Vad kan det här vara, då?

I ett hörn i boden låg en hög med järnskrot. Jag plockade fram bit för bit och då kunde jag ana ett samband mellan bitarna. Här är själva skelettet, eller stommen.

Plus bottengaller, asklucka och ”golv”.

Med ”tak” och skorsten på, blev det en fin liten spis. Klart för proveldning, som gick riktigt bra, trots att jag använde för färsk ved, i form av småpinnar från träden omkring.

Frågan är då vad det är för slags spis. Lite lyxig som leksaksspis för barn, tycker jag. Även om Carl Larsson-målningen antyder att det kan vara ett användningsområde.

På spisluckan står det: Husqvarna Patent nr 3. Så jag ringde och frågade Patent och registrerings-verket, som dock gick bet. Användningen av patentbegreppet var lite svajig förr i tiden berättade PRV och patentet kan ha handlat om någon detalj i spisen.

Då vände jag mig till en av de kunniga grupperna på Facebook med min fråga om vad det är för slags spis. Där fick jag några intressanta förslag.

Kan det vara en spis för skogsarbetare eller för andra mobila behov? Handtagen tyder ju på att den är tänkt att kunna flyttas på. Så kan det vara och skogshuggare är ju starka. Själv klarar klarar jag inte att flytta den utan att plocka sönder den i sina beståndsdelar. Bara askluckan väger som ett mjölkpaket. Eller är det kanske en limhällsspis till ett snickeri?

Eller mera troligt en strykjärnsspis till en skräddare. Man tröttnade väl på de relativt ineffektiva lodstrykjärnen och ville ha hetare sula på strykjärnet. Då var det bättre att kunna ställa strykjärnet direkt på spisen, än att värma en järnklump i elden, som man sedan stoppade in i ett ihåligt lodstrykjärn (järnklumpen, inte elden).

Jag skrev till Husqvarna museum och frågade och fick snabbt svar från dem: ”Detta är en strykugn. Alltså en slät häll ovanpå där man placerade strykjärn för att värma upp dem. Plats för sex strykjärn. Finns med i Husqvarnas Prislista från 1902. Vet inte exakt när de började tillverkas dock. Priset var 11,50 1902.”

Nu funderar jag på om det kanske går att använda den som en liten grill. Men det kanske är för vanvördigt?

Uppdatering 4 juni:

Brorsdottern och Hyttis berättar att spisen på Carl Larsson-målningen faktiskt är en leksaksspis och att Hyttis mamma hade en sån i lekstugan.

Numera finns den hos Brorsdottern som bidrar med bilder och hon lovar att damma spisen ibland.

Alla tillbehör som man kan önska sig finns också. Ett litet våffeljärn som får direktkontakt med elden om man tar av spisringarnas mittplatta. Så fint!

Det här inlägget postades i Återvinning, Att tolka, historia och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

20 svar på Vad kan det här vara, då?

  1. Margaretha skriver:

    Du kan ju öppna ett strykeri.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Ja, jag har vanan inne! Började min karriär som strykerska i sjuårsåldern med att stryka hårbanden som ansågs obligatoriska för flickor på den tiden. Med järnstrykjärn som värmdes på vedspisen.

  2. Margaretha kom ju med en riktigt genial idé…. Karins Strykeri, handelsbolag..
    Men så kul du har det bland dina gömmor. Sånt där hittade jag inte ens i det gamla skolhuset jag bebodde för inte alltför längesen. Rena skattgömman.

    • Karin skriver:

      Kanske en framtidsbransch? Man ser sällan några strykerier numera, särskilt inte i södra Dalarna.

      Och det finns säkert mer att leta fram i gömmorna! Jag har en relativt outforskad laduvind att botanisera i, plus ytterligare några hörn på bottenplanet.

  3. Brorsdottern skriver:

    Otroligt söt är den i alla fall! Du kan ju hålla glöggpannan varm på den i vinter

    • Karin skriver:

      Så gullig! Och som glöggspis funkar den säkert också bra, om jag vågar ha den utomhus på vintern. Det kanske blir så att jag måste bygga ett litet hus åt min lilla spis.

  4. hyttfogden skriver:

    Ja och spisen på Carls målning är exakt sådan som den jag hade i lekstugan fast jag fick inte elda i den där. Det fanns två sådana spisar på vinden i gampörtet och den ena, den mest kompletta, finnes numera i Vintrosa med tillhörande stekpanna, munkpanna. koppargryta och en hel del annat. Och riktiga spisringar som passar och de är så små och snuttiga.
    Den andra finns hos sondottern, vill jag minnas.
    Vi tog ut en av spisarna, ungarna och jag, och ställde den på kökstrappan och eldade i den.
    Min mamma sa att en av spisarna stått i deras lekstuga när hon var liten och den snälla gårdskarlen ordnade med särskilt små vedträd som skulle passa den spisen.
    Och visst är det en strykugn som du har och det är väl bara att ställa en stekpanna på och börja göra pannkakor.

    • Karin skriver:

      Men åh, vilken spishistoria! Om en av dina spisar stått i din mammas lekstuga bör den ha varit tillverkad någon gång vid förra sekelskiftet, eller så. Kul att båda dina spisar gått vidare i familjen!

      Om man tittar noga är Carl Larsson-spisen en ”vanlig” vedspis i miniformat, som din lekstugespis, medan min strykugn ser ju lite annorlunda ut.

  5. hyttfogden skriver:

    Du rekommenderas att hålla hårt i dyrgripen för sådana här grejer kan bli begärliga för någon långfingrad så låt den inte stå framme om natten ställ in den i en bod och lås.
    Är det i Karlshem du är och rotar eller är dina bodar vid Tvåbo outsinliga prylkällor?
    Javisst ja: På loppisar kan man hitta ett och annat tillbehör för de där spisarna och på ett ställe längs nån av de stora allfarvägarna hittade vi ett litet våffeljärn som passade precis i hålet där spisringarna brukade vara inpassade. Det var av den där sorten våffeljärn som man sänkte ner i elden och sedan kunde man vrida det runt ett halvt varv så att elden kom åt på andra sidan.
    Nu blev jag allt sittande här i funderingar ….

    • Karin skriver:

      Den här hittade jag i Karlshemsladan och funderar på om det kan ha ett samband med att det för mycket länge sedan, när faster Valborg var ung, bodde en skräddare på övervåningen. Valborg berättade hur följt med någon hästskjuts ibland med damer som skulle in och beställa något hos skräddaren. Det var långt innan hon kom till Karlshem, kanske för ungefär hundra år sedan.

      Jag lovar att se till att den inte försvinner. Även om den är tung att kånka in är det ju klart värt det!

  6. Brorsdottern skriver:

    Spisen OCH lilla våffeljärnet hyttfogden skriver om står i mitt vardagsrum med lite andra tillbehör. En kompis till sambon är helt tagen av den. Här pratar vi om en 54 år gammal slaktare, en riktig hårding som kastar pil och åker HD på helgerna. Han får nåt milt i blicken när han tittar på spisen och tillbehören. Vid ett tillfälle sa han att han önskar att jag skriver in i testamentet att om jag slarvar av ska han få den men jag tror med hans hydda och leverne så trillar han nog av pinn först.

    • Karin skriver:

      Lyllos!

      Gulligt att en tuffing till slaktare förstår sig på poängen med en järnspis i lekstugeformat!

  7. Så fin och roligt att du fick svar på vad det var.
    Gillar dessa gamla spisar.
    Har varit på Husqvarna museum i just Huskvarna, mycket intressant ställe.
    Ha det bra!

    • Karin skriver:

      Vad kul att du varit på Husqvarnamuseet! Det verkar vara spännande och välfungerande. Jag är imponerad att jag fick svar samma dag på min fråga om spisen.

  8. storfiskarn skriver:

    Vilket fynd. Det är något speciellt med spisar vilket man kan förstå då det är oumbärliga för att klara matlagningen. Den vanliga vedspisen vi har hemma tycker man är guld värd vissa dagar när det är lite kulet väder. Den är dessutom en säkerhet ifall det blir kristider. Men din strykspis är ju en specialvariant som heter duga. Undra förresten hur många olika varianter det finns på spisar för olika ändamål?

    • Karin skriver:

      Det var i alla fall en överraskning för mig att det fanns särskilda strykjärnsspisar, men troligen användes den här sorten till lite av varje. Du har inte stött på någon sådan i skogsmuseisammanhang? Jag tänker att det kanske kunde vara behändigt i eller intill en skogskoja.

      När jag sökte på strykjärnsspis på nätet såg jag att det finns en annan variant också, liksom toppig, med sex sidor att ställa strykjärnen på.

  9. Margaretha skriver:

    så jag avundades Greta och Vanda (i Amy Palms böcker om dem) deras lekstuga
    – ett riktigt litet hus med en riktig vedspis!
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Det är böcker som jag missat och det kanske är tur, för jag skulle också ha blivit mycket avundsjuk. Jag är ju uppväxt med vedspis och behärskar även ganska nyckfulla spisar. Tanken att ha ett eget litet hus med en egen liten spis … oemotståndlig! Så vem vet, skräddarspisen får kanske en egen liten stuga en vacker dag.

Kommentarer är stängda.