När man är missnöjd med en akvarellmålning finns det minst fyra alternativ: 1. Släng. 2. Måla på baksidan. 3. Åtgärda. 4. Lägg på en kanske-hög för eventuella senare åtgärder.
Urtvättad målning i kanske-högen.
Slängmetoden tillämpar jag flitigt, eftersom dåliga målningar tar plats, både rent fysiskt och mentalt.
Det där med att måla på baksidan händer sällan eftersom jag trivs bättre med fräscha, obuckliga papper utan fläckar och slitage.
Överarbetade målningar åtgärdar jag rätt ofta, mest genom att tvätta av dem för att se vad det går att göra med det som blev kvar. Alternativt kan jag fortsätta att trampa i klaveret, så att det blir själva klavertrampet som blir grejen.
Ibland lägger jag dem på kanske-högen, tillsammans med övriga tveksamheter.
I en av mina akvarellgrupper fick vi i uppgift att befolka undanlagda målningar som vi inte avslutat. Målningar med intetsägande motiv, bakgrunder utan innehåll, acceptabla men ointressanta akvareller som kanske (kanske inte) vinner på att det dyker upp några människor. Så här:
Husen ser lite vilsna ut. Då kanske det passar med en vilsen gubbe? Jag glömmer ofta att ta ”före”-bilder. Här är skillnaden från innan att har ljusat upp en trekant vid gaveln och målat dit gubben.
Njae. Fortfarande rätt ointressant.
Då är nästa försvarslinje att beskära ordentligt. Kanske såhär? Tveksamt.
Det finns mer att göra. Beskära ännu mer? Eller lägga till ett träd som kastar skuggor mot den vita gaveln? Fixa till skuggorna så att ladugaveln blir mörkare? Eller slänga.
Oj, oj, den här har varit med om mycket. Jag tappade en droppe vatten i himlen så att det blev en stor måne. Det var svårt att få till en bra himmel efter det. Till sist knäskurade jag den, men det hjälpte inte. Då försöker jag avleda intresset med ett par personer på höjden och en liten flock nere på vägen…
Risken är att det blir anekdotiskt. Här kan man, om man tittar noga, se någon i dörren på det största huset, som står och väntar på en grupp människor på väg ner från berget. ”Före”-bilden? Glömde…
Den här saknar också ”före”-bild. Men även här är enda skillnaden att jag satt dit ett par personer.
Nästa man (eller bild) till rakning är de här träden, där jag smugit in några personer till höger. Svårbedömt, tycker jag, om det faktiskt tillför något. Lärdomen av den här övningen är väl framförallt att det är bra att ta bilder på målningarna innan man sätter igång och ”förbättrar” dem.
Jag kan tänka mig att det blir en del på hög om man inte är så som du är och bara kastar men det känns ju lite som att häda. Du har så fina tavlor och den med månen som plötsligt bara var där är finfin.
Tänk om du istället för att kasta dina som du tycker olyckade skapelser skulle fixa till snygga små askar istället? Praktiska jag vaknar till liv? Vykort etc..
Ja det är ju bra kvalitet på pappret och det tål en hel del; det kan blötas, böjas, vikas …
Efter några års målande blev det bara för många trista målningar som låg i skåpet och gav mig dåligt samvete för att jag inte tog mig an dem. Så jag rensade ut och slängde ett par hundra, drygt. När jag blivit av med dem, känns det lättare att tänka i termer av återanvändning. Askar absolut! Lampskärmar, kanske? Eller åtminstone bokmärken!
Ja, kasta inte – dina målningar är så fina – med och utan befolkning. Du är för självkritisk, tror jag – som inte ”kan” ett dugg om akvarellmålande men som tycker mycket om dina bilder.
Det blir kanske mera återbruk av olika slag framöver. Jag är väl egentligen inte självkritisk, men ser förbättringspotentialen, kan man nog säga. Och dessutom blir det ju ofta stor skillnad mellan det jag tänkte göra och hur det blev. Vilket väl egentligen inte är ett misslyckande, men gör att jag vill försöka igen och se om det kan bli mer som jag tänkt mig. Tack för uppmuntran!
Jag vet aldrig vad jag egentligen tycker om något jag skapat (teckning, målning, väv, broderi eller text), när det är färdigt, fast jag vet inte heller när det är färdigt.
Då tar jag till kylskåpet, det vill säga, jag lägger undan det. Helst ska jag glömma bort det — när jag har återupptäckt arbetet, kvarstår förstås problemet att veta hur det ska åtgärdas, vilket kan föranleda ännu en tid i kylskåpet.
Varför blev jag inte fysiker eller matematiker? Eller har de liknande problem?
Margaretha
som inte har några
som helst matematiska
talanger
Ibland kan det vara så att jag avslutar mitt mästerverk och lägger sig nöjd och glad. Nästa morgon granskar jag häpet det jag gjort: ”Men vad ÄR det här för skräp?!”
Men oftast tar det något år eller två innan jag ser var bristerna finns, när det gäller akvarellerna, kanske för att jag fortfarande är relativ nybörjare. När det gäller texter tycker jag det är lättare att avgöra vad som funkar. Om bara texten får sova en natt kan jag lätt se vad som eventuellt behöver justeras.
Troligen har matematikerna det lite lättare – när de löst ett problem har de ju löst det; i alla fall tills någon kommer på något bättre.
De är så fina! När jag går i pension ska jag prova på att måla akvarell. Inspired by Karin Englund.
Helt rätt tänkt! Jag började för sex år sedan och eftersom inlärningskurvan är ganska brant, känns det som om jag gör framsteg hela tiden! Jag kan inte komma på något annat område som varit så kul att kasta sig över!
Det viktiga är inte att slänga, måla om, tvätta eller göra något annat. Det viktiga är att det nu börjar växa fram ett slags stämning i ditt måleri, lite drömskt, lite vemodigt. Om det stämmer med dina intentioner har jag ingen aning om, men ditt ”berättarjag” blir allt tydligare, medvetet eller omedvetet.
Intressant och uppmuntrande teori! Akvarellerna som jag befolkat är dock från olika år (även ett par som klarade sig undan den stora utrensningen); vad de har gemensamt är människorna som jag målat dit nu.
Om jag hade målat några badande barn och en färgglad badboll vid den där stranden hade det kanske blivit annorlunda? Eller en Epa-traktor och ett par glada tonåringar vid husen?
Buckliga papper går att få släta om du lägger dom i press, så gör bokbindare när de tvättat böcker.
Det är mycket möjligt att din (själv-)kritik avskräcker inspirerade nybörjare.
sade en inspirerad obörjare.
Ja, bucklet går ju att få bukt med, särskilt som jag ofta blöter pappret innan jag målar. Men när färgen kommer på dyker oönskade ytskador och skrapmärken upp som ställer till det. Ibland kan de utnyttjas, ofta inte.
Vad bakvänt om mina skildringar av mitt målande är avskräckande – jag håller ju på för att det är så kul! Och att mer än hälften får ses som lärorika övningar hör ju liksom till. Det är ofta just de målningarna som är intressantast att fundera kring. Men jag kanske skulle lägga upp några målningar som jag är riktigt nöjd med?
Ja det är nog en bra idé. Vi är ju många som tycker du gör jättefina bilder och så talar du om vad det är för fel på bilder, och då har vi ju tyckt fel, igen. Känner mig mest som en obildad fåntratt då.
Vid närmare eftertanke är det kanske inte någon framgångsrik metod om man vill inspirera andra, att säga: ”Titta vad bra!” Det är nog snarare så att jag varit opedagogisk när det gäller själva processen. Det är ju med målandet som med skrivandet; det krävs många versioner och några fyllda papperskorgar innan det blir som man tänkt sig. Och det blir alltid bättre när man stryker ner och skär bort. Men det innebär inte att utkasten är värdelösa, bara förbättringsbara.
Otroligt fina! Det är ju så svårt med akvarell; lite för mycket vatten och det är kört. Men du tycks verkligen behärska tekniken! Och då kan ju bilderna fyllas med känsla – som dina är! Keep on painting!
Tack! Jag brukar ju säga att måla akvarell är som att ha katt, medan att måla med olja är som att ha hund. Man bestämmer inte så mycket över akvarellfärgerna; de gör lite som de vill. Men när de är på samarbetshumör är det kul!
Ibland när jag blir frustrerad tänker jag: ”Ska det vara på det här sättet går jag över till olja i stället!” Men det har ännu inte hänt.
Fina akvareller och intressanta filosofiska tankar.
Ha det fint!
Tack! Och tack detsamma!