Den vanligaste repliken under förra veckans akvarellkurs på Korsika var nog: ”Den är inte klar än!” För så är det ju. Man håller på och håller på och antingen blir man aldrig klar, eller också överarbetar man målningen tills den dör. Lärorikt, det också.
Här är en snabbskiss på hotell Napoleon, i kuststaden Île Rousse. Om man råkar få ett av tornrummen har man inte bara ett, utan fyra fönster ”with a view”.
Nedanför hotellet ligger stadens torg, med plataner och caféer och på andra sidan torget tar stranden vid. Nära till allt och många lämpliga motiv, alltså.
Och vad målar man då?
Jo första dagen kom jag inte längre än till hotellets bakgård. Det motivet ägnade jag ganska mycket tid. Där fanns några trevliga fasader, flera cypresser och ett mäktigt pinjeträd. Och ett par bilar.
När jag funderar över vad jag lärde mig under veckan är det nog framförallt två saker:
1. Det är inte så dumt att göra en skiss först. Mina bakgårdsmålningar körde jag utan att skissa och ena gången blev bilarna som små leksaksbilar i förhållande till hus och träd och andra gången blev proportionerna på husen så knasiga, att det mer såg ut som små uthus.
2. Det är inte farligt att rita människor. Mina målningar brukar vara lite folktomma. Kanske för att jag fått för mig att det är för svårt att rita människor och kanske för att det känns påträngande. Nu gjorde jag några försök och folk märker faktiskt inte att man sitter och ritar av dem! Dag två tog jag mig alltså till torget.
Det är bra att anteckna information om färger och sånt på en svartvit skiss. Även om man ändrar det när man målar, kan det vara bra att veta vilken färg markisen har och om caféborden är vita eller svarta. Man kan förstås ha med sig ett litet målarkit, men då blir det mer ”offentligt” målande. Det är mycket lättare att skissa i smyg med en tuschpenna.
Jag lade märke till mannen längst ner till vänster, för han verkade lika kaffesugen som jag. Han liksom sööög i sig kaffet, njutningsfullt!
Sen gav jag mig ut på stan, och till stranden, men det kommer i ett senare inlägg.
Aha, jag anar drag åt pointillismen…
Teckningen utan färg är stark i sin enkelhet. Den om någon är färdig, trots det spontana anslaget.
Lite prickigt och fläckigt, ja. Och den svartvita skissen kommer att få förbli svartvit. Det visade sig nämligen att det fina blocket med akvarellpapper, som jag köpt (eller inbundna boken, egentligen) är av det italienska märket Fabriano och därmed extremt hårdlimmat. Fabriano är även i vanliga fall ett rätt hårt papper, men i detta block har de gått några steg för långt. Det går bra att teckna på pappret med tusch, men det är väldigt svårt att måla akvarell på det.
Fortsätt med det papperet! Dina enkla linjeskisser är prima.
Kan tänka mig att papperet är svindyrt. Eller?
Linderödssvindyrt! Eller finns det dyrare svin? I så fall så dyrt. Ja, det får nog bli skissblock för tusch, eftersom akvarellfärgerna bara halkar omkring och blyerts nästan inte syns på pappret.
Jag tycker att du är så skicklig och har din absolut egna stil. Tjusigt…ser framemot nästa inlägg!
Merci beaucoup! Det kommer mera …
Härligt inlägg! Ser fram emot fortsättning.
Roligt att läsa din tankar inför måleri.
Ha det bra!
Tack Lena! Kul att du gillar mina måleriskriverier. Ibland är jag orolig att det kan bli i nördigaste laget!
Jag är full av beundran, av alla talanger hade jag önskat att jag hade kunnat måla. Istället fick jag en liten släng av musikalitet, den kommer från min fars sida, men jag slutade utveckla den redan i unga dagar. Jag tycker att jag har ett skapligt ”öga” för motiv, gillar ju att fota, men har inte utvecklat det intresset heller. Däremot uppskattar jag dem som är duktiga, som du, framför allt att kunna skissa ett motiv med några enkla streck för att sedan utveckla motivet vidare. Gillar dina alster skarpt!
Tack Paula! Dina foton, på din blogg är ju enastående bra! Vackra, originella och ibland väldigt roliga, så du har verkligen blick för motiv!
Jag är inte särskilt musikalisk, men är ändå lite sugen på att fortsätta med piano, där jag en gång slutade i barndomen, efter fem års hopplöst harvande med lektioner som inte ledde någonstans. Idag finns ju behändiga små digitala pianon, med möjlighet att spela tyst, eller med hörlurar, så att man slipper plåga sina grannar. Men målandet – och skissandet – tar så pass mycket tid att pianospelandet nog får vänta.
Tyvärr räcker inte alltid tiden till för allt man vill ägna sig åt, när man är i arbetslivet tänker man på allt man kommer att ha tid med sen…men ack, tiden rusar i allafall och man får prioritera och välja!
Så är det verkligen! Man tänkte ”There will be plenty of time …”, men det är som att den är mer kortlivad nuförtiden, den där tiden.
Ack du lyckliga som fick ta pianolektioner! Jag hade så gärna velat hänga på låset hos nån pianopedagog i Karlskoga under min skoltid men vi bodde ju en bit från stan utan bil och bussar som slutade gå vid femtiden på dan. Jag kunde ju cykla förståss men gör det på vintern med snö, is och halka och mörker! Sångkör och danslektioner missade jag på så vis och den lilla musikundervisning vi bestods inom skolan levererades av en sur gubbe som bara anmärkte på att vi var ointresserade. Den enda terminen som vi elever riktigt blommade upp var när vi fick självaste Birger Öjebo till lärare.
Min mamma som likt mig fått musikalitet i arv gjorde så gott hon kunde. Hennes faster som själv var pianolärare tog sig an sin brorsdotter och lärde henne det mesta om pianospelet och jag hade en viss nytta av det genom att ”plåga” mor min ibland och be om hjälp.
Det jag egentligen då var ute efter var att hitta en pianopedagog som var behörig att undervisa så mycket så att jag kunde fått bevis och intyg om vad jag kunde inom musiken och sedan skulle jag ha sökt in på en utbildning för att bli kyrkomusiker.
Men så blev det inte och jag har under åren fått nöja mig med att sjunga i flera olika kyrkokörer vilket numera är svårt för att hörapparaterna stökar till det. Så det får allt vara. Jag har ju mitt digitalpiano och jag är också lite stolt över att barna mina ärvt musikaliteten.
Men vad synd att det inte gick att fixa så att du kunde bli kyrkomusiker! Det hade ju varit häftigt med en sån i familjen – men kanske lite ovisst om du hade träffat brorsan då, förstås.
Jag tyckte som barn inte alls att det var kul med pianolektionerna. Tvärtom, riktigt okul. När jag i elvaårsåldern funderade på hur jag hade det, kom jag (enligt min dagbok) fram till att livet nog var rätt OK, bara jag sluppe tandläkaren och pianolektionerna. Det blev ju aldrig bra, när jag spelade, bara traggligt och eländigt. Men det är ju rätt bra att kunna noterna ordentligt och kanske, kanske jag skaffar mig nån liten keybord för skojs skull.
Men vad eller vem var det som tvingade dig till denna plåga som pianolektionerna innebar?
Har svårt att tänka mig att dina föräldrar hade synpunkter på att dotra borde lära sig spela men med tiden märkte att hon inte kunde eller ville Var det möjligen en mycket socialt medveten faster som låg bakom? Hrrrrm!
Det var nog faktiskt pappas förtjusning i musik som låg bakom och egentligen inget tvång, utan mer en överdriven foglighet från min sida. ”Jaha, nu förväntas jag tydligen spela piano. Då gör jag väl det då.” Att det införskaffades ett piano bidrog nog till att jag fortsatte spela mycket längre än jag ville; det var ju på den tiden en dyr pjäs. Såhär i efterhand inser jag att det nog inte köptes enbart för min skull. Pappas kusin Doris, med musicerande make Rune Wahlberg kom ofta på besök och då var pianot i flitigt bruk.
Men wow så vackra målningar! Älskar verkligen stilen på dem :)