Visserligen är det Finlands självständighetsdag idag, väl värt att fira, men för mig är det framförallt en viktig födelsedag.
Martin, som jag levde tillsammans med i trettio år, dog för mer än sex år sedan. Ändå för vi en ständig dialog, som vi gjorde medan han levde. Han var kunnig, påläst och med sina olika jobb, som förlags- och tidningsredaktör höll han sig informerad om – ja, om så gott som allt.
I dag skulle han ha fyllt 75 år.
Vi diskuterade mycket. Det kunde börja över morgontidningarna (han prenumererade på många tidningar, svenska och utländska) och ofta hade vi lite olika infallsvinklar.
Sen funderade jag under dagen och insåg att det nog låg en del i det han sagt. Så på eftermiddagen kunde jag säga: ”Men du har ju rätt i att … ” och fortsätta att utveckla hans resonemang. Vid det laget hände det ofta att han tagit till sig min ståndpunkt under dagen och så fortsatte vi att diskutera. Tråkigt blev det aldrig och jag saknar honom mycket.
Bilden är från en resa till Jylland.
Åh, är det redan över sex år som du skrev ditt inlägg Sorg?
Underbart är det att läsa om er ständiga dialog, jag blir rörd , mycket rörd.
Vet du Karin, här sitter en annan Karin som firar sin Ulfs 72 års dag idag…en Ulf som jag också för en ständig dialog med men givetvis mera fysisk.
Grattis till din Martin och till min Uffe och till Finland.
Varma kramar, idag måste du få sådana i mängder!
Grattis till Uffe och Finland och dig! Så extra festligt att fylla år på självständighetsdagen!
Visst är det svårt att fatta att det är så länge sedan. Det är väl som minnesforskarna säger att omvälvande händelser i våra liv liksom flyttar sig närmre i tid, medan oviktigare saker känns avlägsnare.
Många kramar tillbaka till dig och Uffe!
Sån fin bild på din Martin! Förstår att du saknar honom och era samtal ❤️
Det är så sorgligt att livet måste sluta med att man skiljs åt.
Den bilden är så mycket Martin!
Ja, mycket orättvist det där med att de man älskar dör. Men om jag inte hade tyckt så mycket om honom hade jag ju inte saknat honom så mycket, så det är väl priset man får betala.
Ja <3
Så fint med dialoger som bara fortsätter genom åren även om döden kommer emellan, alltför många relationer tystnar och tröttnar. Och jag tror ni diskuterar fortfarande, på ert vis.
Ja, jag kan liksom höra hur han hade resonerat kring olika händelser och företeelser. Och jag kan hålla med om mycket, men har ibland invändningar. Och så får jag ju fundera ett tag på varför jag har det.
Fint inlägg. Vi talar och skriver alldeles för lite om döden.
Tack! Ja, det skyggar vi ju oftast för. Tyvärr.
Det händer ofta att jag tänker att ”det måste jag berätta för min man när jag kommer hem”. I samma ögonblick kommer jag ihåg att han har varit död i 8 år. Det är ledsamt.
Jag har flera japanska lönnar, rödbladiga, i trädgården. De bryter av så fint mot allt det gröna och bladen är så vackra.
Visst är det både sorgligt och fint! Jag hoppas att du berättar för honom i alla fall. Det hjälper på något sätt att reda ut tankarna att diskutera med någon. Död eller levande.
Japansk lönn borde jag satsa på. Jag har en, nu, tror jag i alla fall. Väldigt vacker på hösten!
Du skriver fint och naturligt om när döden kommer nära.
Och om givande samtal som abrupt avbröts.
Bäva månde alla som inte varit med om detta.
Tack Viola!
Ja, så är det ju: ingen slipper undan.
Även jag pratar med mina älskade döda, en son, en man och en ex-man – tiden blir ointressant på något sätt i sammanhanget; gläds åt dina år med din man och era fortsatta samtal – tack för att du delar med dig.
Samtalen fortsätter ju, något annat är knappast möjligt. Ibland famlar jag lite i ny och okänd terräng, men där är Martin alltid pålitlig med sina värderingar och sin uppfattning m vad som är viktigt i livet. Fint att du också kan fortsätta kontakten med de dina!
Så ledsamt att ni inte fick mera tid tillsammans, det hade ni förtjänat!
Ja verkligen! Vi hade många planer för vad vi skulle göra när vi båda hade gått i pension …
Så fint skrivit. Tack för att du delger oss detta.
Jag har också konversationer med människor som finns uppe bland änglarna.
Tack Lena! Visst finns de med oss hela tiden, de där särskilda människorna som betydde mycket för en när de levde.