Verkligheten ur en annan och oväntad synvinkel kan man hitta lite var stans. Den svenske konstnären Oscar Reutersvärd är känd för sina kluriga figurer och för att ha konstruerat den första omöjliga triangeln.
Sedan har den dykt upp i många varianter och brukar, i alla fall utomlands, kallas Penrose triangle. Den finns i många varianter som man kan se på nätet och just den här finns också som ett 25-öres frimärke. Lura-ögat-figurer är lite annorlunda. De använder det invanda seendet, för att få oss att se det som inte finns, eller se det annorlunda än det är.
Vi tror oss se en större blå prick till höger eftersom den pricken fyller upp sitt utrymme bättre än den vänstra pricken. Det är ett effektivt och vanligt sätt att lura ögat. ”Stor padda i liten pöl”, kunde man kalla den, kanske. De blå prickarna ÄR verkligen precis lika stora.
Tror ni inte att jag har kontrollmätt!
Och just den här effekten, att något ser större ut om det jämförs med något som inte är så värst mycket större, kan man ta hjälp av om man ska gå ner i vikt.
Och nu blir det lite intertextualitet, eller vad det kan kallas när man inspirerats av någon annans blogginlägg. Interpictualitet kanske, när det handlar om bilder? I alla fall: Musikanta har fina bilder från Gondolenbron i dagen inlägg, t.ex. Stadsmuseet sett ur en för henne ny synvinkel. Och då kom jag på att jag har ju några bilder någonstans där man med hjälp av ett ljusspel ville få oss att se just den byggnaden på ett nytt sätt. Det var ungefär ett år sedan och här är några av bilderna, där fasaden byter skepnad.
Erica i Piteå väljer teman i mars. Fredagsgallerister och galleriteman finns i sidhuvudet under rubriken: Galleri Fredag
Roger Penrose är en framstående fysiker och matematiker. Han konstruerade sina trianglar på 1950-talet, mer än tjugo år efter Reutersvärd som var först.
Mest omstridd är Penrose tes att kända fysiska och matematiska lagar är otillräckliga för att förklara hur mänskligt medvetande uppstår. Känns en smula trösterikt tycker jag. Något ska lämnas till fantasin.
VSB. För hans omöjliga trekant visar ju att han har rätt, på sitt sätt. Och jag tror inte han snodde triangeln från Reutersvärd, de kom bara på samma grej, vid olika tidpunkter om jag förstått rätt.
Visst är triangeln konstig och ännu konstigare är de blåa prickarna. Det gäller ju linjer också med pilar i slutet som går inåt eller utåt. Jag har tagit till mig det där med mindre tallrik i alla fall alldeles själv. Faktiskt effektivt.
Väldig rolig att se fasadbilderna från Stadsmuseet. Kul att jag kunde ge lite inspiration! Visste inte att bron kallades Gondolenbron. (Jag får ilningar i benen bara av att titta på mina bilder…)
Jag är inte säker på att det heter Gondolenbron officiellt. Det är mer den lokala beteckningen nu när Katarinahissen inte fungerar och enda brofunktionen är att folk ska kunna ta sig till restaurangen Gondolen.
Och apropå det där med stor och liten kom jag att tänka på ett inlägg som jag skrev för rätt länge sedan om en kompis som fiskade upp väldens minsta mört. Men jag kade den i en dockstekpanna och då såg den rätt imponerande ut. https://www.karinenglund.com/2011/09/fiskafange/
Reuterswärd tycker jag är mest tröttsam. Escher, som var betydligt tidigare, varierar sig och lägger ner betydande arbete på sina bilder.
Reuterswärd har jag sett mer än nog av. Brukar hänga på rektorsexpeditioner och liknande lokaler. I övermått.
Men om Escher hade hängt på alla rektorsexpeditioner, hade du då fortfarande varit lika förtjust i honom?
PS: Fast du tänker kanske på Carl Fredrik ”pistolen” Reuterswärd, med ”w”.
Nej, jag menar geometri-Reutersvärd. Men stavade fel.
Men, vad är det nu?
Var jag har sett Reuterswärds bilder har inte mycket med min uppfattning om hans stereotypa variationer av ett enda tema att göra. Han tröttar mig helt enkelt. Och det faktum att de verkar vara populära inom vissa kretsar gör mig ännu tröttare.
Den illustration du valt att illustrera Escher visar en enda aspekt av Eschers arbete. I hans ”omöjliga” bilder kombinerar han inte bara det rent geometriska utan även en del energiprinciper och fysikaliska paradoxer. Det var inget som Reuterswärd var ens i närheten av.
Den visade bilden gavs en fantastisk tolkning av Hans Uno Bengtsson. Ska försöka hitta den. Det handlar om eremiters fördelning på en yta kombinerat med fältemissionens fysik.
Att Escher skulle ha tagit efter Reuterswärd är nonsens. Escher arbetade mycket självständigt och tittar man på årtal så visar det också att det är mindre troligt.
Escher är utan tvivel bra konstnär. Men när det gäller geometriska illusioner var Reutersvärd banbrytare och andra konstnärer tog efter. Inte för inte kallas Reutersvärd ”the father of impossible figures”.
Jag funderade lite på att illustrera inlägget med Escher (som jag också gillar) men valde Reutersvärd till temat ”Ur en annan synvinkel”, för jag tyckte att just den där akvarellen är så skickligt gjord med sina små, små nyansskillnader.
Förmodligen har båda kommit på sina figurer oberoende av varandra och Escher är mycket finurlig, det är han absolut. Jag tycker att båda får finnas.
Fint att båda får finnas. Generöst.
Min motvilja mot Reutersvärd är att han egentligen inte åstadkommit så värst mycket mera än variationer sitt första tema. Lite som Mark Rothko, kan tyckas. Men Rothko hade humor. Och han varierade sig över ett vidare område.
Reutersvärd är mer som Lucio Fontana. Enahanda och utan andra kvaliteter än sin ”upptäckt”. I Fontanas fall är det faktiskt ännu torftigare och hans berömmelse är svår att förstå som annat än skickliga galleristers manipulation av en lättledd och okritisk publik.
Men visst, alla får finnas. Det är inte rätten att existera det handlar om. Och, jag har aldrig påstått att jag är ”förtjust” i Eschers verk. Man kan uppskatta utan att vara ”förtjust”.
Mycket intressant med trianglar och prickar…
Jag kom plötsligt ihåg att jag har varit upphängd på Stadsmuseét i Stockholm!
I fotografiform….undrar var jag har det fotografiet? Jag fick det nämligen efteråt…
Undrar sa´flundran
Wow! DET måste du verkligen leta fram. Vad var det, vad var det?
Ljusspelen är verkligen fantastiska. Jag minns ett på Stockholms central för X antal år sedan som var så fascinerande att jag blev stående på andra sidan gatan och nästan missade tåget!
Konstdiskussionen ovan avfärdar jag med att smaken är som baken….
Visst är det kul om vi kan få lite mer sådana där ljusspel även här. ”Son et lumière”, ljus och ljusspel, ser man ju lite varstans i södra Europa och säkert på andra ställen också.
Och apropå konstdiskussion ska jag försöka hinna med Moderna museet och Hilma af Klint denna helg, för att se om jag håller med Lars Gustafsson. Han anser att ”det där kan vem som helst åstadkomma med hjälp av en passare och lite färg”. Det vill jag ju gärna kolla om jag håller med om…
Folk som anser sig kunna lika bra eller bättre än en viss konstnär är jag alltid skeptisk mot! Är det nu dessutom yrkesbesserwissern Lars Gustafsson som uttalat sig är jag ännu mer skeptisk.
Ska bli kul att höra vad du tycker! Själv skulle jag gärna hinna till Sthlm och se utställningen, trots spiritism och ockultism.