Almsjukan tog sig norr om Dalälven år 2019. I början uppmanade länsstyrelsen oss att rapportera sjuka träd, för åtgärd. Den uppmaningen ändrades snabbt till att INTE rapportera, men att ta hand om träden så gott det gick.
Nu uppmanas vi i stället att rapportera om det finns almar som klarat sig, eftersom de kan vara motståndskraftiga mot almsjukan och kanske kan användas i förökningsprojekt av friska almar.
Vi spanar och tänker att den där almen, den verkar ha klarat sig.
Men nästa gång vi kollar har löven gulnat, skrumpnat och börjar falla av.
Snart står där ett spökträd, som riskerar att falla när som helst. 
Det kan gå mycket fort, på ett par veckor bara. De träd som står nära vägen och huset måste sågas ner. De som finns längre bort från huset faller som plockepinn i oordnade former. Det finns ingen chans att hinna med att såga upp och forsla bort. Mycket skrämmande alltihop.
Men på Gotland satte man in motåtgärder snabbt för att bevara almarna och det lönade sig! Gotland har idag Europas största bestånd av almar; en halv miljon almar står kvar på ön, 90% av almarna som fanns innan almsjukan kom till Sverige.
På Öland, där almsjukan aldrig bekämpats, återstår endast omkring 10 procent av almarna.
Nu minskar dock anslagen från regeringen för naturvårdande insatser och det börjar se mörkt ut, även för almarna på Gotland. Man måste sannolikt pausa bekämpningen mot almsjukan på Gotland och då är alla tidigare ansträngningar liksom bortkastade.
Finns det en motsats till talesättet att man inte ska kasta goda pengar efter dåliga? Här handlar det om att inte låta de goda pengar man satsat vara förgäves, genom att låta almsjukan ta över på grund av minskade anslag.
Men vad tråkigt att läsa, riktigt ledsamt! Vi var ju iland bara över dagen i Visby så jag såg inte skogen för alla träd….
Alm-insamling till Gotlands almar! Det enda vi som medborgare kan göra?
Ja, det kanske är den enda lösningen. Vilket ju är riktigt, riktigt sorgligt. Det verkar som om den nuvarande regeringen inte vill ta artskydd och miljövård riktigt på allvar.
Nånstans har jag i mina gömmor en faktura som upptar ett antal almar på stam.
Min morfarsfar Eric 1842-1888 var mycket trädgårdsintresserad och det är den fakturan jag hittade från slutet av 1880-talet.
Träden planterades som en allé från grindstolparna uppe vid gårdsplan ner mot smedjan och sedan en rad almar som skulle skugga och omrama trädgården på ena långsidan.
Vad jag nu kan komma ihåg är att när vi flyttade från gammpörtet 2015 fortfarande ett antal av de gamla almarna stod kvar. Några hade med tiden stannat i växten och stod där med spretiga torra grenar men de flesta av dem uppvisade en viss kraft och vilja till att orka några år till. Jag hittade, när vi flyttade in i gammpörtet 1977 en liten söt alm som stod ”på fel ställe” i trädgården. Den var väl en meter hög och jag flyttade den till en bättre plats. När vi så drog 2015 hade den lille växt upp till ett mycket kraftigt och vackert träd som växte granne med en björk som jag också hade flyttat på när den var liten. Fast båda träden kom lite fel ändå för sedan de tagit sig och brett ut sig skuggade de en del av mitt fina trädgårdsland. Men ingen almsjuka i sikte i alla fall 2015.
Häftigt med almköpsdokumentationen!
Hoppas din morfars almar klarat sig. Tänk om de är av de motståndskraftiga slaget, som kan hjälpa till att förnya beståndet, när de som är känsliga för almsjukan dött ut. Hit till södra dalarna kom almsjukan först kring 2019 och sedan har den såvitt jag förstår fortsatt norrut.
Jag bloggade mycket om almsjukan för några år sen och minns jag rätt finns i dag inte en enda alm kvar i England, exempelvis. Sjukan är nog en av de värsta i modern tid. På södra Öland hade vi en av landets vackraste alléer. Den stöp på några få år.
Hoppet står nog till att hitta resistenta exemplar och jobba vidare med dem.
https://alvarsamt2.wordpress.com/category/almsjukan/
Nu har jag läst dina inlägg om almsjukan. Deprimerande läsning (om än välskriven och välresearchad). Och ännu dystrare är tanken att alla insatser på Gotland kan ha varit förgäves, när anslagen till olika miljöprojekt dras in eller sänks. Stackars träd, tänker jag, det verkar vara en riktigt otäck sjukdom att dö i.
Jag kände inte ens till almsjukan. Bodde ju inte i Sverige då och har sedan inte sett något om det heller eller kanske har det bara gått mig förbi.
Minns dock att det var något liknande i Wales.
Intressant om vilka åtgärder man har tagit till på olika platser och resultatet ger besked hur man lyckats.
Ha det bra!
Jag tror att du är i gott sällskap! De flesta är nog okunniga om almsjukan åtminstone tills träden ramlar i deras eget område. Så har det i alla fall varit för mig. Först när träden såg eländiga ut kring tomten i södra Dalarna började jag inse vad det handlade om.
Gick in på Google Earth och hittade de omskrivna almarna. Det är inte mycket kvar av dem mest torra grenar och bark som lossnat men här och där kan man i alla fall se några korta grenar med blad på. De har ju dock, de här almarna, en viss ålder inne och har rätt att dö i stillhet. Men den almen jag flyttade en gång verkar ha klarat sig.
Men vad spännande! Kollade du alltså på almarna i Granbergsdal? Och din flyttade alm mår bra? Det är just sådana almar som länsstyrelserna vill ha tips om så att de kanske kan vara med och rädda almbeståndet i landet.
Den friska almen får allt vara ifred för min del, i annat fall måste jag tas med den där omöjliga typen som köpte GBDAL.
Det förstår jag om du inte har lust med! Om friskingen klarar sig ett tag kanske länsstyrelsen vill veta att den finns. Men det kan ta ett tag innan man vet. Jag såg just vid Tvåbo att några pigga och – som jag trodde – friska almar har fått gula och några skrumpna löv. När det väl har börjar så brukar det gå fort.