället för att skriva på engelska, kolonisatörernas språk. Och sen, ”when I’m done with diversity…” Då ska han skriva teaterstycken på gikuyu, jobba i reklambranschen och göra väldigt bra dekoloniserad reklam för Coca-cola.
Så blir det förstås inte. Hans föräldrar kommer från olika håll och har därför engelska som enda gemensamma språk. Han har inte något annat förstaspråk än engelska och det är det språk han valt att skriva på.
Det är svårt att göra alla dessa skärvor rättvisa, glittrande, eller skrovliga, mörka eller färgstarka. Boken är rolig, dyster, hoppfull och framförallt självironisk. Hoppas den blir översatt till svenska.
Roligt att få lite inside information om Kenya igen. En vit fläck på kartan för mig. Roligt också att läsa länken om att Skriva om Afrika. Tur att han skriver på engelska – Gikuyu är det ju inte många som behärskar…
Jag hade faktiskt med mig ett ex av ”How to write about Afrika” och bad honom signera och då frågade han förstås om jag tänkte skriva om Afrika och då berättade jag att det har jag redan gjort och då ville han veta vad jag skrivit och då slumpade det sig så att en person från Afrikainstitutet kunde avvara sitt ex av min bok (mot löfte om ersättningsex) så Wainaina fick den. Och om han lyckas tyda min handstil kanske han rentav skickar ett omdöme om hur han tycker att jag lyckats i förhållande till hans checklista!
Hördu Karin, tack för att du breddar mitt (och andras) perspektiv!
Äsch då… eller jag menar: Tack!