Musikanta bjuder på lördagsteman för september och det första är Min barndoms somrar. När jag tänker tillbaka är det förstås sol och bad och kojor i skogen och kanotturer på sjön och så är det hästar.
Det började tidigt, det där med hästar. Ni tror kanske att det är ett träd på bilden, men det är det ju inte. Det är en fin brun häst som kan springa mycket fort.
Lycka var när det var dags för brukets hästar att flytta till en stor hage alldeles nära vårt hus. Då kunde man gå upp tidigt på morgonen, ta med knäckebröd och gå ner till hagen. Om man skrapade knäckebrödsbitarna mot varandra hörde hästarna det och kom fram till stättan. Och då var det ju lätt att klättra upp och få sig en fin morgonritt.
Hästar av alla modeller var intressanta och möjligen försöker jag bjuda denna sågbockshäst på en sockerbit. Syrran hänger med på vagnen. 
När man inte kunde klappa hästar eller rida på dem var det en favoritsysselsättning att försöka rita av dem. Svarta tavlan i köket var ständigt var fylld med mina hästteckningar.
Pappa ställde dit en käpphäst och fotade. Jag minns att jag tyckte det var onödigt. Det var ju bara skoj- och skissteckningar (och det där med käpphäst var bara för barnsligt), men idag är det ju rätt kul att det finns kvar ett par bilder. 
Intresset höll i sig upp i åren. Det är en bra balansträning att rida barbacka, men de få gånger jag har tagit ridlektioner har jag blivit utskälld eftersom jag tydligen gör allt fel. Jag har dock fortfarande ambitionen att lära mig rida ordentligt någon gång.
Och nu ska jag kolla de andra lördagsbloggarnas barndomssomrar. Här finns de:
Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt
Lite kul, eftersom jag i mitt inlägg skriver om raka motsatsen; hur jag inte är intresserad av hästar. Fast jag har nog fått en större hästdos än de flesta ändå, som uppväxt i en familj där både syster och pappa var och förblir hästtokiga, som också följt dem i deras arbetsliv. Behöver jag säga att alla tjejerna i min klass var avundsjuka, och mer än gärna hade tagit min plats i familjen?! Fast visst låter det härligt, så som du beskriver det, med barbackaridning och inte en massa krav och måsten.
Åh, du skulle bara ha tagit en häst och ridit iväg! Ut i skogen, längs åkrarna vartsomhelst.
Härligt hästligt inlägg!
Tänk ändå att ni hade en svart tavla i köket! En önskedröm
Du var väldigt god tecknare (redan då?)
Hästar har jag saknat i mitt liv, har alltid varit intresserad men där jag bodde fanns de inte. När min dotter började rida i tonåren fick jag en liten kontakt men när hon ledsnade så återstod bara en ny ryktborste, aldrig använd…jo, jag använde den på mig själv, borstade hela kroppen och mådde bra. Undrar var jag har den nu?
Så roligt att du har fotografier från din barndom. Fina svartvita bilder. Riktiga pärlor
Klart vi hade en svart tavla i köket. En mycket stor sådan som kom från en av skolsalarna på bottenvåningen. (Vi bodde nämligen i en gammal nedlagd skola.)
Jag blev mycket förvånad som barn när jag upptäckte att det inte såg ut så hemma hon mina kompisar. Ingen svart tavla i köket? Konstigt!
Nu minns jag att du lärde mig hur jag skulle räcka fram sockerbitar till hästarna, bitarna skulle ligga i handflatan. Och jag har fortfarande kvar ett ärr på knät, det fick jag när jag flydde över en taggtråd. De ohyggligt stora och livsfarliga bestarna kom och ville ha socker kan jag tro.
Aj då! Och dom som bara ville ha lite sällskap och kanske bjuda på en ridtur.
Lite livsfarliga var dom allt. När dom inte längre ville agera springare åt Tom Mix eller Fantomen sprang dom i hög hastighet ner mot träden nere vid ån. Där fanns det grenar som dom lätt passerade under men den som satt på ryggen skrapades av. Jag lärde mig så småningom att ta tag i grenarna så att jag blev hängande istället för att okontrollerat dimpa i backen.
Tunga var dom också. En gång tog en av de bredaste ett steg framåt så att ena foten (min) trampades ner i den lyckligtvis ganska mjuka marken. Men ont gjorde det och fast satt jag. Ända tills besten, (nåja, hesten) bytte fot. Dom gör det ibland, kan ta några minuter. Vackert bågformat blåmärke men inga brutna småben i foten.
Jo, det gällde att parera. Och när de gnuggade sidan mot ett träd fick man snabbt flytta över det benet till andra sidan. Och snabbt flytta tillbaka det när de satte av igen, för damsadelsits utan sadel är knepigt. Men Fantomen har väl ingen häst, eller har han? Jag trodde vi var King vid gränspolisen, eller kanske möjligen Hjortdödaren.
Jorå – Hero.
But of course! Jag associerade lite galet där, tänkte på Läderlappen, eller Batman som han heter på nusvenska. Flygande mantel och sånt. Men HAN har väl ingen häst?
Näe, han har hästkrafter!
:-)
Jag drömmer om att bli riktig kompis med Caesar och Dea som bor i byn bortom kröken. http://kulturchefen.se/2012/06/06/glad-nationaldag/ Men hästeriet har aldrig riktigt velat sig. Eller, kanske är det jag som har velat?
I alla fall, dina bilder är makalöst fina. Vilken tillgång!
Förresten, vad skulle jag fråga deras husse om? Vi ska på utflykt imorgon.
Börja med ett par brödbitar. Följ upp med ett äpple, eller två. Gör om detta då och då, så kommer ni att vara kompisar innan du vet ordet av.
Och en lämplig fråga till husse kan väl vara om han tycker det är en bra idé att du tar en ridtur på den frommaste hästen. Till att börja med.
Haha, tack. De är redan vänligt inställda. Enormt nyfikna och närgångna. Fast de är så stora och lugna att jag faktiskt inte blir skraj. Ska se som jag kan göra ett inlägg med bildbevis.
Vi pratade i ett annat bås om … passgång? Eller nåt annat. Och så lovade jag att jag skulle fråga min vän hästkarln. Jag får nog ta en tur om jag vill, förresten! Ska bara … bli lite modigare först.
Javisstja, passgången! Det tycks vara en lika komplicerad som spännande fråga. Ja, glöm inte att fråga om det!
Och de där två vänliga varelserna ser ju hur sittriktiga ut som helst. Det behövs bara något i mjölkpallshöjd, så är det bara att sätta sig mitt på hästen ungefär och hålla i manen. Vanebildande!
Hm, mjölkpall, säger du? Tänker att en två meters stege skulle vara mer lämpad. Jag är hyfsat lång men ser nätt och jämt över manken på mamma Dea.
Alltså mjölkpall som i de där träkonstruktionerna som bönderna ställde sina jättekrukor med mjölk på och som var lagom höga för att den som hämtade krukorna skulle kunna hiva över dem direkt på lastbilsflaket. INTE som i den lilla pall man satt och mjölkade på. Drygt en meter höga, kanske mer. Sista biten får man svinga sig upp på hästen, förstår du.
Haha, igen. En SÅN mjölkpall skulle funka. Tänker på Molin-filmen, heter den Vinterkrig?
Ja, åt det hållet. Vinterfejd, kanske? Eller ännu mera fornnordiskt.
Och så vill jag för sakens skull klargöra att jag inte är helt bet när det gäller hästar. Trivs utmärkt på islänningar, tex. Lagom högt, lagom långt ner till marken. Plus att de är seriekopplade.
Men då är ju inte steget lång (eller högt, snarare) till Caesars eller Deas bekväma rygg!
Så härliga bilder och så bra att din pappa var på plats med kameran. Han var väl stolt över sin duktiga dotter, antar jag. Att du inte fortsatte att utbilda dig till konstnär är en gåta…
Jag red också när jag var i de tidiga tonåren. Men eftersom jag var närsynt och inte ville ha glasögon var det svårt att se vägen när vi red ut en gång i skogen. Så vid ett tillfälle föll jag av och slog mig ganska mycket. Inte hade man någon hjälm på den tiden heller. Efter det blev jag rädd och vågade aldrig rida mer. Att rida barbacka var ju jättesvårt, prövade någon gång med en arbetshäst på landet med mindre framgång. Att du bara kunde!
Det handlar ju om mångårig träning, både tecknande och barbackaridandet. Synd att du inte vågade dig upp igen, för det är ju en härlig känsla att ge sig ut med en häst. Och allra helst barbacka förstås. Testade lite förra sommaren på Gotland, där det gick att rida barbacka och det fungerade förvånansvärt bra. Men det är klart att jag skulle behöva öva.
Och pappa var alltid på plats med kameran. Vi var lite trötta på att ständigt vara motiv, men såhär i efterhand är man ju glad att han höll på med sin kamera.
Du var nog mera medgörlig än mig. (Jo, mig). Det blev lite för mycket regisserande för att jag skulle trivas med det. Nästan alla bilder där jag förekommer solo känns arrangerade. Utom den där jag somnade på pinnsoffan när jag skulle ut till hästarna riktigt tidigt.
Lägg märke till att bilden av dig på Södergrens hästträd har extra ljus från en reflexskärm som är placerad nere till höger utanför bild.
Arrangerade? Tycker du? Men kolla här då, det ser väl väldigt naturligt ut?
https://www.karinenglund.com/wp-content/uploads/2012/09/barndom-41.jpg
Eller den här. Går vi inte alla ut på balkongen då och då för att leende beundra en ros.
Än mig. Absolut. Det är inte direkt fel att säga/skriva ”än jag”, men det är vad man kallar hyperkorrekt och låter lite konstlat.
PS Den där reflexskärmen på bilden (där jag utnämnt ett träd till häst) kallas av lokalbefolkningen för sjön Rossen.
Min kommentar 09:45 skulle ha placerats här.
Eftersom jag ändå har ordet så vidhåller jag bestämt att Rossen inte är den primära reflexskärmen. Av följande skäl:
Solljuset faller in mot ryggen på motivet. Sjön (Rossen) med sitt solglitter ligger i bakgrunden och skulle göra ansiktet mörkt som på en morian (eventuellt kaffer). Idag använder man gärna en uppmjukningsblixt för att få detaljer i ett så knepigt motiv.
Fader Martin använde egentillverkade ihopfällbara reflexskärmar med stanniol som sedermera, när tekniken utvecklats, ersattes med aluminiumfolie på bärande plastfilm.
Innerpåsen i kaffeförpackningar var perfekta för ändamålet. Genom att skrynkla dem lite lätt fick man exakt den diffusa ljusdistribution som eftersträvades.
Aluminiumfolie på rulle? Nej, gick bara sönder när man skrynklade. Och oskrynklat var inte bra – blev alldeles för hårt och skarpt ljus.
Nej nu måste jag ingripa. Min minnen från barndomen är inte så många men jag minns chokladkakorna som jag alltid fick en bit av. Men aluminiumfoliet skulle pappa ha. Fanns det verkligen kaffepaket med folie då? Var det inte kaffeburkar i plåt, dom som var så bra att göra ren penslar i och förvara allt annat krafs i. Kaffeburkar i plåt är numera antikviteter.
Det kan nog vara så att seklerna/decennierna flyter ihop och att kaffeförpackningarna kom senare. Men fint att du stöttar mig när storasyster menar på…
Aluminiumfolie på rulle fanns nog inte då och Kicki har rätt om kaffepaketen. Men någon sorts aluminiumfoliesjok fanns det, utöver chokladkakornas, men vad?
Karin var faktiskt underkastad viss konstnärlig utbildning. Fader Martin startade en målarklubb som kallades Grifflarna. Karin deltog både som elev och modell. Det engagerades mycket bra lärare, bland annat brukade Åke Pernby komma upp och leda övningarna. Han var hård, rättvis och effektiv. Jag kände starkt utanförskap – mera den omöjliga ingenjörstypen redan då. Men Karin var framgångsrik, om man mu kan vara det i tween-åren och tidiga tonåren. Kanske mera lovande.
Det är ingen ordning på hur kommentarerna ramlar in på den här bloggen. Ovanstående var avsett som kommentar till Musikantas undran varför K. inte utbildade sig till konstnär.
Kommentar om de ostyriga kommentarerna längre ner (12.47). En bidragande orsak till att det blev en annan utbildning än Konstfack var nog att man inte fick studiebidrag för sådana lättsinnigheter på den tiden. Rejäla och handfasta utbildningar som litteraturvetenskap och franska, däremot…
Jo visst. Vi gick först ut i rosengården och hämtade in förmiddagens behov av daggfräscha rosor och resedor. Sedan gick vi ut på balkongen och log onaturligt mot den/dem. Det var då som man ibland hörde det karaktäristiska ljudet av en Zeiss Synchro Compour på en femtiondel. Ännu en bild åt eftervärlden.
Bilden av lillasyster och storebror tror jag kom till för att dokumentera stickalster. Ser nästan ut som vi var tänkta att förekomma i någon sticktidning. Kanske vi gjorde det också? Leta vidare – kan vara skoj att kunna lägga ”Sticktidningsfotomodell” till min redan ganska brokiga meritlista. Va? Jaha, CV.
Huh? har jag missat en bild?
Åh, nu hittade jag den, sååå bedårande ni var.
SG: cv.
Petimätress!
Jajamän! Och i enlighet med språkpolisiära anvisningar.
Jag var mest nöjd med nyordet. Väl könsbestämt. Och lite tvetydigt. Jättenöjd!
Har du tipsat Språkrådets nyordskommitté?
Du vet vad jag anser om Språkrådet. Inte en instans jag anlitar i första taget. CCCCCCCCCCCCCCCCCCCC i stället för MM. Nej, då får det vara.
Vet. Försökte bara provocera lite.
Skriver man verkligen tjugohundra sådär på latin??
Kommentarerna är ordnade i sidled, tror jag. Har försökt gå in och placera en kommentar direkt under det jag vill kommentera, men systemet är obevekligt. Kommentarerna till kommentarerna ligger i tidsordning under varje kommentar och om man klickat på ”svara” dvs inte på ”kommentera” hamnar man ett hack till höger om det man svarar på. Om man skriver i ”kommentera”-rutan (som denna kommentar) hamnar man längst ner och på vänsterkanten..
Men det var då fanken! Tänk att den där hästkarln och jag har så mycket att babbla om när vi ses att jag glömmer bort hälften av vad jag tänkt fråga. Idag glömde jag visst allt.
Ja men då blir man ju verkligen nyfiken på vad ni kan ha att avhandla som är viktigare än att reda ut begreppet passgång. Verkligen mycket nyfiken!
Man undrar ju! Idag har det varit lite byskvaller, släkthistoria, Vilks+konst, livsval, konsten att driva ett hotell med framgång och så en genomgående analys av förra helgens kalas i fjällvärlden, då hästkarln fyllde jämnt och firade storslaget. Jag har bildsviten uppe hos mig nu, förresten!
http://kulturchefen.se/2012/09/09/narganget/
Men åh, så fina! Och hur gick det med ridturen?
Karin, vilka makalöst fantastiska bilder! Vad fin du är :)
Tack Eva! Jag var ju rätt trött på pappas evinnerliga fotograferande, men såhär i efterhand än man ju glad att han tog alla bilder. Tänker på det ibland när jag fotograferar motspänstiga barn eller barnbarn.
Har Zeiss gjort kameror, det visste jag inte. Att dom gör optik vet jag.
Är det månne hyttan som syns i bakgrunden på bild 2?
Sedan tror jag att mjölkpallsfilmen av Molin heter Midvinterduell.
Fina bilder, måste vara kul att ha kvar.
Vill minnas att jag sett annonser för en kamera som hette Zeiss-Ikon, kan det stämma? Men den kamera som tagit alla barndomsbilderna hette nog Rolleicord.
Visst är det hyttan i bakgrunden i ett begynnande förfall. Den var i bruk en bit inpå 40-talet.
Här finns fler bruksbilder: http://johan-olov.se/
Midvinterduell låter bekant, ja.