Jag får bannor av syrran i kommentarsfältet i förra inlägget, för att jag kritiserar mina akvareller. I sammanfattning säger hon ungefär: ”Om jag tycker målningen är bra och du säger att den inte är det, då känner jag mig dum.”
Förlåt! Och skärpning alltså. Jag måste försöka vara mer pedagogisk. ”Bra” och ”dåligt” är ju väldigt subjektivt, här som alltid, och för mig handlar det om ifall jag lyckats göra det jag tänkt mig. Eller – ännu bättre är det förstås om akvarellfärgerna överraskar mig med något trevligt påhitt eller en happy accident. Den här gillar jag.
Ladorna i förra inlägget låg i min kanskehög med målningar som eventuellt kan bli nåt.
Det passade bra att ta fram och jobba på den när vi testade att sätta in människor i akvareller från våra kanske-högar. I förra inlägget hade jag målat en gubbe på väg in i huset från sin lada. Eller från utedasset?
Vad han än har för sig tyckte jag att bilden vinner på att beskäras ordentligt, så att gubben blir huvudperson, tillsammans med ladan. Bilden hade en blek färgskala, så jag har lagt på några lager färg: mörkare ladutak, gulorange lasyr över ladans väggar, en blå lasyr i himlen och lite grönt här och där. Det blev till sist en ganska liten målning, men en som jag är mer nöjd med än den stora.
Det grekiska landskapet har också fått sig en duvning. På den första versionen går några människor i backen ner från husen på höjden. De ser mest ut som missväxta träd, så de får bli några cypresser i stället. Och gubben i dörren till det största huset var ett halloween-spöke, så han har gett sig av. Före:
Och efter. Ingen större skillnad egentligen, mer än att jag har tvättat ur den för att ljusa upp och lagt på rå sienna för att få en varmare ton. Jag har ljusat upp de unga olivträden och så har jag byggt upp bergen lite till för att kunna justera taklinjen på de små husen. 
Nu får dom ligga till sig, i väntan på att jag ska kunna se dem med fräscha ögon. Det är som när man lagar mat: väldigt svårt att bedöma om det är OK medan man håller på.
Kicki är en klok syster! Bra att du tar åt dig och till dig och fixar till på olika sätt.
Måla akvarell kan du!
Japp, det kan behövas några vägledande ord, för en nörd!
Jag är ju så inne i mina processer att jag glömmer att förklara hur jag tänkt och vad det skulle bli, egentligen.
Jag som knappt kan rita en huvudfoting tycker allt är jättefint!
Tre små getter kanske betar i förgrunden i det grekiska landskapet? Det vore fint
Precis min tanke! Någon föreslog kossor, men getter passar mycket bättre som ”förgrundskossor”, så att säga.
Så här står det i Strindbergs Röda rummet:
Motivet var enkelt och storartat: Ett flygsandsfält på Hallands kust med
havet i bakgrunden./-/ ”Du skall ha någonting i förgrunden, predikade Lundell. Sätt dit en förgrundsko!” (Med förgrundsko menade Lundell här en snygg tjej.)
Nu måste jag hitta några getter som jag kan studera och måla av.
Näej då är det bättre med getter
Jo, hellre get än tjej!
Ju färre detaljer, desto bättre uttryckskraft. Tycker jag. En liten ”figur” här och var kan tjäna som ”målsökare”.
Under romantiken (läs Caspar David Friedrich) var det ju mer eller mindre obligatoriskt med förgrundsgestalter som liksom upptäckte motivet åt betraktaren. Återkommer, kanske om det. Och om hur gräsligt fula alperna var, innan poeter och konstnärer gjorde dem vackra.
Den översta målningen med lyftkranarna, den ger mig en Lerin-vibb! Jag måste säga att du är en duktig konstnär eller målare eller vad du väljer att kalla dig. Jag är novis på konst, ser med väldigt vanliga ögon, kan inte tolka bilder utan tycker mest bara något rakt av, antingen positivt, negativt eller rycker på axlarna. Trots det lilla formatet så har jag alltid en positiv känsla för dina bilder och ser ett uttryck i dem.
Lerin-vibb – tack och bock!
När jag kollar på vad andra målar gör jag som du, dvs vet direkt vad jag gillar. När det gäller mina egna målningar däremot … Då är det ingen ände på invändningarna: borde inte horisonten vara högre (lägre), borde inte bakgrunden vara ljusare (mörkare), borde inte skuggan förstärkas (försvagas) osv i det oändliga. Men å andra sidan tycker jag det är rätt kul att jobba vidare och ändra, både i texter och målningar, så jag klagar inte!
Dina bilder är vackra – både före och efter. Tycker mycket om dem.
Tack Margareta!
Så fantastiska bilder du har gjort! Har du ställt ut dem?
Tack! Njae, egentligen inte. Jag ska bara … Jag är nog inte riktigt klar för det ännu. Plus att det är en väldig massa praktiskt pyssel med sånt. Och då hinner man ju inte måla.
Dina bilder är ju otroligt fina; i mina ögon är de helt klara för att visas för världen! (Och det har du ju gjort redan här, men jag tänkte också IRL). Men förstår att det säkert är en del jobb med det!
Tack för pepp! Det kanske blir en utställning någon gång om tillfälle dyker upp. Jag hade faktiskt en del akvareller med på ett par utställningar i hemorten, för några år sedan, i samband med den årliga julskyltningen. Där debuterade jag en gång som konstnär vid sju års ålder. Sedan blev det ett rätt långt uppehåll kan man nog säga.
https://www.karinenglund.com/2019/12/inlast-i-stadskrubben/
De bilderna är också så fina! Ibland tar det lite tid innan man kommer tillbaka till något man för länge sen upptäckte var viktigt för en. Men målat har du kanske gjort hela livet?
Tack! Målandet har legat rätt latent sedan ungdomen och när det gäller akvarell brukar jag kalla mig återfallsnybörjare. Men eftersom jag hållit på med akvarell lite då och då de senaste sju åren kanske det får bli återfallsmålare i stället.