STORTVÄTTEN
Wetterberg och Järnström hade satt sej att vila på bänken vid kolhusväggen medan kamraterna gjorde sina smältor. Det var i slutet av juli och kvävande varmt i smedjan, men vid kolhusväggen var det svalt och svalkande så att man där gott kunde vila, men det oaktat sågo både Wetterberg och Järnström allt annat än nöjda ut. De sutto framåtlutade och deras ansiktsuttryck var dystra, ja nästan gråtfärdiga.
Hammarsten kom också fram för att ta sej en vilostund, men han stannade framför sina kamrater och sa med ett häpnadsfullt tonfall:
– Men vad i herrans namn är det fatt? Ni ser ju så hängfärdiga ut som om ni skulle ramla i backen när som helst. Har någon anhörig dött, eller har grisarna edra fått fläcksjukan, eller vad är det för fel?
Järnström satt tyst, men Wetterberg reste sakta upp huvudet och sa:
– Nej då, det är värre än så. Kärringarna våra har stortvätt.
– Jaså, ja då förstår jag, sa Hammarsten och satte sej utan att fråga något vidare.
De satt länge tysta, men så lade Järnström in nytt snus, vilket tycktes stärka honom, så han sa:
– Man blir aldrig riktigt klok på kvinnfolk. När dom brygger, bakar och slaktar så arbetar dom hårt då också, men dom är i alla fall folkliga. Och när dom får så dom kan, så bjuder dom på en skvätt av vörten eller en bakbulle, eller en färsk fläskbit eller köttbullar. Då är dom så bra som dom kan vara. Men så fort dom får lägga i blöt kläderna är det som om själva den lede farit i dom. Inte bryr dom sej i att göra i ordning maten, dom klår ungarna, fräser åt en när man säjer nånting, och får dom inte hjälp så fort dom skriker, så skäller och gormar dom utan ända. Först jag blev gift trodde jag att det bara var min som illgälades, men jag kom snart underfund med att dom är lika varenda en. Det gör detsamma om dom är gudfruktiga eller ogudaktiga eller socialister eller godtemplare, så fort dom fått klädtrasorna i bykkaret, så går dom på i full träta ända tills den sista skjortan är klar. Men då är dom som folk igen.
– Ja, jag har tänkt på det där, jag också. Och varför ska dom tvätta allihop på en gång, när dom då också ska gräla och bråka sinsemellan. Nu är det min och Wetterbergs och Hammars och Gråbergs och Utfalls, som kokar och sköljer och skrubbar och grälar nere vid klappbryggan. Utfall kom nyss därifrån, och han hade sagt åt dom att han förstod att det skulle vara svårt att få kläderna rena, så som dom pratade lort och grälade med var- andra. Men han hade knappt sagt sista ordet förrän Hammars Josefina, som ändå är döpt och med i församlingen, dängde honom i skallen med en stor kopparskopa. Och gumman hans, Anna-Stina, var inte en bit bättre, för när Utfall tog sej för huvudet och frågade Josefina om hon med berått mod skulle slå ihjäl folk, så sa hon: ”Ge dej iväg ned till smedjan, annars ska du få dej en av mej också.”
– Så Utfall fick ge sej iväg med en stor bula i skallen, sa Järnström.
– Ja, jag ska nu göra en smälta till och sen skulle jag gå hem och få mat och sova. Men kommer jag hem, så är stugan full av barnskrik. Det blir varken mat eller sömn, och går jag ner till ån där dom nu ligger och klappar, så blir det bara att få hjälpa till och få ovett som påbrö, sa Wetterberg och såg ännu mera sorgsen ut.
– Jag går opp på drängstugan och lägger mej, sa Järnström bestämt.
– Jag har inte fått ett lagat gudslån sen i går kväll, så jag går väl hem och letar reda på en fläskbit och en brödkant, men sen lägger jag mej också på drängstugan, medan det liksom jäklas över, sa Wetterberg.
Samtidigt som Wetterberg och Järnström gick till drängstugan för att få sej en stunds vila var det full fräs vid klappbryggan nere vid ån. I skogen, på slänten ned till ån stod sex järngrytor med ångande lut, och bredvid lika många bykkar, i vilka luten hälldes. Kvinnorna arbetade som för livet, men gav samtidigt luft åt sina känslor över deras lata karlkräk, som inte en gång velat framskaffa nödigt med ved för att hålla grytorna kokande.
Detta hade gjort att Wetterbergs Karin, som enligt utsago inte hade en pinne i vedboden, när hon gått förbi kolhuset och där funnit ett upplag med avsågade brädstumpar, tagit ett fång av dessa. De brann så bra att Hammars Josefina och Utfalls Anna- Stina också gick efter var sin börda. Men just som det brann som bäst kom Åhs, han som var bas för laget som täljde kilar, och hotade dem med alla helvetets straff för att, som han sa, de stulit av det avsågade kilvirket.
Men kvinnorna var icke i den sinnesstämningen att de utan vidare tog emot ovett, och allra minst uppmaningen att bära tillbaka virket. Då Åhs var påstridig, så sa Wetterbergs Karin:
– Va gastar du efter. Ska veden tillbaks så kommendera sonhustrun din först.
Därmed visade hon på Utfalls Anna-Stina, som just stoppade ett par brädbitar under sin gryta. Åhs fann sej dock och sa:
– Det gör detsamma vem det är, se så, ge er i väg tillbaka med brädbitarna, kärringar.
Men det skulle han inte ha sagt. Hammars Josefina tog en skopa skållhet lut ur sin gryta och ropade:
– Ge dej iväg, gubbstrutt, annars så ska jag skålla dej så du slipper hantera rakdoningar på den här sidan jul. Och Åhs, han föredrog att ge sej iväg i stället för att bli skållad.
Kvinnorna var således herrar på täppan, eller rättare, klappbryggan. Men de klagade liksom deras män över att de icke fått någonting till livs, varken vått eller torrt. Och det värsta var att de utom arbetet hade de minsta av barnen att se efter. Utfalls Anna-Stina hade sin minsta fastbunden i en korg, och korgen hade hon ställ så nära att hon kunde ge den en knuff ifall ungen skulle börja skrika.
Hammars Josefina hade sin pojke, som var två år, tjudrad vid en påle så långt ifrån grytan att han inte kunde nå dit. Wetterbergs Karin hade tagit ned vaggan med sin minsta och Järnströms Erika hade stoppat sin i en säck, som med ett rep var fastsatt i en trädgren, så att hon kunde låta ungen gunga, ifall han gav hals. Gråbergs Maria hade sin treåring i en avbalkning, liknande en kalvhage, mellan tre björkar.
Allt var således praktiskt ordnat, men som sagt, stämningen var ingalunda förnöjsam och ingen karl syntes till. Man ömsom skötte byken, ömsom såg till ungarna, tills Utfalls Anna-Stinas röst hördes över sorlet:
– Hör du, Karin. Jag ska se efter din gryta och din unge om du ställer så vi får en ordentlig kopp kaffe innan vi börjar klappa.
– Ja, men jag väntar på karlen min. Han skulle ha slutat skiftet för länge sen. Och inte har han fått någon mat heller. Och han brukar då säkert höra av sej när han blir hungrig. Men se där kommer Gråberg, kanske han vet var han finns.
– Hör du Gråberg, vet du var Wetterberg finns, sa Wetterbergs Karin.
– Han och Järnström gick opp och la sej på drängstugan, sa Gråberg, som sakta närmade sig bykgrytorna.
– Å herre gud, såna latoxar. Hellre än att gå hem och koka några potatisar och se efter barnen och hjälpa oss med några vedpinnar eller flytta bykkaren, så går dom och lägger sej! Så fort det blir fråga om tvätt, så är det alldeles som om dom skulle få hemfrossa. Ja, nog ska jag tala svenska med min när jag väl fått byken i ordning, sa Järnströms Erika.
– Du kan vara så säker att jag ska göra detsamma med min, sa Wetterbergs Karin.
– Hör du Gustav, när du nu ändå är här så kan du gå hem efter lite kaffe åt oss. Jag har inte fått ett gudslån sen i morse, och lika är det med alla dom andra. Ta en korg och lägg i sex koppar, vetebröd står det i skänken och grädde i källaren, sa Gråbergs Maria.
– Jag är hungrig själv. Varför ska ni göra allt på en enda dag? Skulle ni inte kunna dela på det så att ni hann med arbetet hemma också, sa Gråberg, som skämdes över att behöva springa med kaffe åt kvinnfolken.
Men det skulle han inte ha sagt. Hans Maria började och de andra tog vid i tur och ordning. De skällde ut den stackars Gråberg och riktigt skamhånade honom, samt slängde med eldbränder och lutskopor, så han ansåg det rådligast att hellre ge sig iväg än att få alla kvinnorna över sej.
Det dröjde länge innan Gråberg kom tillbaka. Men han fick i alla fall en smula erkännande för att han bjudit till. Han hade också kokat kaffe, så det var bara att slå i och dricka. Kvinnorna tog var sin kopp, Gråbergs Maria skötte om kaffepannan och då kaffet befanns starkt både till lukt och färg, fick han ännu mera erkännande. Men så sa Wetterbergs Karin, under det hon grävde i korgen:
– Men var har du skedarna, karl?
– Ja, och har du ingen kniv med så vi kan skära vetebullen, sa gumman hans.
– Det glömde jag. Ni får röra i kaffet med en pinne och ni kan bryta var sin bit av bullen, sa Gråberg.
– Ja, herre gud i himmelens tron, nog hade han väl kunnat gett Adam en smula förstånd på samma gång som han satte på honom karldoningar, så hade vi sluppit undan bra många svårigheter och mycket elände, sa Hammars Josefina.
Men det tyckte inte Gråbergs Maria riktigt om, för hon sa att det nog var skillnad på karlar också. Huvudsaken var att de fått en kopp kaffe.
– Och kaffet är gott, Gustav, så det ska du ha både heder och tack för, sa hon.
Gråberg hade ingen anledning att stanna länge hos kvinnorna, så han tog korgen och gick tillbaka hem och la sej.
Framemot kvällssidan hade Wetterberg och Järnström vaknat på drängstugan och efter en stunds överläggning beslöt de sej för att då de ännu hade nära tre timmar på sej till nästa skifts början, gå hem ett tag och åtminstone få fatt på något ätbart. För säkerhets skull gjorde de emellertid en avstickare till klappbryggan, där klappningen var i full gång. Sex kvinnor med uppkavlade ärmar och uppsatta, våta kjolar låg på knä på klappbryggan framför var sin i vattnet till hälften nedstucken klappbräda och slog med sina klappträn så det lät som om ett dussin plåthamrar varit i gång. De arbetade för glatta livet, ty de ville ha slut innan liggdags. Och de slog också till en del i ilska över att karlarna så skamligt övergivit dem, en dag då deras hjälp bättre än annars behövdes. Ja, Wetterbergs Karin, som slog som en besatt på de hårdtvättade smedskjortorna, mumlade något och vred skjortan så hårt att Hammars Josefina, som låg bredvid, förstod att hon menade att hon slog latheten och liknöjdheten ur Wetterberg. Och ]osefina tyckte att det var bra som en avledare för trötthet, hunger och ilska, så hon gjorde detsamma och snart var alla i färd med att klappa i kapp på sina herrar och män.
Wetterberg och Järnström stod en stund på bron vid sidan av klappbryggan och såg på kvinnornas arbete. Bäst de stod där kom också Hammar, och Järnström sa:
– Vi står och ser på kvinnfolken våra. Dom får nog arbeta ibland dom också.
– Ja, men säj det bara inte, för då får vi höra det sen så länge vi lever, sa Wetterberg.
Om en stund sträckte Wetterberg på sej och röt:
– Hur är det, har ni inte slutat än?
Klappträna stannade med ens och alla sträckte på sej och såg upp mot bron. Då ingen sa något fortsatte Wetterberg:
– Vi är hungriga som vargar. Vi ska ha mat om vi ska kunna arbeta. Jag har inte fått ett gudslån sen i morse, och nu går det inte längre.
– Det har inte vi fått heller, och ändå har vi arbetat hela tiden, sa Wetterbergs Karin.
– Det rår väl inte vi för, sa Järnström.
– Vad ni rår för, det vet vi. Men gå nu hem, tänd eld i spiseln, sätt på grötvatten, se efter och lägg ungarna, och ta sedan skottkärran och kom hit och kör hem tvätten. Du slipper lindrigt undan ändå, ropade Järnströms Erika.
Då Järnström syntes tveka, ropade Wetterbergs Karin:
– Ja, du gör detsamma, men du ska också värma lite mjölk och ge ungarna innan du lägger dom. Och skynda dej för jag har snart klappat färdigt. Den lilla sover, så henne bär jag hem, bara du kör hem kläderna.
Wetterberg stod svarslös. Järnström började gå mot hemmet, då Karin avbröt:
– Ja, gå nu. Gråberg, han har bjudit oss på kaffe, så ni har tid att visa vad ni kan, ni också.
– En sån rackare. Har du hört på maken! sa Wetterberg vänd mot Hammar. Denne skulle just svara när han avbröts av sin Josefinas rop:
– Ja, gå hem du med, Hammar. Tänd eld i spiseln, sätt på potatis för jag behöver något fast i magen. Ge ungarna mjölk och lägg dom, och rör ihop kvällsmat åt grisen, sen kommer du hit igen och hjälper mej hem med tvätten.
Hammar blev så häpen att han inte visste vad han skulle svara, men till sist sa han:
– Ska du hänga tvätten också innan det blir mat och kvällsro? Jag ska ner till smedjan igen om ett par timmar.
– Nej då, den får ligga till i morron, men då får du nog hjälpa, till och vrida ett tag, svarade Hammars ]osefina.
– Herre gud, ett sånt väsen, en sån oro och ett sådant arbete, sa Hammar och gick sin väg. Wetterberg följde med och instämde.
Några dagar därefter satt Wetterberg och Järnström på nytt på bänken vid kolhusväggen.
– Ja, nu är det över för den här gången med den välsignade stortvätten, sa Järnström.
– Ja, det är det. Men det är för konstigt att kvinnorna ska vara så himla arga och fordrande så fort dom börjar koka lut och får fatt på sina klappträn. Det går visserligen över på ett par dagar, och då blir dom kärvänliga värre. Det är alldeles som om dom då ville gottgöra elakheten. Så är det åtminstone med min, sa Wetterberg.
– Det är lika med min också, så i går natt var hon smeksam värre, sa Järnström.
– Det är inte bra det heller. Det blir nog så att vi får ut och springa mösslösa* nu igen framemot vårsidan, sa Wetterberg.
– Det går nog så, sa Järnström.
*Att ”springa mösslös” var det gängse uttrycket för att hämta barnmorskan.
Pingback: Tvätt | Karin Englund