Promenaderna med tvååringen är alltid lika spänannde. Han ser mycket som jag missar och nu har han börjar kommentera löpande allt som sker. Han är sin egen voice over och verkar se verkligheten som ett TV-program som behöver styras upp lite grann.
Vi går uppför backen från Götgatan och möter en äldre dam som går mycket långsamt. Tvååringen noterar ”Tanten kommer och kommer”. En kostymklädd man svischar förbi i hög fart åt andra hållet och tvååringen tvärstannar: ”Han gick!” Och det gjorde han verkligen.
Så får han syn på några kulörta lyktor i ett fönster: ”Ballonger!” Ja, det är ju ballongfärger, men inte ballongfunktion eller ballongformat. Jag försöker förklara att det är lampor, men det går han inte på. Han skakar på huvudet: ”Lyser inte.”
I samma fönster sitter en skyltdocka i somriga kläder och på det som troligen ska föreställa ett trädgårdsbord framför henne finns några växter.
Tvååringen noterar att ”tanten äter blommor”. Och varför inte. I denna konstiga värld där allt kan hända är väl ett av de minst besynnerliga inslagen en skyltdocka som tänker sätta i sig några plastblommor.
Väl hemma igen är det en trasig porslinshund som måste lagas. Med superlim och lite tålamod blir den nästan som ny igen. Tvååringens entusiasm är gränslös inför den lagade hunden. ”Nu är den lagom!”
Nu är den lagom! Så underbart uttryck för någonting som är lagat…
Man lär sig mycket av en två-åring. De ser så annorlunda och så oförstört på världen runt omkring sig…jag har också någon som snart fyller två år, som inte talar så bra ännu, men som förstår allting tycks det som. Jag har också någon som är tio år och storebror till snart två-åringen. Det är så lärorikt att umgås med dessa två unga män.
Karin, mormor
Tänker rätt ofta på Harriet Löwenhjelm rader:
Allting gammalt är så nytt
för en liten fattig glytt
som kom i jåns till världen
Och det fantastiska är ju att få vara med och se allting på nytt tack vare dessa småttingars oförvillade blick.
Nu förstår jag varför min hänvisning till Alf Henriksson har tagits med viss skepsis.
Me?
Minns inte. Troligt/möjligt.
Vår tvååring (ganska länge sedan) hade samma typ av kommentarer. När vi tog oss ut i skogen för att titta på när svärfar fällde träd så konstaterade han ”Blomman ramla”. Vid Gripsholms höga murar blev det ”Ramla, slå i, ont”. Hans värld var tydligen präglad av fall och att det kunde göra ont.
De är helt enkelt i full färd med att tolka och sortera upp verkligheten utifrån sina erfarenheter och då är ”ramla” en viktig aspekt, skulle jag tro.
Vilken ynnest att få gå på promenad med en tvååring! =) Det var länge sedan jag gjorde det.
Lugn, bara lugn, det kommer nya tvååringar i ens liv när man minst anar det!
Och samma tvååring som under en promenad på en kyrkogård i S-tälje stannade inför en grav som inhägnats med ett järnstaket och kommenterade: ”Säng!” Vilket ju var ganska rätt när man begrundar den eviga vilan. Och även med tanke på den egna sängen han hade haft i mycket unga år och försökt klättra ur med bula i pannan som resultat.
Ålderstrappan i ny tappning! Spjälsäng som nyfödd och en spjälomgärdad säng som avslutning. En mycket logisk och tvååringsmässig reflektion!
Man borde alltid ha en tvååring i huset hävdade jag efter första. Och höll fast vid med andra. Men tvååringar blir med tiden större och tar större plats och större portioner så det fick bli bara två.
Men jag blir alltid glad av tvååringar.
Men det fina med tvååringar är ju att de med tiden kan åstadkomma nya tvååringar, som i sin tur… Ja, det är bara att hoppas på att man får hänga med länge och njuta av alla tvååringar som bjuds!
Ja med rätt odling ska det visst fungera så.