Att resa midsommarstången är en rätt kvävande uppgift. Den ska dessutom utföras inför en förväntansfull publik. Det är mycket som kan gå snett.
Klykorna (som säkert har ett annat namn på det fackspråk som vana midsommarstångsresare förmodligen använder sinsemellan) får inte vara för många, för då trasslar man bara in sig i varandra.
Klykorna kan hasa mot stången och förstöra utsmyckningarna.
Stången kan välta åt sidan.
Och när man väl fått upp den kan den tippa över åt andra hållet, om inte några påpassliga personer är där med sin klykor och parerar.
Men det gick fint och när vi kom hem igen hade den blå bergvallmon slagit ut, dagen till ära.
Rabattens blåaste blomma, men sina ludna fina knoppar som böjer på nacken tills det är dags att slå ut i full blom.
Fyra till är på gång!
Visst kan det hända saker, förra året gick majstången i fäboden av när den togs ner. Det blir ju en försvagning där tvärslån eller någon annan dekoration är fästad. Då flyttar man helt sonika ner tupp och vimpel och det får duga med en kortare majstång. När stången skulle tas ner nu gick den av igen, det blev inte mycket mer än en stolpe kvar. En så futtig stång var ju ovärdigt för karlarna, kommentaren blev: Den får kärringarna resa.
Rapport följer på en blogg nära dig.
Gjorde ni det?
Nej, inte under såna premisser.
Wow. Jag har sett alldeles för lite av majstångsklykor i mitt liv, märker jag. Kul!
Kan bli rätt spännande faktiskt. Särskilt om det kommer en vindil vid något kritiskt skede. Och om midsommarstången, som sig bör, har en del grenverk kvar i toppen, som blir ett fint vindfång!
En rimligt trovärdig person kallar det ”sax”:
När stången skulle resas band man ihop några hässjestänger två och två till tre eller fyra par saxar. För att styra stångens nederända användes en bastant båtshake. Lugnt och med kraftiga tag efter varje saxflyttning höjdes sedan stången mot skyn samtidigt som solen gick upp. © Kersti Björklöf ur ”Leksandsbygden – en vägvisare” 1991
Samtidigt som solen gick upp? Kan det stämma?
Det där med sax låter däremot bra mycket sakkunnigare än ”klyka”.
Jovisst serru, så här säger Kersti: ”Nästan varje by i Leksand hade sin speciella tradition som följdes när stången restes. En uppteckning berättar om hur det gick till i byn Kilen. Sedan kreaturen utfodrats och andra sysslor utförts, samlades man för att smycka och resa stången. Den var huggen av gran och var 20-25 meter hög. Den skulle resas vid soluppgången och stå klar långt innan folk från andra byar kom förbi på väg till kyrkan i Noret”
Det känns lite underligt med tanke på att solen knappt gick ner. Du får ta upp det med Kersti.
Ja, ja, de där leksingarna, i alla fall Kilen-leksingarna. Gran, dessutom, när alla andra har björk.
Nja, det beror ju på liksom.
Majstången är gran, huggen i kallaste vintern och ringbarkad, den ska torka långsamt ett par år. Sedan smyckas den med björklöv och blommor. ”Saxarna” har så vitt jag vet inget namn men när det är dax så kallas de bara ettan, tvåan och trean, de är ju olika långa.
Men kolla på Horndalsstången. Björkvippan i toppen sitter ihop med resten, det är alltså björk hela vägen. Långsamt torkad gran är troligen mer lätthanterligt, dvs mindre böjligt; den här björken svajade ordentligt i vinden.
Ja då kan man ju förstå att det blir tungt och svajigt och måste vara en ny varje år.
Jag har en viss erfarenhet av att vara ansvarig stångresare, det kan vara pirrigt som sjutton innan stången äntligen är på plats. Det där att få ettan, tvåan osv att flytta sig i rät ordning respektive se till att saxarna står stadigt på maken kan vara lite stökigt när man har ivriga och understundom lite förfriskade män i leden.
Ett annat minne: En gång hade vi ett Lettiskt folkdanskompani som gäster. De hade förstås aldrig sett en majstång resas på riktigt, men eftersom det var unga, starka och raska män som ville visa sin duglighet åkte stången upp innan man ens hunnit säga ”å hej” på vederbörligt sätt. Vi fick försöka inviga dem i skådespelets mysterier till stång nummer två.
Samma här igår, med gästande folkdanslag från Schweiz. Unga raska karlar som tyckte att det här är väl ingen match! Tills stången höll på att tippa över åt andra hållet och mer rutinerade stångresare fick gripa in.
Att inte få säga Åhej och lägga storvästen åt sidan kan ju färdärva vilken show som helst. Spottade dom inte ens i nävarna och makade snuset tillrätta?
Näppelunda tid med sådana åtbörder för att understryka situationens allvar och krav. Det var mera: jahapp det där fixar vi pronto!
Först konstaterar Kicki att ”den får kärringarna resa” och sedan råkar du ut för ett freudianskt fingertrubbel: ”se till att saxarna står stadigt på maken”
Finns ett samband? En tanke? Eller blev det bara så?
Jag vet inte om jag förstod din kommentar. Vad jag menade är att det är viktigt att nedre ändarna på saxarna hålls mot marken, då vilar hela stångens tyngd på dem medan man rättar och byter tag, en sax i taget. Ingen tappar taget och man blir mindre känslig för vindpustar under proceduren.
Äsch, Skogsgurra är alldeles för bra på korrekturläsning. Och med hans associationsförmåga blir det där med att saxarna står stadigt på maken (inte marken) naturligtvis oemotståndligt att koppla ihop med kärringresandet i Kickis hemtrakter!
Dubbeläsch – jag har dyslexia light, sådant som rättstavningen inte ser ser inte jag. OK om jag läser texten om ett halvår eller så uppdagas ett och annat stavfel, kan bli ganska kul/pinsamt!
Dock SG, jag skulle gjort exakt samma koppling om jag sett den. Ordmärkare är vi alla!
PS Även pappa hade svårt med stavning, jag har sett många felstavningar passera i uppsatser och andra skrifter som han rättat.
Inte ordmärkare. Men bra kombinationer kan jag inte låta passera.
Intressant tofs där i toppen. Har aldrig sett något liknande, är det en lokal majstångsprydnad?
Ja, det verkar lite lokalt. Expertisen säger att det egentligen ska vara en gran, som först ringbarkas och sedan får stå och dö i skogen i ett och ett halvt år. Därefter ska den avverkas när det är som kallast på vintern för då blir den stark och bra. Eller nåt. Våra midsommarstänger är björkar med toppen-tofsen kvar.
I Sydtyskland och Österrike ser man liknande stänger. Med ruska i toppen och utan tväeslå. Men inte till missommar utan tidigare. Kan vara resta i samband med en Schützenfest eller nån annan fest i början på sommaren.
På Brevens bruk är missommarstången alldeles ovanligt praktfull. Där sägs den vara en import från Valloniet och har en grann topptupp i stället för ruska.
Detta att resa tunga stänger borde jag som elkraftutbildad vara superexpert på. Men måste ha missat lektionen som handlade om ledningsstolpars resande.