”Samtidshistoria”, sade en historiker, ”ja det kan väl sammanfattas som det som vi 40-talister minns.” En annan definition är ”i mannaminne”, dvs ungefär 80 år bakåt. Och – tanken svindlar – snart sammanfaller det med vad fyrtiotalisterna minns! En tredje definition avgränsar samtidshistoria till perioden efter andra världskriget. Men hur länge kan man kalla den samtidshistoria? Om hundra år blir det lika konstigt som begreppet ”modern konst”. Mannaminne är nog bästa begrepp för att avgränsa samtidshistoria.
Just nu bläddrar jag i en nyutkommen tjock volym äkta samtidshistoria av bästa slag, nämligen Tage Erlanders dagboksanteckningar från åren 1963 och 1964. På omslaget ser det ut som om han läxar upp Nikita Chrustjev: ”Hördudu, det ska jag tala om för dig att…”. Men Chrustjev ser rätt road ut, så det kan ju vara någon värmlandshistoria som Erlander berättar.
Chrustjev besökte Sverige 1964 och Erlander bodde då på Fyrverkarbacken i det höga dragspelshuset uppe på höjden, där jag också råkade bo då. Så en eftermiddag stötte jag ihop med Nina Chrustjeva nere på gatan, när hon var på väg hem till Aina Erlander på te.
Verkligen en annan tid! Jag brukade extraknäcka som Stockholmsguide på den tiden och när jag guidade båtturer som gick alldeles förbi Fyrverkarbacken pekade jag förstås ut var vår statsminister bodde och nämnde samtidigt att jag också bodde i samma hus. Många utländska turister vägrade tro mig. För det första bor inte en statsminister i ett hyreshus och för det andra, om det nu trots allt är så att han gör det, så bor i alla fall inte vem som helst (=någon flicksnärta till guide) i samma hus.
När Nina Chrustjeva besökte Fyrverkarbacken fick 
hon Bertil Almqvists bok Bakom Stenridån i present, med författarens dedikation. Den blev dock kvarglömd och ingår numera i den stora Erlanderska boksamling som finns på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
Kanske den blev kvarlämnad med flit? Det där med att påminna om järnridån var nog inte populärt och om man ska diskutera schabloner i barnböcker kan ju den vildskäggige kosackdansande ryssen framför Sten och Flisa tjäna som ett bra exempel. Vilket inte hindrar att det är en rolig bok som ungarna gillar.
Erlander träffar de Gaulle i Paris, dagen efter att de Gaulle hindrat England att ansluta sig till EEC, eftersom han, enligt Erlanders anteckningar, misstror England och deras alltför nära koppling till USA. Och när det gällde Sovjetunionen och Östtyskland menade de Gaulle att det där kommer att fixa sig. Tyskland kommer att återförenas, Sovjetunionen ger upp sin imperialism och kommer med i ett Europa från Atlanten till Ural.
Det mest dramatiska, det som nog etsat sig fast i minnet hos de flesta från år 1963, är mordet på JF Kennedy. I dagboksanteckningarna kan man bland annat läsa den 24 november: ”Långsamt vaknar jag upp ur fredagskvällens bedövande slag. Inte sedan världskrigets utbrott 1939 har jag upplevt en så dramatisk spänning, följd av en så intensiv ångest som minuterna omkring 20.”
När man läser dagböckerna undrar man 
ofta hur han orkade. Alla dessa resor, alla dessa konflikter, alla dessa tal. Vilken oerhörd arbetsförmåga!
Det finns några få bilder i boken. Synd bara att det inte är fler. Här spelar Frankrikes premiärminister, George Pompidou, krocket på Harpsund. I dagboken:
”Vågar jag anförtro mina anteckningar att jag trivdes bättre med Nikita och Nina än med Pompidou och Pompidouan.”
Erlander var så mycket människa, hade en härlig humor. Den killen går nog aldrig ur en så länge man lever:)
Man får vara glad över att man är så gammal så man hann uppleva honom alltsedan barnsben. På sidan om förstås, jag bodde ju inte ens i samma hus som han och Aina:)
Sant! Han var så full av liv, entusiasm och nyfikenhet. Jag var uppe i riksdagshuset i något ärende många år efter att vi hade setts, och hade min nyfödda dotter med mig, sovande i en vagn. Erlander kom klivande med långa steg, som en älg i skogen, tvärs över golvet och hälsade. (Imponerande att han kom ihåg mig!) Han frågade hur dottern trivdes i riksdagen och jag sade som det var att hon bara sov. Då fnissade han lite och sa: ”Ja… Då är hon ju i gott sällskap!”
Samtidshistoria är för mig ungefär från det jag föddes i mitten på 30-talet till idag. Min egen tid här på jorden i alla fall. Nej, det var en annan tid, den du berättar om, när statsministern, hans fru och hans prominenta gäster kunde gå och komma utan livvakter. Åtminstone fruarna…
Så många intressanta minnen du har som poppar upp lite då och då, så att man läser mellan raderna att du har haft ett spännande och omväxlande liv. Du tyckte en gång att jag skulle skriva en bok eftersom jag hade så många minnen – bättre om du skrev en själv, du kan ju illustrera den samtidigt!
Vad gäller talen var det väl inte Erlander som skrev dem själv. Kanske var det Palme på den tiden det begav sig. Rolig var han i alla fall, det visar inte minst den anekdoten du berättar.
Ingrid
Din definition av samtidshistoria sammanfaller (nästan) med historikernas – men du får lägga på några år för att få en mansålder, eller kvinnoålder, snarare.
Ja, jo, man borde nog på något sätt skriva ner lite av det man hunnit vara med om. Kanske så här. Det får bli lite vartefter som det poppar upp.
Erlander skrev rätt många tal själv och det var en enorm lättnad för honom när Palme kom till statsrådsberedningen och avlastade honom en hel del. På Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek finns talarmanus där man se hur de båda ändrade och skrev till in i det sista.
Ja just det, sätt igång nu!
Bloggmemoarer, kanske? Men hur kul är det?
Åh, igen, vilka minnen! Håller med, skriv människa!
Om samtidshistoria tänker jag att den är lite diffus till sin karaktär. Det handlar ju om det som vi upplevt och upplever, och kanske man inte alltid kan se vad som kommer att bli dåtidshistoria. Vad som definierat oss och kommer att berättas av generationerna efter oss. Jag tror kanske att jag kommer berätta om teknikskiftet i samhället eftersom jag är uppväxt med petmojar och pappersbrev. Och så tillhör jag den sista generation som minns Televerket, och den tid då man slapp välja en massa saker.
En annan fråga är vad som kommer att vara det där tokfarliga som vi gör idag men inte imorgon. När jag växte upp rökte man överallt, även i bilen, där man satt utan bälten. Otänkbart för de flesta idag. Vad kommer min generations barn att förfasa sig över?
Ja, det har du rätt i. Att avgränsa samtidshistoria bakåt går väl, någotsånär, men att skilja mellan det akuta nuet och det som är eller blir samtidshistoria är svårare. Har faktiskt aldrig hört någon historiker resonera om det. Själv skulle jag spontant sätta en tioårsgräns innan man alls kan tala om historia.
Och det där blinda fläckarna i dagens samhälle, var finns de? Morgondagens: ”Men, hur KUNDE ni?” Ja bortsett från lite miljöförstöring och sånt då, förstås…
Och det där med att skriva. Tror att jag håller mig till den här formen. Som min idol Oscar Borge sa: ”Om man gör lite varje dag blir det med tiden ganska mycket gjort.” Fast på sätt och vis har jag ju börjat så smått med att redovisa minnen även om jag konstrar lite med att skriva under pseudonym, på ett främmande språk, med en manlig huvudperson och handlingen förlagd till en annan kontinent. Som sagt, det är rätt skönt att flyga under radarn…
Aha! Jag tror det är en kille som gillar temlor. :)
Njae, det framgår nog i så fall inte av boken. Försök igen!
Min politiskt medvetna och korrekta syster använder alltså ordet MANNAMINNE utan att ens i en parentes be om ursäkt eller kommentera.
Mannaminne är omvittnat dåligt. Och kort. Jag tror att det handlar om några minuter.
KVINNOMINNE är däremot långt.
Ingalunda. Jag citerar (implicit) de historiker som försökt ringa in begreppet ”samtidshistoria” genom att hänvisa till vedertagna mannaminnet för en period som sträcker sig ungefär 80 år bakåt i tiden. När jag själv för ordet (kommentar 21.36) dyker det politiskt korrekta tillägget ”kvinnoålder” upp. Men du har ju rätt i att det blir lite olika omfattning på samtidshistorien om man mäter med kvinnominne och kvinnoålder. Kanske bäst att hålla sig till det där som vi fyrtiotalister minns…
Frågar man en meterolog är ett mannaminne högst tre år: Värsta stormen i mannaminne osv är högst tre år bort.
… meteorolog …
Ja och när vi var barn var det alltid soliga somrar…
Minnet är bedrägligt, det är väl det enda man kan vara alldeles säker på.
Så var han ju värmlänning också Tage.
”Ni ska vare snälle ve Tage, pôjker, han ska lägges på!” sa hans mor eller om det var far.
Ja, det kan vara det som gav honom den där trevliga självförtroendet. Som på något sätt handlade om att han kände sig lika mycket värd som alla andra. Alla. Eller som Björn von Sydow sa när vi invigde Erlanderrummet på Arbetarrörelsens arkiv: ”Han hade självförtroende i mötet med andra – bondeförbundet, de Gaulle, LO, Wallenberg, ja till och med Stockholm arbetarekommun. /…/ Respekten för människorna skulle vara lika, som Aina, Marx och Jesus hävdade.”
Och han hade verkligen humor. Dagens skratt fick jag efter att ha läst citatet om Pompidouan. Alla minnen av hur cermoniöst en femte republik kan te sig när man kommer från vardagslandet.
Inte bara krocket där, utan en riktig kulturkrock, skulle jag tro!