Häromdagen skulle jag åka till Örebro och tog mig till Centralstationen i Stockholm och letade rätt på mitt tåg på spår 10. Där stod bara vagnarna 3, 4 och 5, medan jag skulle åka i vagn 1.
Inte mitt tåg, men ett likadant, med koppling i nosen.
Jag fick lugnande besked om att tre vagnar till var på ingång. Den saknade tåghalvan körde långsamt fram och en ung lokförare klev av och (simsalabim!) kopplade hon ihop tåghalvorna.
I nosen och i baken på vagnarna finns kopplingsmekanismer så att man lätt kan sätta ihop dem som om det vore Lego.
Sedan hoppade lokföraren upp i körhytten (heter det kanske inte, men i alla fall längst fram). Vi kom iväg i rätt tid, men efter ett par hundra meter stannade tåget och lokföraren sa: ”Jag är ledsen, men jag missade just en stoppsignal och körde igenom en växel, som jag borde ha stannat framför. Det innebär att jag inte får fortsätta att köra och vi måste hitta en annan lokförare i stället.” Det märkliga var att ingen blev upprörd. Alla ombord tänkte sannolikt samma tanke: ”Men stackars tjej!”
Om vi hade fått besked om ”tekniskt fel” eller ”signalproblem”, eller något liknande, hade det troligen sett helt annorlunda ut, med arga passagerare, krav på taxi, omedelbara besked och sånt. Nu satt vi lugnt kvar och väntade på en ny lokförare, vilket dröjde. Sedan kom ett nytt meddelande att hjulen, rälsen och växeln måste inspekteras av någon tekniker innan tåget kunde fortsätta. Det skulle ta ett tag och jag skulle sannolikt missa mitt möte i Örebro.
Jag klev av tåget och tänkte att det är ju väldigt bra att man tar säkerheten på allvar och inte bara chansar och hoppas att det ska gå bra ändå. Ingen skada skedd, mötet kunde klaras av via telefon och jag hoppas verkligen att lokföraren får återgå i trafik snart igen.
Så strongt gjort av lokföraren att säga som det var. Sånt uppskattas, vi är ju bara människor alla. Ärlighet uppskattas även om missödet ställer till det för många. Men hatten av, absolut.