Djurens rätt har, med all rätt, startat en kampanj för att rädda tuppkycklingar från ett sorgligt öde. Jag vill inte förstöra den trevliga påskstämningen med detaljer, mer än att dom inte blir långlivade, tuppkycklingarna.
Jag skrev om detta för några år sedan – oj, för precis 10 år sedan – och fick då en intressant kommentar från kommentatösen Hyttfogden. Eftersom kommentarer lätt försvinner i flödet efter ett tag, plockar jag upp en bit av kommentaren och återger här:
”Vi producerade våra egna kycklingar, kläckte i en amerikansk maskin ”Buckeye” som drevs av fotogen. Fanns tupp i hönsgården använde vi hemägg men för att få andra hönsraser beställde mormor per postorder från ett hönseri och äggen kom med bussen
och lastades av på mjölkbordet.
Äggen lades på ett nät i maskinen och under ställdes ett fat med vatten. På äggen ritades kryss för att man måste vända dem en gång om dagen och då visste man ju att alla äggen var vända. Detta förfarande skulle imitera hur en hönsmamma tog hand om sina ägg.
Det tog tre veckor och sista dygnet måste det vara helsvart i maskin när kycklingarna hackade sig igenom skalen. Man såg inte men hörde plötsligt hur små kycklingfötter traskade runt på nätet. Då var det dags sticka in handen och plocka ut de små liven och stoppa dem i en s k fostermor – en låda med en värmelampa. Grus och små grästuvor gjorde det trivsamt att vandra runt på och efter några dagar släpptes kycklingarna ut i en större låda. Kycklingfoder gjordes hemma och bestod av hårdkokta hackade ägg, skorpsmulor och finhackad klöver eller nässlor.”
Kycklingfoder på ägg, skorpsmulor, klöver och nässlor! Jag undrar vad de får idag i de stora kycklingfabrikerna, men jag vill nog helst slippa veta.
(En av anledningarna till att våra hav töms på småfisk kan vara att de går till hönsfoder.)
Om det går att få ordning på hönsen och tupparna och äggproduktionen, så att det sker under trevligare former för alla inblandade, är det såvitt jag förstår ett någorlunda miljövänligt och ekonomiskt sätt att producera mat.
I fortsättningen ska jag hålla utkik efter möjligheter att adoptera en tupp och jag kommer att kolla om det går att köpa tupp på saluhallen, för hur ska man annars kunna göra coq au vin?
Solen skiner och det ser ut att bli en finfin påskafton. Här ska pyntas påskris och gömmas påskägg.
Jag önskar alla en riktigt glad påsk!
Så kul att du tog fram min berättelse. Våra höns och tuppar släpptes ibland ut från hönsgården och fick ströva fritt omkring och de kom gärna fram till stora huset och tittade efter mat. Jag minns särskilt en liten gråspräcklig höna som varje morgonkom trippande före de andra. Jag tror hon räknat ut att om man var först till bordet så kunde det vankas en hel del gobitar – torrt mjukt bröd och vete mmm. Hon blev extra tillgiven och tillät mig att klappa henne ibland.
När kvällen kom gällde det att se till att alla fjäderfäna var ordentligt inkomna i hönshuset och de var inte särskilt svåra att få tag i bara de inte fick för sig att flyga upp i något träd och bereda sig på att övernatta där.
Jag hade två egna tuppar av rasen svart minorka. Problemet blev med tiden att båda två ville bestämma över fruntimrena i hönsgården och det fanns ingen annan möjlighet än att ta bort den ena. Men vem? De var ju exakt likadana, samma ålder, samma kynne.
Så jag fick agera domare och gjorde det med tungt hjärta och så gick några dagar och mormor såg hur ledsen jag var och så bestämdes det att den dödsdömde skulle upphävas. Hur tuppfrågan löstes minns jag inte, borta var dom i alla fall några år senare..
Vi hade gott om tama fasaner runt husen. En granne hade planterat ut en kull i hopp om att de skulle vara hans sällskap och glädje. Men de kom ner till os på gårn, antagligen lockade av våra egna hönsfåglar och när hösten kom och potatislandet låg där nyplöjt blandade sig fjäderfäna med varandra och gick där och sprätte. En anslående syn var det med de vackra tupparna mot den svarta jorden.
Tufft att behöva döma av i tupp-fallet! Det verkar som om de vuxna också insåg det, så småningom.
Men på sätt och vis känns det som om både djur och människot – trots alla framsteg – ibland hade det bättre förr.
Ett så trevligt inlägg, en så trevlig kommentar. Jag njuter som alltid här inne hos dig, även om jag också vet att dagens höns knappast får hackade hårdkokta ägg, blandade med skorpsmulor, klöver och nässla. Jag blir nästan sugen på att bli en höna just nu.
Tuppkycklingar fick vi köpa eller till och med fick ibland från ett ekologiskt hönseri på Åland. Det fick ju inte bli för många tuppar och då måste de ätas upp istället. Coq au vin
är gott!
Glad Påsk!
Visst skulle man kunna bli höna för mindre!
Glad påsk!
Glad Påsk!
Det-jättemycket-samma!
Det där med att göra hönsmat, och annat djurfoder, av ätbar fisk är ju bara korkat. Men det finns en kille i Orsa som kommit på en strålande idé, han odlar mjölmask. Han föder upp mjölmaskar på avfall från kvarnar, bagerier, musterier mm som i vanliga fall måste betala för att bli av med avfallet. Mjölmaskarna blir så småningom proteinpulver och djurfoder och helat tiden bajsar dom, ganska mycket. Maskbajset är utmärkt gödningsmedel, ganska dyrt.
Det är som ett kinderägg, Livsmedelsindustrin blir av med avfall, mjölmaskarna blir proteinpulver och bajset blir miljövänlig blomgödning.
Mycket smart med mjölmaskfarm! Hoppas det blir en framgångsrik verksamhet och att den sprider sig, för det börjar bli ont om småfisk.