Anne Oakley, som i ”Annie get your gun”, föddes den 13 augusti 1860 i en timmerstuga i Ohio, USA. Familjen hade det riktigt eländigt och fick det ännu svårare när hennes pappa frös ihjäl i en snöstorm. För att familjen skulle få mat började hon jaga och blev en skicklig skytt. Hon vann skyttetävlingar från femton års ålder och blev senare den stora stjärnan i Buffalo Bills Vilda Västernshow. På bilden ser man henne tillsammans med Buffalo Bill på ett studiofoto.
Hon hade förmodligen ingen aning om att det var tack vare automatiserade minnesfunktioner som hon sköt så bra.
Processen beskrivs i Svenska Dagbladets serie om minnet. Här handlar det om golf.
När mycket står på spel börjar den främre delen av hjärnan, ”chefen”, känna att den måste se till att allting är perfekt. Den sticker in näsan i alla olika sorters underavdelningar trots att arbetarna där redan vet vad de ska göra. ”Chefen” stör med andra ord en redan fungerande process.
I stället för att låta svingen falla automatiskt börjar de främre delarna av hjärnan kontrollera att farten är korrekt, att rörelsen är korrekt och så vidare. Vad som har varit en integrerad helhet bryts ned i delar.
Jag kände igen beskrivningarna från mina egna erfarenheter från skytte och slalom. Det går inte som bra om man försöker koncentrera sig när man siktar eller tänka när man åker slalom. Ingemar Stenmarks berömda uttalande om sin teknik ”Dä ä bare å åk” handlar om det där. Eller som han också sagt: ”Benen tänker snabbare än hjärnan”.
Mitt skjutande var aldrig i närheten av Anne Oakleys, men någon liten pokal har jag ändå kvar i gömmorna. Och processerna är samma även om man tävlar på distriktsnivå i någon liten ort i Sverige. Man ska låta de väl beprövade metoderna klara det där. Inte tänka för mycket på ”dalskida” och ”bergskida” i slalom utan lita till att kroppen kan. Chefen kan koppla av.
Det där känner jag igen också, när det gäller skytte. Jag har inte skjutit mycket och ofta men jag har gjort det, och den enda gången som mitt skott träffade precis där det skulle träffa var när jag reflexmässigt sköt det flygande föremålet som skulle prickas. Jag var totalt avslappnad, nästan frånvarande, men skottet träffade där det skulle träffa.
Kul att veta att det var chefen som kopplade av den gången:)
Precis så! Som du skriver: ”nästan frånvarande”. Bortkopplad på något sätt. Så fort man börjar koncentrera sig går det ju åt pipsvängen.
Exakt! Första bouleslänget landade kloss med lillen. Sedan var det kört. Bästa bowlingrundan genomfördes under hyfsad berusning. Enligt samma princip ska man inte titta på handen när man slagit i för mycket hett kaffe och behöver flytta på sig och muggen.
… och som chef försöker jag att koppla av. :)
Ett chefsrekryteringstips, kanske: Häll i för mycket kaffe och se till att man måste förflytta sig en bit. Den som klarar att koppla av och bort får jobbet.
Det där kan du förmodligen sälja dyrt, Karin! Gör en kurs, boka ett löjligt pittoreskt och dyrt boende (Selma, kanske?) och succén är given. Minst 20 000 kr måste det kosta för att verka bra.
Tror för övrigt på ”Management by fika”. Fast jag skojar om benämningen så är det på fullaste allvar, en kaffekopp och lite småprat kommer man väldigt långt med. Får nog utveckla det!
En av mina första (och bästa) chefer förbjöd individuellt kaffedrickande på jobbet och införde gemensamma, obligatoriska kafferaster. Och jädrar vad bra det blev. Intensiva diskussioner, info-utbyte, trivsel… Ja, management by fika rules!
Rätt kul – jag har läst alla minnesartiklarna UTOM just golfinlägget. Men nu ska jag läsa det också. Tror dock inte att det skulle passa in på orgel- eller pianospelningen. Där måste man tänka på varje ton i förväg och ha notbilden klar för sig om man spelar utantill. Väldigt intressant serie i alla fall!
Ingrid
Ja, jag gillade också det där med att det är skönt att man kan glömma också. Att hjärnan sorterar bort lite bråte, så man slipper tänka på allt.
”Handens inbyggda intelligens” Säger det något?
Ja, jag tror det. Nåt sånt.
Det måste ju vara handarbete, broderi och sånt?
Det skulle nog krävas VÄLDIGT mycket träning för min del för att kunna koppla bort hjärnan när jag broderar!
Det handlar nog mera om hur man ska ”ta det”. Hur ett snideriverktyg ska hanteras så att man inte flisar sönder arbetsstycket. Eller hur man kan knacka bort exakt en så stor bit ur tegelstenen som man tänkt sig. Varje medvetet försök att beräkna och styra leder till trasigt, för mycket eller för lite. ”Just do it” – som det heter numera.
Det där begreppet har dykt upp någon gång under musikerutbildningen, kan det finnas en bok, kanske?
”Just do it” i musikersammanhang låter lite som Suzuki. Metoden bygger på hur barn lär sig prata. Ingen teori, ingen grammatik. Just do it.
Ja, varför inte? Fast jag tänkte på handens intelligens, det låter som Den musiska människan fast inte. Har för övrigt gått som lärling och jobbat med Suzuki-metodik. Rätt fantastiskt!
Pappa (möbelsnickaren) brukade citera Alf Henriksson:
Mången målar en kalv som en sol
och anses för rena genit
Men den som vill göra en hederlig stol
Har inga genvägar dit
Mången diktar grumliga ord
och folk säger: Underbart
Men den som vill snickra ett användbart bord
Är tvungen att tänka klart
Hjärnans drömskhet är utan gräns
och ögat ser vad det vill
Men handens medfödda intelligens
Kan ingen konstra till