Jag letar efter skidor som jag kan använda där jag brukade åka skidor förr i tiden. Först åkte jag över ett stort fält, sedan in i skogen, uppför en massa backar och sedan kom belöningen i form av långa utförslöpor och några passager som var som minislalombackar.
Här åkte jag ofta. Berget som jag kämpade uppför ligger till vänster utanför bilden.
För att klara den varierande terrängen hade jag träskidor som var lite bredare än dagens långfärdsskidor, men inte så breda som slalomskidor. Sådana här. Det fiffiga är att man kunde använda olika fästpunkter. 
Fästet framtill användes på slät mark och i uppförsbackar. Den bakre, lägre fästpunkten kopplade man fast pjäxan i när det gick utför. Mycket smidigt! När jag nu letar efter sådana skidor inser jag att de bara finns på museer numera. Så dumt! De var otroligt användbara och under några år använde sådana när jag jobbade som färdledare i Kitzbühel. Det gick utmärkt att ta sig utför Hahnenkamm med dem.
För att det ska funka måste jag förstås också ha ett par rejäla läderpjäxor, vilket jag hade.
Sådana kanske det går att hitta idag, men kanske inte riktigt det här bekväma stuket. Dessa två finns i slalomanläggningen vid Kungsberget och går inte att hyra eller köpa. De ställs ut i som stämningsskapande nostalgiföremål.
När jag ser dagens slalomåkare som mödosamt klampar fram i jättelika slalompjäxor, tänker jag att de gamla slalompjäxorna nog kommer tillbaka, för dem kunde man ju till och med ha på sig på after ski. 
Lite dimmigt i Kungsberget idag, men snön går bra att åka på. Visst funkar moderna slalompjäxor när man väl tagit liften opp och bara ska åka utför i slalombacken.
Men skulle man vilja ge sig ut i terrängen på tvären, så att säga, då skulle det vara skönt att kunna lossa bakre fästet och få lite långfärdskänsla. Jag har finkammat nätet efter mina skidor, men hittar bara museiföremål. Om någon har sådana skidor liggande i boden eller på vinden är jag spekulant!
Oj vilken nostalgikick du ger mig! Mina skidor, de som jag hade upp till tio års ålder ungefär, hade på spetsarna en bild på en skidåkare som med dödsförakt kastade sig utför en backe. Skidorna hade ett varumärke ”Bollnäs” och var breda med dom där bindningarna som man knäppte baktill.
Inte en skymt av valla fanns under och jag var fullt nöjd med den fart jag fick upp med det underlaget.
Men så hade Dalregementet förlagt en månads militärövning i Granbergsdal i februari 1950 och högkvarteret fanns hos oss med staben inrymd i morfars kontor i Flygeln.
Det var skidor som gällde för samtliga militärer och de gav sig ofta ut på övningar med att kasta handgranater och liknande. men jag var strängt förbjuden att haka på klungan med killar när de skulle ut i ett sånt ärende.
Varje kväll ställde jag upp mina skidor i snön och de vita undersidorna lyste märkbart bland alla väl vallade skidor och en morgon hade nån (kapten Ferlin starkt misstänkt) i välvilja vallat mina skidor så dom gick för fort. Oj så arg jag var och letade i ilskan fram mor mins laggar, ett par tunga trägrejer dubbelt så höga som jag och
gav mig uti spåren med dom.
Ilskan gick väl över för jag förstod ju att det bara var välvilja från kaptens sida men han skulle allt få veta att jag inte direkt uppskattade hans tilltag så jag härdade ut med morsans laggar ända tills regementet gav sig av i början på mars.
Hämnden är ljuv … eller? Vilken underbar berättelse! Jag ser framför mig den där skogen av skidor nerstuckna i snön, så där som man brukade göra, och bland alla finns dina skidor, vita och ovallade. Jag undrar om kapten Ferlin förstod att han råkat i onåd.
Våra skidor var också länge ovallade, om man bortser från att vi gned in dem med stearinstumpar ibland när det var alltför mycket klabbföre för att det skulle gå att åka på rent trä. Så småningom blev de mer avancerade, fortfarande träskidor, men med någon slags grundvalla och stålkanter. Det var den modellen som fick följa med till Alperna på 1960-talet. Funkade alldeles utmärkt!
Det borde finns flera par i någon bod (säg mig vad jag inte har!), men jag kan nog inte hitta dem förrän snön har försvunnit och det blivit en gnutta varmare.
Margaretha
som undrar om de
gamla hickoryskidorna
finns kvar
Men åh! Då ser jag ännu mer fram mot våren, med värme och barmark!
Hickoryskidor hittar man såvitt jag kan se framförallt på Riksidrottsmuseet på Djurgårdsbrunnsvägen i Stockholm. Av allt att döma bor du i någon slags kombination av Nordiska museet och ett välsorterat antikvariat!
Inte för att jag har något museum inte, men jag tror att jag har något exemplar av dina eftertraktade skidor. Men att åka utför med sådana i dag är nog inte att rekommendera för det hände många olyckor med brutna ben eller fotleder om pjäxan inte lossnar om man råkar köra omkull. Jag ska leta i bodarna. Ska det vara adekvata stavar också? För två år sedan var det stor genomgång av allt vad skidor hette när de skulle ha gamla skidor och stavar de som skulle åka nostalgiloppet 2022. 100 år efter första Vasaloppet. Det kom fram ovanligt mycket gamla skidor och stavar så det finns ute i bygderna ännu, i beredskapssyfte. I morgon går det 100:e Vasaloppet men av vädret att döma så ser det ut att vara före för vattenskidor för de stackare som tänker starta. Ett vallatips kan jag bjuda på när det gäller träskidor. Stryk dem med riktig trätjära och ställ dem i solen och glöm gärna bort dem i några veckor. Det kommer att bli en glasartad yta som ger ett otroligt bra glid, dock med nackdelen att det glider år alla håll.
Jo, det förstås pjäxorna lossnade inte lika lätt som på dagens hi-tech-utrustningar. Å andra sidan var både pjäxor och bindningar rätt mjuka och eftergivliga så man slapp de där otrevliga frakturerna precis vid den hårda slalompjäxans kant (boot top-fraktur). Å tredje sidan minns jag den hjälplösa känslan när jag kört i lössnö, kört fast och ramlat. För att ta sig upp måste man få av sig skidorna och de var ju nedkörda i snömassorna som man låg på…
Min plan är att ta det mycket försiktigt! Suveränt vallningstips. Lite bakhalt får man väl tåla!
Hm, jag trodde vi kände varandra!
Det skulle som sagt inte förvåna mig om det finns såna skidor i nåt uthus. Storfiskarn har ju sina vanor. I sommar kommer han nog att leta på dom och tjära dom, och glömma dom i solen.
Det var inte såna kombiskidor jag ärvde efter dig för dom hade varken snokar eller valla men de botade mig från allt vad skidåkning heter. Därmed är jag väl rentvådd från att förskingrat dina skidor?
Jomen jag saknar verkligen de där aningen bredare långfärdsskidorna. Jag tycker att dagens långfärdsskidor är för smala. Smalare än pjäxorna och då tar pjäxorna i på sidorna och bromsar min framfart. Plus att de är värdelösa i backar.
Det var ju finskidorna du ärvde av mig! Fulskidorna hade en spricka i ena snoken, en enkel läderhälla att trä in pjäxan i, och för att jag skulle få med mig skidorna sattes pjäxorna fast med konserveringsringar av gummi, från läderhällan, runt klacken på pjäxan. Fast de stålkantade gick andra öden till mötes, ovisst vad. Kvar på Ängsbacken?
Ja tusan också! Om jag vetat det, när vi flyttade, att nostalgin skulle slå till. Mor mins
skidor fanns kvar och mina bollnäsare också och stavar med trugor som jättestora tallrikar. Det hade varit nåt att pynta trädgårn med här under vintern. Ställa dom mot gaveln ut mot vägen eller köra ner dom i de stora drivorna som omger oss och ställa en kälke framför utterdörrn av den modell som käcka gossar åkte på i illustrationer av Elsa Beskow och Jenny Nyström.
Och trollsköttar(skridskor) låg i en låda på vinden. Ni vet väl hur såna ser ut?
En avlång träbit med en stålskena under och lite remmar att knyta med. Var skridskorna riktigt eleganta hade stålskenan en liten smidd krökning längst fram.
Suck, suck så var det med den saken…
Ack allt som man kunde ha sparat! När jag jobbade i retrobranschen och vi började gräma oss över sånt, försöker vi trösta oss med minnet av ett nummer av Svenska MAD, där man på omslaget utlovade en bilaga i form av en karta över Sverige i skala 1:1. Om man spar precis allt blir det utrymmesproblem och svårt att hitta prylarna. Effekten blir dessutom att ingenting blir unikt. Så, viss gallring är av nöden.
Men visst hade det blivit en finfin Jenny-Nyström-installation av dina vintersportsattiraljer. Och nu får jag lust att forcera kvardröjande snömassor och undersöka om det inte ligger ett par Trollsköttar på tvåbovinden!
Såna bindningar som i övre bilden åkte jag med. Vill minnas att de kallades kandaharbindningar. I ena läget kunde man lyfta på hälen, i det andra satt pjäxan som limmad vid skidan.
Precis så! Och det där med Kandahar (som ju ligger i Afganistan i någorlunda snöfria trakter) kräver nästan ett eget blogginlägg. Jag kanske återkommer om detta.
Bakåtsträvare där ;-)
Men jag är beredd att hålla med dig. Köpte för ganska många år sedan arméns Vita Blixten på Försvarets överskottslager. Utmärkta för längdåkning och att själv spåra. Det svåra är att hitta pjäxor till dem.
Som barn fick jag mina skidor tjärade med dalbränd trätjära. Det gick oerhört trögt de första metrarna men sen- oj vad det gick.
Bakåtsträvare? Jag!! Jajamensan! (Eller: Du kan vara bakåtsträvare med dalbränd trätjära!)
Hursomhelst återstår det att se om mina skidturer blir som förr i tiden OM jag skulle lyckas utrusta mig med läderpjäxor och träskidor med stålkanter och kandaharbindning. Det finns en viss risk att min spänstighet inte riktigt är i nivå med med min 60-talsform. M;en jag hoppas i alla fall på bättre framkomlighet och stabilitet om jag hittar ett par rejäla skidor från den tiden.
Kul nostalgitripp.
Fick mig att minnas barndomens skidåkning, med pjäxor och lite bredare träskidor, som du beskriver. Så kunde man åka Snöstjärnan, en lite brosch med en snöstjärna och små band hängande därifrån. Ett band för x antal meter man åkt. Denna hade man på anoraken och alla kunde se hur långt man åkt och man kunde se hur långt andra åkt. Det var spännande då.
Kul inlägg!
Ha det bra!
Vad trevligt med snöstjärnan! Det hade vi inte i mina hemtrakter, där skidåkningen ofta var bästa transportsättet. Eftersom det kunde dröja till en bit in på dagen innan snöplogen kom var skidorna bästa sättet att ta sig till skolan. Men sedan, när jag skidat hem efter skolan var det nöjesåkning som gällde: jag hann en vända upp på berget och så ner igen.
Med ganska stor trolighet har jag ett eller två par gamla lagg uppe på vinden. Tyvärr är det nog inte mycket till spann kvar, men annars så kan de vara dina, om de finns däruppe förstås. Eftersom jag inte får rullebören uppför den branta trappan kan jag inte titta efter, men om jag försöker känna efter om de finns däruppe så får jag några vibbar i alla fall.
Ovallat har jag aldrig åkt, eftersom Fassan gnetade extra i vallaboden ute på Lida på helgerna. Han var en mästare på att välja rätt kombination av Swixvallor, kompis med Sven Eriksson som han var. Vallning var något som jag liksom inte hade anledning att ens fundera på som liten granruska i skidspåren.
Sven Selånger Eriksson?! Jag blir lite starstruck så här i efterhand!
Tack för generöst skiderbjudande! Vi får se hur det går med skidor av den modell jag är ute efter, det finns ett par på lut, tror jag. Men annars så: mycket gärna. Spann på skidorna är klart överreklamerat!