Även om det är dystert i världen fortsätter livet som vanligt i våra trakter, en vardag pågår där man kan reta sig på att mjölkförpackningarna blivit ännu krångligare att öppna. Vi pratade om det idag, hur privilegierade vi är som kan reta oss på att mjölkkapsylerna numera sitter fast på ett knäppt sätt som gör att det dräller. Ilandsproblem …
”Carry on and keep calm” hette det under andra världskriget. Jag målar på och vi utforskar de olika akvarellfärgernas egenskaper. Kantbitare, till exempel. Pigment som är så finfördelade och lätta att de är simkunniga. De samlar sig längs ytterkanterna i de våta ytorna och bildar fina linjer, så tunna att de är omöjliga att måla med en pensel. 
Så här ser paletten ut när man handskas med kantbitare. Och så här:
Sedan finns de pigment som inte riktigt är lika bitiga, men som ändå bildar en antydan till kontur. Vi kom fram till att de kan kallas kantnafsare. Men vad ska man ha dem till? Till exempel kan man ha glädje av dem när man målar tunna löv, eller blad som här.
Det är inget mästerverk, bara en övning att använda olika blandningar med kantbitare. Nu ska jag fundera på i vilka andra sammanhang jag kan ha nytta av kantbitare och kantnafsare. Det känns som ett privilegium.
Håller med om att de nya kapsylerna är ett otyg. Jag känner mig kränkt! Hur ska vi konsumenter leva under dessa nya vidriga förhållanden? Finns inga gränser, inga röda linjer? Och vad säger politikerna i frågan? Fast eller lös kapsyl? Svara, ity jag känner mig förödmjukad!
Äntligen akvareller. De två översta för dig nog in i en ny motivvärld, mer spännande än den föreställande, kanske+
Eller hur?! Att de bara får GÖRA så här mot oss laglydiga medborgare!
Ja, det kan bli kul att jobba med de där kantbitarna. Testbilden användes bara för att se hur olika blandningar biter. En blå Antwerp och gul quinacridone, till exempel, ger ett bra bett. Men den blandningen är alldeles för knallgrön och behöver lite röd alizarin för att dämpa sig. Indigo och gummigutta funkar hyfsat utan rött.
Förutom att kapsylerna sitter fast på ett irriterande sätt så gillar jag kapsyler istället för att riva bort flärpen. Man kan stapla paketen liggandes om man har många och sen kan man ju faktiskt knipsa loss kapsylen från paketet och skruva fast den lös. Jag har en liten avbitare i köket som används till sånt. Förlåt mig för detta kapsylutspel!
För att inte vara ett mästerverk så är bilden otroligt fin!
Du är förlåten, men jag gillar ändå inte att de sitter fast, de där kapsylerna. Efter en jädrans massa drällande, skvimpande och spilld mjölk plockade jag fram sekatören, för att få bort kapsylen. Det blir ju lite klumpigt. Ska se om jag hittar min behändiga lilla avbitartång.
Tack!
Gillar både dina kantbitare och -nafsare – men inte de nya kapsylerna. Ett elände. Kram Karin och tack för att din blogg finns.
Kram tillbaks och tack detsamma!
Sonen skulle hälla mjölk i mitt te och stod förbryllad en liten stund och trasslade med fingrarna tills han kom på hur han skulle göra. Jag var van sedan någon dag och hade klarat av att spilla ut en skvätt tills jag insög att det var en ”knäpp” (ursäkta) situation
som gällde,
Hittade i min bokhylla idag ett ex av James Thurbers Den sista blomman, om boken är bekant. En liten en med teckningar och sparsamt textförsedd. Läste den men skulle inte ha gjort det för det gjorde mig så ledsen. På svenska kom boken ut 1963 och jag antar att det var SG som hade med sig den i boet en gång.
Jag slår vad om att vi kommer att se ett mjölkkapsyluppror före jul. Möjligen med mig på barrikaderna!
Åh, Thurber … Vill minnas att SG gillade honom. Thurbers karneval är nog roligare att läsa än Den sista blomman (som väl handlar om vilken destruktiv art vi tillhör, om jag minns rätt). Dyster läsning. I dessa tider, som det heter.
Har inte märkt något problem med mjölkförpackningarna, men nästa gång jag öppnar en ska jag tänka på dig.
Blir glad över att se dina akvareller. Kantbitarkonturerna är ljuvliga!
Vänta bara! Det kommer snart svåröppnade mjölkkapsyler i en butik nära dig och då kommer du att förstå vad jag menar.
Tack! Det gäller att bli vän med kantbitarna, för ibland kan de vara ett störningsmoment, ibland en tillgång.
Tack för dina fina akvarellbilder! Känner mig inspirerad att plocka fram akvarellfärgerna igen och prova mig fram. Det går långt mellan varven, tyvärr. Blev också inspirerad av ett barnbarn (5 år i dec) häromdan som gjorde ett fint porträtt av sin farmor.
Tack, kul om jag kan inspirera!
Konstigt nog brukar jag känna ett litet motstånd mot att börja måla, när jag gjort ett längre uppehåll. Men då liksom smyger jag fram färgerna. Tar några lösa akvarellpapper som är lite fläckiga och kantstötta och sätter igång att prova färger. Sm de där kantbitarna. Och då är man ju igång. Nästa projekt är att ”befolka” misslyckade eller påbörjade målningar. Jag har många bakgrunder som jag gett upp om. De kanske blir roligare med lite människor? Kommer inom kort på denna blogg.
Att måla med barnbarn är också en suverän metod att komma igång!
Otroligt fina akvareller!
Tackar, tackar, lite i efterhand! Ibland smyger sig kommentarerna in utan att jag märker det.