Många grupper i bloggvärlden skriver på gemensamma teman, oftast någon gång i veckan. Jag brukar följa och kommentera några grupper och det är alltid lika trevligt att ta del av olika infallsvinklar på ett tema.
Riktigt vart det här tåget är på väg vet jag inte, eller om det ens är ett tåg. En av mina akvareller är det i alla fall.
Ibland funderar jag på att gå med i en temagrupp, men jag är alldeles för oregelbunden i mitt bloggande. Det skulle inte bli någon riktig ordning på temabloggandet för min del.
Men det hindrar ju inte att jag kan hoppa på ett tema då och då, till exempel i gruppen ”Hoppa på tåget”, som rattas av Åke i Nacka. Veckans tema är Svart och vitt.
En association som ligger nära till hands är berättelsen om är Rosa Parks, hon som vägrade att lämna sin plats på bussen till vita passagerare, den 1 december 1955, i Montgomery, Alabama. Jag tycker att den förtjänar att upprepas då och då.
När hon klev på bussen för att åka hem från jobbet fanns det lediga platser den avdelning bak i bussen som var reserverad för svarta passagerare, eller ”colored” som det stod på skyltarna. Hon satte sig där, helt enligt regelboken.
Men när det sedan kom på fler vita på bussen, flyttade chauffören skylten som separerade de svarta och vita avdelningarna, så att hennes plats blev ”vit”.
Det var då hon vägrade flytta på sig. Busschauffören hotade med att tillkalla polis och hon svarade: ”Gör det!”
Sedan gick det relativt fort och ett år senare, i december 1956 slog högsta domstolen fast att det inte var tillåtet med segregation i kollektivtrafiken. Men därefter dröjde det ända till 1964 innan all rassegregation förbjöds. Så nyss!
Det var ingen lätt match hon gav sig in i när hon vägrade att flytta på sig. Hon arresterades, förhördes och dömdes att böta motsvarande 1800 kronor. Hon slapp vara kvar i fängelset till domen, eftersom några vänner fick ut henne mot borgen. Men hon förlorade sitt jobb och var tvungen att flytta på grund av de trakasserier hon utsattes för.
Långt senare skrev hon i sin självbiografi (Rosa Parks, 1992) om hur det ibland framställt som att hon – den där bussdagen – var gammal och trött efter jobbet och helt enkelt inte orkade resa sig och byta plats: “Folk säger att jag inte lämnade min plats för att jag var trött, men det är inte sant. Jag var inte fysisk trött, i alla fall inte tröttare än jag brukade vara efter en arbetsdag. Jag var inte gammal, även om en del tror att jag var det. Jag var 42 år. Nej, det enda trött jag var, var trött på att ge efter.”
Hennes enkla, men svåra handling betydde mycket för den fortsatta utvecklingen och många ser den 1 december 1955 som en vändpunkt i kampen för medborgerliga rättigheter i USA. Rosa Parks levde till 2005 och blev 92 år gammal.
Som färgnörd har jag alltid tyckt att ”svart” och ”vit” är jättekonstiga begrepp när det handlar om människor, liksom andra lika missvisande kulörer som tillskrivs olika grupper. Det enda som behöver färgsorteras är väl tvätten.
Jag har försökt lista ut vilka övriga som brukar hoppa på tåget men det var inte så lätt. Jag tror att det går att hitta dem hos lokförar’n själv.
Uppdatering 27 februari: Cecilia i Houston skriver i en kommentar att ett säte per vagn på spårvagnarna i Houston tillägnas Rosa Parks minne 
Sätena är vanligtvis blå, hennes är gult. Här är bilden som Cecilia skickat.
När man väl infört förbud mot rasdiskriminering gick det ändå trögt med jämlikhetsarbetet. Ett av de senaste programmen för ökad mångfald, jämlikhet och inkludering av missgynnade grupper har fått akronymen DEI för Diversity, Equity och Inclusion. Det programmet avskaffas nu och kvalificerade befattningshavare, även på höga poster inom militären, får sparken med motiveringen att de är DEI-rekryteringar.
Du har helt rätt, det är hos Åke man brukar hitta vem som är med men inte den här gången. Lokföraren har kanske också tappat ordningen men det brukar ordna upp sig..förr eller senare. Jag gillar din akvarell, den påminner om min rubrikbild..
Rosa Parks tål nog att berättas om hur många gånger som helst..Kvinnor av hennes kaliber gör skillnad även om det tar tid. Exakt, det är bara tvätt som kan behövas färgsorteras. Så svårt det kan vara för vissa att förstå att det inte behöver vara svårare än så. Vi har alla samma färg på våra hjärtan.
Kul att du är med ombord på tåget idag!
En berättelse om mod och hur även ganska enkla handlingar kan få långtgående effekter. Jag läste först helt nyligen både om att hon faktiskt satt på en ”svart” plats från början och att chauffören ändrade den till ”vit”. Samma chaufför, för övrigt, som vid ett tidigare tillfälle hade tvingat henne att gå av bussen för att gå på igen genom den bakre dörren. Men så fort hon hade stigit av äkte han iväg, utan Rosa Parks!
Kul att hänga med på tåget en bit!
Dina ord passar utmärkt in till temat och givetvis bilderna. 1:a december 1955, från Montgomery, Alabama tål att funderas på. Tål att upprepas då och då helt klart… bötesbeloppet på 1800:- är i dagens pengar enligt Prisomräknaren SCB omvandlat till 32 315:- Eller har jag förstått dig fel? Trevligt att du hoppade på med dina verkliga starka bilder. Välkommen åter och tack för länken.
Jag har redan räknat om bötesbeloppet, som jag tror var den gängse taxan för att sätta sig på fel plats. Ett kännbart belopp för en lågavlönad fabriksarbetare.
Tack för välkomnande pepp!
Vilken fin tolkning av temat. Väcker känslor och är absolut värt att lyfta då och då. Det finns historik som vi inte ska glömma.
Jättefint inlägg!
Tack! Viktigt att påminna, då och då, om att det ibland ger resultat att protestera mot orättfärdiga system, tänker jag.
Jag undrar om man fortfarande berättar den här historien i skolan? Minns att jag fick höra den och den skulle absolut platsa även i dagens skola. Akvarellen är så stämningsfull som alla dina tavlor.
Det verkar inte vara många yngre personer som känner till henne. Jag har frågat runt lite och om jag bara nämner namnet är det ingen som vet vad det är frågan om. Om jag berättar vidare om bussincidenten är det en och annan som nickar igenkännande. För mig var det faktiskt en nyhet, som jag läste om nyligen, att hon faktiskt satt på rätt plats från början, men att den omdefinierades när det kom på fler vita på bussen.
Tack – jag tror att det där tåget på akvarellen blev mer som en rälsbuss, men det är ju ett slags tåg det också.
Så trevligt att du är med … och att du tittade in till mig så att jag hittade tillbaka till dig. Lång tid sen senast.
Jag minns inte precis då det hände, men har naturligtvis läst om denna modiga kvinna och beundrat henne har jag gjort den dess.
En underbar tavla … såå fint ljus i den!
Hej Anki – kul att du hittade hit!
Det som känns lite oväntat, när man återvände till USA:s samtidshistoria är kanske ändå att det bara är 70 år sedan rasdiskrimineringen avskaffades formellt. Hur det ser ut i verkligheten är ju en annan fråga.
Tack! Tacksamt motiv!
Vilken målning! Nu är du bättre än Lerin.
En får tacka! Då återstår bara att klura ut hur jag ska kunna komma upp i Lerin-priser också …
Jag kände en bra konstnär som fick dåligt betalt för sina målningar. En smart kille gav honom då rådet att tredubbla sina priser. Målningarna gick åt som smör i solsken.
Lätt som en plätt, var det nån som sa.
Been there, done that … Jag var ju med på en utställning i hemorten strax före jul. Eftersom jag inte hade så mycket att visa tog jag också med ett par akvareller som jag egentligen ville ha kvar och satte ett orimligt högt pris på dem. Jodå, jag fick behålla båda!
Vilken fin bloggpost!
.
Jag kan inte skicka bilder i kommentaren men om jag kunde så skulle jag skicka en bild på ett säte i min spårvagn här i Houston – ett säte per vagn är omklätt i gult (de vanliga är blå) och tillägnas Rosa Parks minne
Tack!
Vad fint med spårvagnssäten som tillägnas Rosa Parks minne! Skicka gärna en bild till karin@karinenglund.com så kan jag lägga in det i mitt inlägg!
Det gör jag!
Tack!