Jag visade ett gammalt Lucia-foto för barnbarnen, pojke 6 och flicka 9 år gamla. Det är taget i IOGT-lokalen i min hemort, troligen sent 50-tal. Här provgår vi innan publiken släpps in för kaffe och Luciasång. När IOGT-gänget var avklarat blev det en ny omgång i en välbesökt kyrka. Kortet är ganska suddigt och vem som är vem går jag inte in på. Barnbarnen var i full fart med att förbereda sig för olika Lucia-relaterade evenemang och tittade på fotot med kännarblick.
Första frågan: ”Var är killarna? Har pojkarna ett eget Luciatåg?” Jag hade faktiskt inte tänkt på att den tidens Luciatåg, i mina hemtrakter, för det mesta var helt enkönade. Jag kan inte minnas en enda stjärngosse. Så jag sa som det var, att det nog inte var några pojkar i Luciatågen då. Båda barnen blev storögt indignerade: ”Vad ORÄTTVIST!”
Andra frågan: ”Varför är ni så få?” Jag berättade att det bara var så, några stycken utsågs att gå i Luciatåget. Återigen utbrast de: Vad ORÄTTVIST!”
Nioåringen, som har sinne för detaljer, undrade varför några hade kortärmade Lucialinnen. Och då mindes jag! Det var både enklare och billigare att drapera ett lakan med säkerhetsnålar och kanske lite tråcklande, än att sy eller köpa ett lucialinne. Men att få till ärmar på en sådan kreation är svårt, för att inte säga omöjligt. Barnbarnen blev storögda igen: ”VA! LAKAN!?”
Om man skulle råka ha engelsktalande Luciafirare i sin närhet kan man underlätta för dem att sjunga med i Luciasången (den traditionella versionen med ”gård och stuva”), med hjälp av den här fonetiska vägledningen.
Jag har provsjungit och det stämmer förvånansvärt bra, hur galet det än ser ut.
Trevlig Luciakväll!
I frånvaron av Lucia här, inte en stymmelse till en endaste liten en, så har jag förstås med glädje läst det här inlägget, tittat på fotot med dina barnbarns ögon. Lakan! säger jag också men så var det ju, man tog vad man hade och gjorde om. Ett underbart foto för övrigt och jag ska provsjunga den engelska texten när det här huset har vaknat.
Trevlig dagen efter Lucia!
Inte en endaste liten Lucia – vad märkligt! Svenskar brukar ju ta alla traditioner på extra stort allvar när de är utomlands, men kanske det är ont om svenskar i era trakter? Jag minns själv hur jag bakade pepparkakor och höll på som aldrig tidigare, när jag bodde i Östafrika. Att fixa julgran var självklart, men rätt svårt.
Trevlig Lucia-annandag tillbaka!
Apropå det här med lakan.
1957 gick jag i första ring och en lång kille från Karlstad hade anslutit sig till klassen. Varför minns jag inte, Karlskoga låg långt framme i Sverige när det gällde tävlingssimmande och gossen var en mycket duktig simmare. Han kanske behövde mera konkurrens och det fick han nu.
Vi skulle uppvakta vår klassföreståndare Lisa på Lucia och Göran, som han hette, tog frivilligt på sig att agera Lucia. En manlig sådan var ju mycket ovanlig på den tiden och hela klassen blev entusiastisk och förtjust. Men vad skulle han skruda sig i? Han var ju så lång! Resultatet blev den största vita särk vi kunde hitta och så skarvade vi med en stor bit lakan nertill.
Så drog vi ut på stan vid femtiden på morron. Flera andra Luciatåg var i farten men ingen hade så lång Lucia som vi. När vi korsat torget blev vi stoppade av några poliser som frågade vad vi höll på med. De andra Luciorna brydde de sig inte om.
De skrattade dock när de fick veta varför och blev nästan lite rörda över att vi bjöd dem på lussekatter och pepparkakor.
Sen drog vi vidare till ”våran fröken”.
Vad fint – och så progressivt med en manlig Lucia! Det är väl sånt som får SD att stoppa Luciafirande idag?
Och visst kan man bli lite nostalgisk över en tid då patrullerande poliser oroade sig över Luciatåg!
Glittret kliade och frös gjorde jag ju alltid. Var det kul?
Nje
Och en massa stearin i håret! Jag undrar om det var då jag klippte det kort?
Stearin i håret drabbar bara lucior så det slapp jag.
Senare kom man på knepet att lägga en tunn näsduk åtminstone under kronan, så att stearinet bara droppade lite mer perifert. Men det upptäckte jag först långt efter min Lucia-karriär.
Håller med Kicki, inte speciellt roligt! Tyckte inte sonen heller. På dagis var det ”obligatoriskt” med Luciatåg och det är inte trevligt om man är en försiktig kille som inte gillar att vara i centrum. Gå ut i ett mörklagt rum fullt med människor och sen ska man sjunga fast man inte vill.
Kan ge vem som helst trauma.
Sonen och en kompis klädde ut sig till pepparkaksgubbar, tog varandra i hand och drog ner mössorna så de inte skulle se publiken. Nån gång satt jag med en gråtande tomte i knät. När han började förskoleklass kom han hem, slängde upp sina små armar i luften och tjoade-Jaaa, jag slipper det där förbannade luciatåget i år! Det är de där sexorna som ska lussa!
Kanske märks att jag är väldigt kritisk till påtvingade lussetåg, en helt annan sak om man får välja själv
Jag minns det som varken roligt eller tråkigt, bara en grej man måste göra för att man blev tillsagd. Vi kanske upplever peak Lucia just nu? Det har ju blivit kontroversiellt. Ju fler som inte vill vara med desto större chanser är det att det blir frivilligt. Då kan jag tänka mig att en och annan förälder, som tröttnat på att sistaminutenjaga Lucia-linne i rätt storlek, eller tomtesockor i rätt färg, säger till sitt barn: ”Klart du inte ska vara med om du inte tycker det är kul!”
PS. För skönsjungande ungar, t.ex i musikklasser, kommer det nog att fortsätta att finnas Lucia-tåg. När man håller på med körsång tycker man vanligtvis att det är kul med publik. Men för tonåringar som vill överraska sina lärare i ottan kommer portkoderna att göra det allt svårare.
En flicka i dagisgruppen hade kunnat sköta det ensam, hon ääälskade att uppträda inför publik. Hon har påbörjat en lysande karriär inom isdans idag och är med i shower lite överallt i Sverige.
Det är tvånget jag är emot, vill man så är det en fin tradition. Vet inte hur mycket tvång det är nuförtiden.
Ja, frivillighet är bäst. Och gärna en tillåtande klädkod. Även om jag, som är rätt härdad, hajade till när det kom ett Halloween-skelett i Luciatåget… Tvånget idag är nog mest välmenande förskolefröknar som tror att det är bra att uppmuntra blyga barn att framträda.
I all välmening utrustade jag sondottern 7 år gammal, med ett något annorlunda lucialinne. Det hade proveniens från min mors engelska kusiner och hade en mycket fin snörning fram med blanka hyskor och tyget var av finaste sorts bomull tunt och följsamt. Ja barnets mor ansåg att det var helt ok men så råkade jag bifoga ett brett rött sidenband att ha om midjan.
Men se då blev det stopp! Indignerad och utdömande sonhustru tog bort det och ersatte med en slinga tunt glitter för se det var så att det var förbjudet för alla utom Lucia att ha sånt prål. Det var Lucias privilegium.
Sjätte klassens flickor hade av hävd ansvaret för luciatåget i Granbergsdals skola.
Jag var nog tio år ungefär och det var mycket knappt om luciamaterial i sjätte. Bara två flickor och båda hette Berit, en ljus och en mörk. Vid omröstning i skolan gick den mörka med kortklippt hår sta och blev årets Lucia. Det var ju inget att bråka om, tyckte vi.
Men ljushåriga Berits morsa!!! Oj, oj, oj, hon lade in en protest men om det gick igenom minns jag inte, tror inte magistern brydde sig om den arga tanten. Han var en robust och auktoritär person i vissa fall så Lucia firades som tänkt var och femmorna fick ställa upp som tåg.
Men herregudrun vad folk (inte alla, men några) kan skapa drama av ingenting!
Låter som ett ovanligt fint lucialinne som sondottern fick av dig. Om man kollar på IOGT-bilder ser man att vi var rätt oortodoxa när det gäller glitter eller röda band: röda band på alla. Och jag säger bara heja er magister. Har skolan röstat på mörka Berit, så har den.
Jag tycks ha haft tur som sluppit både Lucia-dramor och Lucia-trauman. En kompis till mig minns fortfarande hur fruktansvärt ledsen hon blev, när hon inte blev Lucia, som hon trott att hon skulle bli, någon gång i sexan eller så. Och ja, vi är ungefär lika gamla …
Det verkar ha varit en landsomfattande sed att sexorna ordnar luciatåget. Så var det också i vår lilla skola. Ett år när våra barn gick där och det var dags så visade det sig att klass 6 bestod att idel killar och en tjej, hon vägrade vara Lucia.
Hon föll så småningom för det sociala trycket (möjligen också mutor) och skred fram i gympasalen med luciakronan på huvudet. Bakom skockades motvilliga stjärnbossar och tomtar.
Vad har vi traditionerna till när både motiv och motivationen saknas?
För att föräldrarna ska kunna ta bilder?
Hmmm särken tog jag tillbaka för den var så fin och den följde med i flytten för jag hade inte hjärta kasta den……Hmmmm…..
Kanske något för en dottersondotter så småningom?
Blir det en dottersondotter som går i faderns spår så blir det nog nerdragen mössa över ansiktet igen
Man vet aldrig. Hon kanske vansläktas!
Det är intressant med Lucia. Alla lussar men ingen vet varför. Roade mig för några år sen att fråga både Lucior och åskådare om historien bakom evenemanget. I stort sett ingen visste något, inte ens Luciorna. Jag vet heller ingenting – och vill inte veta.
Tristare och mer förutsägbart evenemang finns knappast. Förlåt mig? ;)
Du är förlåten!
Men jag hämnas genom att berätta att det egentligen handlar om Lucifer, under årets längsta natt (enligt den julianska kalendern). Eller Lussegubbar. Eller Lussekossor. Förutsägbart? Nej högst förändringsbart!
Näääeeej, det handlar om stearin i håret!
Ja, dessvärre, till och med för kossorna!
”Man kunde taga ut en kviga eller, en ko, leda den en hel mil under Lucianatten med en brinnande Lucia-krona mellan hornen,” Uppteckning från det tidiga 1800-talets Forsheda socken. Nordiska museets folkminnesarkiv.