Hästintresset håller i sig. Från torsdagsbesöken med barnbarnet i stallet är det inte långt till ett besök på Stockholm International Horse Show. Så vi var där i går, ett par barnbarn och jag. Mycket folk i Globen. Femåringen undrade hur många vi var. Flera hundra, sa jag, kanske tusen. Han protesterade. Många, många fler! Så jag måste ju kolla upp. Vid shower av det här slaget plockar man in 16 000 personer i publiken. Och i går var det fullsatt.
Som alltid när jag ser samspel mellan människor och djur, när det fungerar som det är tänkt, blir jag alldeles tagen. Klump i halsen och tårar i ögonen. Jag viskade till sjuåringen att jag blev alldeles rörd. ”Jag med” viskade hon tillbaka, alldeles blankögd.
Men sedan hade båda naturligtvis synpunkter på föreställningen. Femåringen var imponerad av musiken och av hunduppvisningen. Särskilt den hundförare som inte fick hunden att göra det den skulle, utan som själv blev tvungen att hoppa över hinder och krypa genom tunneln. Sjuåringen var kritisk till att man använde levande eld i riddarturneringen. ”Det kan ju faktiskt börja brinna!” Och när en av konstryttarna inte riktigt lyckades ställa sig upp på hästryggen verkade hon vilja ha biljettpengarna tillbaka: ”Det finns ju en bild i programmet där han står upp ordentligt!”
Det är svårt att fotografera från högst upp i Globen. Men jag tyckte i alla fall att jag måste försöka få en bild av tjugospannet. Tjugo hästar spända framför en vagn, för att markera Globens tjugoåriga historia. Ganska suddigt. Men det går att räkna till tjugo hästar.
De fina nordsvenska hästarna från Selja och Leksand fick jag en chans att fotografera i veckan, när de kom knallande längs Renstiernas gata, på sin tio dagars färd till Globen.
Islandshästarna visade upp sina olika gångarter, barn och ponnies uppträdde med viss charmiga förvirring och en tjej som lyckades stå på inte bara en utan två åsnor kompenserade för den där konstryttaren som inte lyckades ställa sig upp på sin häst.
Nästa år ska vi nog vara ute i god tid och försöka få biljetter lite längre ner i Globen. Eller kanske inte. I år var barnen mycket imponerade att vi lyckat få så bra biljetter. ”Kolla vi sitter ju högst upp. Häftigt!”
Trevliga intressen ni har lagt er till med. Vill dock göra en liten faktajustering. Det är nog så att någon nordsvensk kom från Leksand men den som hittade på idén (och körde först) med att köra en fora med nordisar från Leksand han bor i Selja och var en av kolarna i Siljansfors i somras. De startade sin resa från brödfabriken ( för övrigt det bästa Leksand har) i Leksand och körde sedan på småvägar med järnskodda hjul på vagnarna ända ner till Stockholm. En resa på ca: 10 dagar. Sommartid brukar fyra och en kvarts häst beta på åkrarna i närheten av vårt hus i Selja. (fyra och en kvart = 4 nordisar och en ponny).
Alltså, de där leksingarna, vilka PR-snillen! Här presenterades Seljahästarna som Leksandshästar både i radio, tidningar och på själva showen. Men rätt ska vara rätt, så klart så jag ändrar i texten. Hoppas pållarna fick varsin brödkaka från brödfabriken innan de startade sin långa marsch.
Det kallar jag en resa! Finns det nånting på nätet om detta?
Här, till exempel:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5358704
Jo, ja, visserligen. Men jag hade tänkt mig ett fylligt reportage med rapporter från färdvägar vida, övernattningar under tovade filtar på kuskbockar. Och, givetvis, karga måltider på tult och mölja.
Typ ”det är resan som är mödan värd”? Kanske det kommer någon dokumentation. Tio dagars resande i varje riktning för fem minuter i strålkastarljuset gör ju att men blir lite nyfiken på färdvägen.
Folk tar semester för att få vara med på forkörning. Det är årets höjdpunkt och de blir väl mottagna där de drar fram. De har olika teman och går verkligen in för det. Ett år försökte de med 1700-tal men då stämde inte spårvidden.
I de större orterna blir det party. Det finns en del på Youtube.
Till långsamhetens lov: forkörning i stället för fortkörning!
Här kan man se folk och hästar som var med men här kolar dom en mila i somras. Slutet på denna filmsnutt är synnerligen sevärt.
Jag tror att det dyker upp något om forkörarna också så småningom.
http://moratv.se/kolmilan-siljansfors-skogsmuseum-tandes-fredags/
Jag tror att Storfiskarens proffsiga knyck med laggen kommer från träning med spö. Jag hade egentligen väntat mig att milan skulle kasta vid tändningen. Men med alla förberedelser och allt prat om drag så borde jag förstått att det inte skulle ske.
Jag blir på fullaste allvar nöjd när jag ser att det fortfarande finns folk som behärskar tekniker som kanske kan behövas om högteknologin skulle få för sig att ta ledigt någon gång. Och ja, egentligen skulle jag vilja ha en ko i ladugården, potatis, äppelmos och lingonsylt i jordkällaren och en vattenpump på gården. Just in case…
Och en vedspis plus några kakelugnar. En gris och ett potatisland.
Det var inte alls länge sedan vi hade det så.
Precis så. Då kan man känna sig lugn.
Attans, vi har missat grisen. Men det funkar med en ren också va?
Eller älg. Man kan låta den bada…
En anakronistisk och alldeles onödig utgift är att lösa medlemskap i Beridna Högvaktens supporterskara. Vi är stolta och alldeles väldigt passiva medlemmar sedan några år.
En ny värld öppnar sig! Jag kollade på medlemsfoermaaner och man får ju för sjutton (del i) en häst! Samt gratis på visningarna på Hovstallet.
Ja. Det skulle väl sitta som en smäck?
Ja och så kan vi gå på årsmötena tillsammans och föreslå varandra till roliga uppdrag och … eller inte? Hur var det nu med sånt? Inte tacka ja till styrelseuppdrag, inte ta på sig något nytt i, gärna avsluta pågående åtaganden och absolut inte kandidera till något alls!
Jösses då! Tänker ni ta pension båda två, igen, äntligen.
Du det där med fina ”fålar” är ju rart men de är ganska ålderstigna hela bunten. De passera dessutom Gustavs utan risk. Det var nog åldern.
Vad skönt att det inte blev Gustavskorv av fålarna/pållarna. Jag tänkte liksom på Staffan stalledräng och allt det där (tror att hans pållar uppnått mogen ålder också) för programupplägget i går var liksom lite åt det hållet. Och så fanns det en livs levande dalahäst, men jag hann inte få fram kameran i tid.
Det ligger nära till hands så här års.
Trähästen, f’låt Dalahästen är 29 år enligt ägaren.
Det var mycket forhistoria. Påminner mig om ett reportage jag gjorde för Söderköpingssidan i mitten av 90-talet där redigeraren ändrade forare till förare (jag vet inte om man kan kalla dem det eller om jag skrev ordet och inte något annat, men ändrade gjorde de utan att fråga mig). Liksom de ändrade ekumenisk gudstjänst till ekonomisk dito.
Sedan jag ramlade av en häst utomhus utan hjälm när jag var 13 år befattar jag mig inte med hästar, men tycker de är trevliga att titta på någon gång ibland på teve. (Innan jag började blogga.)
Ingrid
Oj så fel det kan bli med nitiska korrläsare, och ganska roligt i efterhand.
Ekonomisk gudstjänst låter ju lite påvert. Eller tvärtom: extra mycket kollekt!
Jag var också i Globen. I lördags. Det är en helt fantastisk show! Men det blev lite tryckt efter shettisracet. Sporten är ju inte helt ofarlig. Men oj vad duktiga de är!
Jag undrar hur det gick med tjejen som råkade illa ut. Som jag förstod det var det en av funktionärerna som fick en smäll, medan tjejen (tjejerna?) som ramlade av sina hästar klarade sig rätt bra. Har inte hittat någon rapport om hur det gick.
Men ändå, mycket njutbart det hela och trots shettismalörer sade sjuåringen längtansfyllt: Tänk om jag kunde få vara mer!
Jag brukar åka till Scandinavium på Göteborg Horse Show och åkte en gång till Globen som omväxling. Men jag fick höjdskräck på läktaren och det var inte alls samma stämning som i Gbg så det får bli Gbg i fortsättningen.
Globen kan jag se från soffan utan svindel, tack och lov!
Ja, det är verkligen högt upp, däruppe! Och inga hissar vad jag kunde se, så det blev att trava uppför trapporna hela vägen upp. Och ner. Och så upp igen när vi kom ut i vinterkylan och upptäckte att barnbarnet glömt sin mössa däruppe. Och så ner igen… Ska försöka boka närmre marken nästa år.