”Om jag säger Danmark, vad tänker ni då?”, undrar Gnuttan som är maj månads fredagstemavärd. Väldigt sorgliga saker, måste jag erkänna. Mitt första möte med Danmark var helt misslyckat och skulle nog kunna kvala in i kategorin mina värsta barndomsminnen. (Vilket å andra sidan antyder en i övrigt hyfsat lycklig barndom.)
Det var en skolresa i sexan och en mycket stor händelse. Hela familjen deltog i förberedelserna och av min snälla moster fick jag en dansk sedel som hon hade kvar från någon resa, en ofattbart stor summa. Hundra kronor!
Detfanns ett foto på en blöt och frusen skara ombord på båten, men det har jag tappat bort. Men jag minns situationen väl. En nötskalsliknande båt, vågor höga som hus, kaptenen i sin styrhytt och så jag längst bak...
Resan blev verkligen minnesvärd på sitt alldeles speciella sätt. Det var full storm och eftersom det var min första resa till havs tog jag för givet att det var så det brukade vara. Jag lovade mig själv att undvika båtresor resten av livet. Det var kraftig sjögång och efteråt har jag förstått att resan ansågs mycket äventyrlig med tanke på vädret. Det spöregnade och alla höll sig inomhus, eller vad det kan heta på en båt. Utom jag, som inte hade något val.
Sjösjuka är egentligen ett missvisande namn på det där rasande vilddjuret som vill ut ur ens kropp, gärna i sällskap med magsäck, tarmar och övriga inälvor. Jag hängde över relingen mest hela vägen och en vänlig besättningsman tipsade om att jag skulle akta mig för lovartsidan. Stundtals kändes det som om det skulle vara en bra idé att hoppa i vattnet och simma i stället, för att få slut på illamåendet.
Vi kom i land, men eftersom skräcken för återresan överskuggade allt annat, har jag bara ett minne från Danmarksvistelsen och det är inte så kul det heller. När det blev dags för souvenirköp och presenter till dem därhemma valde jag länge i en butik med fina små porslinsfigurer.
Jag samlade ihop det jag gillade och damen i butiken undrade om jag verkligen hade råd. Stolt visade jag upp min hundring. Då skakade hon beklagande på huvudet och med hjälp av vår lärares förklaringar förstod jag att det var en peng som så att säga pensionerats från aktiv tjänst. Den funkade inte längre. Den var helt enkelt värdelös!
Hemresan gick däremot finfint. Någon hade förstått att det var en bra idé att ge mig sjösjukepiller så jag sov hela vägen till Sverige.
Sedan har jag återvänt ofta som vuxen och jag gillar verkligen Danmark. Men kanske ligger det ett barndomstrauma i botten, när jag shoppar loss på Illums Bolighus eller kastar mig in i alla små butiker jag ser. Jag som så sällan är på shoppinghumör. Men i Danmark…
Sjösjuka kan nog få vilket land som helst att framstå som allt annat än trevligt. Skönt att du trots allt inte har övergivit det ”yndige land som heder Danmark”. Underbart minne att läsa om för läsaren däremot. Du skriver alltid så medryckande…jag hängde tillsammans med dig över relingen och sympatikräktes en stund…ulk.
Ha en fin dag!
Jag har ännu inte tagit tag i dagens tema med pennan, men det har börjat poppa upp minnen även här
Karin
Tack! Eller sorry! Kul att du gillar’t. Jag mådde lite illa själv en stund när jag skrev om det… Ser fram mot dina Danmarksminnen, som förhoppningsvis är lite trevligare!
… och på Korsika tillsammans med mig. Fast det var ju inget trauma som orsakade den shoppinglusten. Eller?
Eva, med dig som shoppinginspiratör skulle jag kunna shoppa loss mitt i Kalahariöknen!
Det där med sjösjuka är nog en familjekrämpa, skriv inte mer om sånt, jag börjar må illa.
Ber om ursäkt – undvik lovartsidan bara!
Verkligen kul att få ta del av ditt minne, även om det inte kan ha varit så trevligt. En liknande resa fick många på väg till Danmark efter Sverigejulen här sist. Vi i familjen klarade timmarna på havet fint, men det kan man inte säga om många av de andra passagerarna. Måste verkligen vara jättehemskt! Men kul att du också fått positiva minnen av Danmark senare. :-)
Jag gillar verkligen Danmark och har tillbringar många fina dagar i Köpenhamn när jag jobbade med Nordiska Ministerrådet. Och har flera resor till Skagen och Jyllandskusten bevarade som mycket trevligare minnen. Känns lite orättvist att det var den där skolresan som dök upp som det första och starkaste minnet…
Jag tänker på Benny Andersens litteraturperson Svante. Han hamnade ju i Danmark under liknande omständigheter: aldrig nånsin skulle han utsätta sig för en sån sjösjuka en gång till. (Svante var alltså född svensk, men numera bosatt i Danmark.)
http://www.youtube.com/watch?v=GhrPgbIHVAQ
Jag förstår om han blev kvar – jag tror jag snuddade vid tanken att stanna i Danmark för gott…
Nu måste jag kolla klippet!
Jag höll på att bli Bornholmsbo av samma anledning.
http://www.youtube.com/watch?v=PVGesDkDAI0
Här finns texten också.
Underbar visa! Tack! Och tack vare att jag vågat mig tillbaka till Danmark åtskilliga gånger kunde jag också följa texten i första klippet. Det är ju en fråga om tillvänjning till språket innan man kan urskilja det som faktiskt är begripliga ord, men som först låter lite hopgrötat.
Det råkade bli ett inlägg med danskt tema idag. Väääldigt lös koppling, men ändock!
http://kulturchefen.se/2012/05/04/kung-hussein-och-tysktagen/
Blev förresten också sjösjuk!
Det blir man ju. Obevekligen. Gissa om jag hade svårt att förstå kampanjerna mot Danmarksbron. Och apropå ditt inlägg om udda jobb. Det vore kanske något att fundera på för framtida teman. Då skulle jag äntligen få chansen att berätta om när jag var hemlig agent…
Jobbigt om du måste knäppa alla dina bloggläsare sedan, men annars låter det spännande!
Attans. Tänkte inte på det!
Vi åkte till Norge på skolresa och det var mycket bättre. Inga båtresor och inga porslinsaffärer heller, vad jag kan minnas. Faktiskt minns jag inte så mycket mer än killen i klassen som jag var kär i, om jag ska vara noga.
Nu börjar vi närma oss den djupaste tragiken. Killen som jag var kär i var sannolikt med på samma resa. Vad hade jag för glädje av det? Minns det inte ens. Ett verkligt bortkastat tillfälle, måste man nog konstatera.
Eller verkligt uppkastat.
Det mest bestående minne jag har från mina danmarksresor när jag bodde i Lund under studentåren var att jag alltid hade en loppa med mig hem. De trivdes tydligen väldigt bra i det gamla Nyhavn där vi alltid hamnade (dåvarande salig maken och jag) innan vi reste hem.
Ingrid
Så kontinentalt! Mitt livs första loppa träffade jag i Saint Malo, i norra Franrike, på en språkresa. Jag blev helt skakad. Loppor! 1800-tal. Så jag ringde resolut upp borgmästarens kansli för att underrätta dem om denna dramatiska nyhet. ”Ja, och…?” sa dom. Sedan upptäckte jag att de flesta kurskamraterna också var lite prickiga och ansåg att det hörde till.
Sjösjuka är inget jag lider av, tvärtom ju högre vågor desto roligare. Men jag förstår att det måste varit otäckt, att må så dåligt och kräkas över relingen…. Usch och fy!!
Och så trist med ”hundringen”. Skönt att det blev bättre sen:).