Sveriges Radio fyller hundra år och det tänkte jag skriva om, men det får bli senare, för idag lyssnade jag på Spanarna och undrar: Kan ingen ta Kristian Luuk lite avsides och ge honom några goda råd om hur man uppför sig som programledare? När han leder radioprogrammet Spanarna har han tre smarta och väl förberedda personer i studion och det är hans uppgift att låta dem ge sitt bästa. Inte att berätta om sig själv eller avbryta med dumma frågor.
Jag har klagat på honom tidigare (Luuk kidnappar Spanarna) och har väl hoppats att de värsta avarterna skulle slipas av med tiden, för när han leder Spanarna stänger många av: ”Nej, jag lyssnade inte den här veckan. Det var ju Luuk som programledde.”
Jag vill inte veta att Luuk tillbringade nyåret i Paris eller att han varit på julfest hos Fredrik Lindström. Det hörs på långt håll när Luuk ställer en fråga till de övriga, att det bara är för att få berätta om sig själv. Och är det inte snudd på tjänstefel att göra reklam för sitt eget TV-program, när han leder ett radioprogram? Han är dessutom mästrande och litar inte riktigt på att spanarna klarar sin uppgift, eller tror att vi lyssnare är korkade och han ställer frågor som: ”Var det ett exempel” ”Är det din spaning?” Dessutom begår han kardinalfelet att recensera sig själv ”Vilket BRA program!” och betygssätter spanarna genom att framhålla några som extra duktiga. Jag tycker mig märka en viss irritation hos spanarna, men för det mesta är de oerhört toleranta.
Trots allt detta vill jag gärna rekommendera senaste Spanarna, där till exempel Niklas Källner resonerar kring begreppet ensamhet och tvånget att vara social. Klokt, roligt och träffsäkert!
Liksom Camilla Lif om gränserna mellan djur och människa och Katarina Barrling om att vi borde uppskatta mellanrummen mer, njuta av att vara i ett nu-hav och inte ständigt simma på för att komma till nästa sen-ö.
Här är denna veckas spanartrio, Camilla Lif, Niklas Källner och Katarina Barrling. Gissa tre gånger vem förgrundspersonen är!
Jag håller med om allt du säger — stänger av när jag inser vem som leder programmet, eller gör något annat, så att jag missar allt.
Är karln så självsäker som han verkar, eller är det ett sätt att dölja att han inte har något självförtroende?
Margaretha
Det kanske kan vara så att han kompenserar för dåligt självförtroende, men det kan också vara så att han tycker att han är så intressant att han inte vill undanhålla radiolyssnarna sina briljanta infall. Svårt att säga vilket.
Har du svårt för Luuk även i På Spåret eller är det just Spanarna han tar för mycket tid och plats? I På Spåret kan jag störa mig på Lindström när han berättar nåt han tycker är roligt och han liksom är tvungen att skratta fram varenda ord. Lite som komiker som skrattar för mycket åt sina egna skämt
Det är värre när det gäller Spanarna, som är ett eftertänksamt program, med stilla humor. En gåpåig och gapig person som Luuk passar inte riktigt där.
I På spåret funkar det lite bättre, men det är jobbigt att han skriker så mycket. Men där finns det i alla fall inget utrymme för honom att skryta om att han firade nyårsafton i Paris. Även där upprepar han dock ideligen att programmet är så fantastiskt bra. ”Låt oss tittare avgöra det”, muttrar jag surt.
Jag har också väldigt svårt för det gapiga och gåpåiga, det är många på tv som borde dämpa sig
De kanske kommer att ha Paris som resmål och som ledtråd ” här firade jag nyårsafton ”
Ja, när det gäller teater har man hårda träningspass för de skådespelare som ska gå från scen till TV. De får lära sig att dämpa rösten, minska gesterna och bli lagom i allt för att det inte ska se överdrivet ut i de närgångna TV-kamerorna. Sådana kurser borde en del programledare också gå.
Paris nästa! Och i så fall har ju Luuk faktiskt jinxat det med sitt pladder i Spanarna.
Håller helt med dig om Luuk. Och det verkar var många som irriterar sig på honom. Olyckligt att Ingvar Holm slutade (nog hette han så?)Men jag försöker stå ut och Niklas Källner är en av mina
favoriter. Hans sätt att i TV-programmen gå ut och intervjua folk på gatan tyckte jag var mycket fint. Nu har jag ju inte TV alls sedan vi flyttade hit för snart tio år sedan men kan, om jag tycker det, se på SVT Play. Men radio är bra och nu har jag fått mina hörapparater justerade så då blir programmen ännu bättre.
Lindström ser ut som en belåten katt ibland fast det är kanske orättvist mot katten.
Ingvar … Ingvar … Storm! Storm var det. Han var perfekt på jobbet som programledare för Spanarna. Saknar honom. Men Kattis Ahlström som brukar leda Spanarna (när inte Luuk gör det) är helt OK. Vänlig, lågmäld och lyhörd.
Jag gillar faktiskt Lindström, men det handlar nog mest om att han är mycket kunnig språkmänniska. Något som bara får skymta fram då och då i På spåret.
Har aldrig hört Luuk programleda Spanarna, men tror absolut helt och hållet på din analys: han passar inte där. Vid närmare eftertanke är jag nog ganska trött på honom över huvud taget!
Då har du haft tur, för det blir en annan sorts program med honom, lite stressigt och på något sätt vingligt. Han är ju frekvent lite varstans och jag undrar alltid varför.
Oavsett program ogillar jag när programledaren betygsätter allt och alla:
– Åh, vilken sång. Vilken orkester! Vilket framförande! Fantastiskt!
– Åh, vad det är spännande!
– Åh, vad duktiga alla är!
Och så vidare.
Som tittare tar jag faktiskt mig den friheten att själv få avgöra när nåt är bra, fantastiskt, dåligt, larvigt, idiotiskt eller spännande.
Ja, dessa klämmiga utrop om hur fantastiskt det är får ju motsatt effekt. Det får en att fundera: ”Njae, så himla bra är det väl ändå inte …”