Nu är det fem år sedan sedan corona-pandemin tog fart på allvar för att sedan hålla på, av och till i ungefär tre år. Från de där åren finns mycket som jag hade glömt. Den där känslan av ödslighet, till exempel, som på målningarna av Hopper, till exempel.
Skämtteckningar fångar olika corona-fenomen. Kattägaren har skrivit en lapp att ingen ska öppna dörren åt katten, vad den än säger. Katten å sin sida har skrivit en lapp som säger: ”Öppna dörren, jag har toapapper.” Den där toapapperhysterin hade jag helt glömt! På mittbilden berättar läkaren att patientens Covid-test är positivt. ”Det kan inte stämma” säger han ”jag har över 300 rullar toapapper hemma”. Och så den tredje bilden med figuren om inser att hans normala livsstil kallas ”karantän”.
Vargen blir snuvad på konfekten när Rödluvan lämnar korgen på trappen till mormors hus (alla dessa kassar med mat, biblioteksböcker och annat som hängdes på dörrhandtagen!). Coronalisa påminner oss om hur jobbigt det var med munskydden. Jag vande mig aldrig. Men handsprit använder jag fortfarande, till skillnad från en kompis som ondgjorde sig över att hon köpt en stor förpackning handsprit strax innan pandemin var över. ”Vad ska jag nu göra med all denna handsprit?” undrade hon. Jag berättade att det är tillåtet att använda den även utan en pandemi.
Vilka konstiga tre år det var, eller hur? Tre år som blivit svåra att hantera för minnet, eftersom det finns så få händelser att hänga upp kronologin på. De där återkommande TV-sändningarna klockan två på eftermiddagarna med Tegnell – hur länge höll de på?
När kom vaccineringarna igång? Var restaurangerna stängda? Hur länge gällde reseförbudet?
Uppdatering 22 mars: Nu hittade jag den där Mona Lisa-bilden som jag letade efter häromdagen.
Man riktigt ser hur hon njuter av att slippa alla besökare som betittar henne dagarna i ända.
Jag har också glömt toapappershysterin. Sen skulle alla köpa hem mjöl och börja baka limpor. Det kanske mest var för att ha nåt att göra i och för sig.
Kanske tur att man glömmer bort vissa saker. Det var i alla fall väldig tur i början av pandemin att vi inte fattade hur långvarig den skulle bli.
Ditt projekt med hundra akvareller var rolig, när det blev som en berättelse om fiskaren och hans familj. Minns inte vad de hette men tror att jag hade äran att döpa nån av dom. Sen minns jag att det lite grann utspelade sig i våran kanal i Norasjön
Javisstja! En-akvarell-om-dagen-i-hundra-dagar-projektet hade jag ju glömt! Hundra dagar drog jag till med och tänkte att vid det laget är ju pandemin över för länge sedan. Det var den inte.
Jag tror att fiskargubben hette fiskargubben och hans hustru hette Valborg, eller Bojan till vardags. Och barnbarnet hette barnbarnet, tror jag.
Sofie eller Sofia vars slarviga föräldrar satt och tryckte i vindskyddet i Bornkanalen ? Känns bekant.
Sofia heter hon ju, barnbarnet! Tack!
Ärligt talat så märket vi inte mycket av pandemi och karantän här ute i skogsbrynet. Vi trängs ju inte på kollektivtrafik eftersom det inte finns nån. Vi behövde inte trängas i affärer eftersom vi la handlingslista och kasse på grannkillarna verandabord och sen kom dom kånkande med våra matkassar. Mycket praktiskt.
Ganska tidigt i karantänen beslutade jag att slutföra alla min UFOn (Unfinished objekt), det blev blev en hel del men karantänen var för lång så jag hann börja på nya projekt. Skulle nog behöva lite karantän igen.
En period fick man inte vara längre hemifrån än två timmars resa, det var lite bökigt eftersom barnen bodde längre bort.
Så du motsvarar den där figuren där uppe till höger som inser att hans hans sätt att leva kallas karantän :)
Reseförbudet kändes verkligen som en begränsning, trots att jag egentligen inte hade några resor alls planerade. Mest känslan av att inte kunna, OM jag skulle vilja ge mig av.
I början av det hela, när vi gamlingar skulle hålla oss i skinnet, smög jag mig ändå iväg till en närbelägen affär för nödköp av mjölk till kaffet. Då stötte jag förstås på svärsonen som läxade upp mig och efter det fick jag hemkörning, med matkassar utanför dörren.
Tack för Mona Lisa i gasmask. Har alltid tyckt hon ser så mesig och intetsägande ut.
Nu hittade jag den Corona-La Joconde som jag letade efter häromdagen. En mycket avspänd Mona Lisa som lägger upp fötterna på tavelramen och lutar sig bakåt, när hon slipper alla turister under pandemin. Lägger in den i inlägget.
Håller med dig, förstår inte ståhejet kring henne. Det hemliga leendet, hon kanske satt och höll sig…
Sista var svar till Staffan
G och jag var ett par gånger och hälsade på M-L. Minns första gången jag såg henne så besviken jag blev. En sån liten uschli tavla, var det nåt att tala om! Det bästa med besöken hos henne var att det fanns en stor rejäl toalettanläggning runt knuten, antagligen för att serva alla de som stod i kö för att se henne inte skulle förtvivla och dra på grund av tvingande omständigheter.
Visst blir man både förvånad och besviken när man ser henne live! Så liten! Jag hade ändå turen att kunna ränna på Louvren innan det blev för mycket folk – jag var rätt ensam där ibland.
Ja, tänk att det är fem år sedan helvetet bröt loss och nu pratar vi om tiden före och efter pandemin som en annan generation pratade om kriget.
Jag gillar Hopper som konstnär, varför vet jag inte riktigt.
Jag upplevde ju ett helt annat liv under corona i Wales med lock down och mycket hårda restriktioner mot hur fritt det var i Sverige. Stor skillnad.
Ha det fint önskar Lena från Wales
Ja det är verkligen ett före och efter! Min tandläkare gick i pension för ett tag sedan och det dröjde ett par år innan jag hittade en ny, i år. När vi skulle försöka fastställa när jag senast var hos en tandläkare ställde han den självklara frågan: ”Före eller efter pandemin?”
Och du har rätt i att vi var relativt skonade, när det gäller restriktioner, men visst påverkades vardagen.
Hoppers målningar är fascinerande med sin stämningsfulla ödslighet – jag gillar dem också!
H det gott du också!