Dags att avsluta sommarföljetongen. Jag hade tänkt mig max 10 inlägg, men nu avslutar jag med inlägg nummer 23. Lite udda siffra, men i alla fall ett primtal. Det finns till och med de som anser att nummer 23 är basen för allt! Det kallas Discordianism. Jamen då så!
Under sommaren har familj, släkt, vänner, simturer, skogspromenader och så klart alla bloggkompisar hjälpt mig hålla humöret uppe. Dessutom har återblickarna på tidigare generationers sätt att ta itu med sina liv varit välgörande. 
På den här lantmäterikartan, med Karlshemstomten i mitten, har jag ritat in grannbygget som en röd rektangel. Den turkosblå vattenytan är det fiskevatten som jag har del i. Jag får olika förslag om hur jag ska hantera grannbygget. Några tycker att jag ska bygga båthus vid stranden nedanför gäststugan och arrendera ut gäststuga och fiskevatten. ”Du fiskar ändå inte så ofta!” Andra, mer stridslystna personer, föreslår en bastuflotte vid den östra tomtgränsen som kan hyras ut till tyska nudister. Njae, helst inte på min tomt!
De som säger att jag ska hyra ut gäststugan, eller stycka av en bit åt det hållet, menar att det finns goda möjligheter att utveckla åt andra hållet, bortom bastun, där det finns gott om mark. Min tomt är ju, till skillnad från mina grannars, ganska glest bebyggd.
Alternativt skulle jag bara kunna gilla läget. Mitt liv förändras inte särskilt mycket av det där bygget, utöver grannrelationen. Jag tänker att Karlshem har så många andra dimensioner för mig, lager på lager av minnen. Den här lilla lekstugan till exempel. Den var från början en stor trälåda, som jag fraktade hem mitt bohag i, efter att jag hade bott och arbetat i Östafrika några år. När min pappa såg den sa han: ”Titta, en lekstuga!” Och så kompletterade han med tak, dörr, fönster och liten veranda åt mina småttingar. Lekstugan fick maka på sig lite när vi byggde bastun. Här återinvigs den på sin nya plats, drygt trettio år senare, med en ny generation småttingar.
Och alla dessa spår från tidigare generationer, kanske särskilt farfar. De här grindarna gjorde han en gång, med egen design, så elegant och intrikat.
På den svartvita bilden kan man se grindarna till vänster, lutade mot ladan, som han byggde så mödosamt. Först en massa slit med att få bort stenarna för att bygga en grund.
Sedan en varsam rivning av den gamla ladan, då han tog tillvara de stockar som gick att använda till bygget. Resten kapades upp till ved. Sten för sten, stock för stock. Det har jag tänkt på ofta under sommaren, när jag sett dagens mer brutala byggmetoder på nära håll.
I hallen inne i stugan finns samma fina konstruktion som grindarna, men på snedden, vilket måste vara ännu svårare.
Allt har en historia och ibland tänker jag att det kan bli jobbigt för omgivningen med alla mina ”Den här har min farfar…”
Som det där klotet som kröner trappräcket längst ner. Det skulle egentligen sitta på en pampig instrumentpanel på Näs kraftverk, i Dalälven, men farfar ändrade designen och klotet blev över. Allt måste tas tillvara, därför hamnade klotet Karlshemstrappan.
Eller taklampan. Pappa har berättat att det satt en glaskupa där, fram till 1930. Den gick sönder när pappa och hans bror flyttade en hög bokhylla lite oförsiktigt. ”Åh, vad bra”, sa farmor. ”Nu kan jag göra en sån där lampa med pärlfrans, som jag alltid vetat ha!”
Jag tänker att jag kan ta lärdom av farmor och farfar. Som till exempel när farfar gjorde den där sällsynt dåliga affären och köpte virke, när det var som dyrast. Sedan föll priserna kraftigt så att han inte ens fick ut materialkostnaden för de möbler han gjorde. I sin verskrönika skrev han (som jag berättat i ett tidigare följetongsavsnitt): ”Vi blev precis ej lurade, men gjorde dock en tabbe.” Hans version av ”Ja, ja. Shit happens”.
Så kanske jag ska se det med det där servitutet för markremsan som vi inte borde ha släppt ifrån oss till grannen? Vi gjorde en tabbe, helt enkelt. Jag ska jobba på att tänka så.
Så här ser det ut idag med grannhangaren på plats. Och javisst ja, de där små fågelhusen som står lutade mot väggen, de är … äsch förresten, det tar jag någon annan gång. Grannbygget dyker säkert upp här igen, men sommarföljetongen är härmed avslutad.
Kul att ni alla hängt med i svängarna så här långt! Nu återgår jag till mitt vanliga diversebloggande – livet är ju fullt av bloggämnen!
Tack för fin läsning! Det har varit ett nöje att hänga med.
Shit happens, eller som jag brukar säga: you win some and you lose some. Det är liksom så livet verkar vara konstruerat.
Väldigt bra terapi det här att skriva sig igenom sommaren och generationerna som funnits på den här platsen. Och då är det ju väldigt trevligt om det finns någon som läser också! Skrivandet har gett lite perspektiv på allt möjligt, som till exempel att jag nog bör betrakta mitt liv som ganska privilegierat.
Det var ett bra avslut på följetongen.
Det är rätt häftigt att ett litet hus längs vägen har varit med om så mycket.
Nu när det där inre lugnet infinner sig antar jag att det är lättare att se vad som behöver göras och vad som är slöseri med tid och energi. Men ibland kommer man till en punkt där man bara får förlita sig på karma, det är rätt skönt.
(Jag hoppas såklart att kommunen vaknar till och styr upp ordningen.)
Tack Pysse! Visst blir de som familjemedlemmar, de olika husen, med sin historia. Det är ju därför jag vill värna dem så gott det går. Vi får se vad som händer med farfars fina lada. Det kan till exempel bli sättningar i marken efter vintern. Det blev det när vi byggde bastun. Den såg fin ut på hösten men nästa vår, när marken tinande, sjönk marken under bastun på mitten så att den såg ut som en pagod. Taket svankade i mitten och var högre i ytterkanterna. Dessutom lutade den bakåt på ett oroväckande sätt. Det gick att räta upp, så att den har stått stadigt sedan dess. Jag tänker att grannens gigantiska grävjobb kan ha påverkat markförhållandena även för farfars lada. Så, även om jag försöker släppa den akuta irritationen kommer jag att fortsätta att värna ladans fortsatta liv.
Vi håller fortsatt koll på ladan och håller tummarna att den får leva vidare!
Tack för en känslosvallande följetong!
Ja tummar kan behöva hållas, både med tanke på höstens regn och tjällossning i vår.
Och förlåt om det blev lite känslomässig berg- och dalbana!
Ja känslosvallande är ordet!
Det har ju varit lite upp och ner för mig hela sommaren. vanligtvis när jag kommit fram till att OK, nu kan det väl ändå inte bli värre, så kunde det bli det. Och så vande jag mig vid det – tills det blev värre igen. Men här på bloggen blev det ju rätt komprimerat på slutet, med ganska tvära kast. Tacksam för ditt engagemang i The Karlshem story!
Du har varit duktig som följetongsförfattare. Men allt har ett slut. Nu ser vi (jag och min själ) fram mot lite akvareller, exempelvis…
Javisstja, akvarellfärgerna. Var har jag lagt dem, månne. Det har inte blivit så mycket målat i sommar – noga taget inget alls. Men nästa vecka börjar den workshop som jag brukar delta i på tisdagar, så då kanske det kan bli nåt. Tack för uppmuntran!
Så fint att få ta del av ett stycke levande historia. Och du skriver så kärleksfullt. Jag har börjat släktforska men har inte så fina källor som dina att hämta ur. Jag får studera husförhör och fylla på med fantasin. Tack för att du delade med dig!
Tack Ulla. Ja, jag är tacksam att så pass mycket är sparat och inser att jag kanske borde göra likadant, även med digitalt material, i den mån jag har det kvar.
Kul att du börjat släktforska! Husförhör och liknande är ju väldigt spännande material det också. Och släktforskare verkar vara ett ovanligt hjälpsamt släkte, så det brukar vara givande att be om hjälp när man kör fast.
Ja, 23 verkar för mig som en lite udda nummer. Fast å andra sidan behöver inte allt var jämt.
Det är bra att titta tillbaka, så vi kan lära oss av tidigare generationers misstag och vad som gick rätt.
Har varit roligt att följa dig i sommar, liksom resten av året.
Ha det bra!
Jag blev lite paff när jag upptäckte den där religionen med nummer 23 som sitt ”heliga tal”, basen för allt. Discordianismen, uppkallad efter den romerska gudinnan Discordia, osämjans gudinna. Hmmm …
Kul att du hängt med hela sommaren! Ha det gott!
Tack Karin för din fina sommarsläktkrönika. Så gott att läsa om de dinas liv och skapelser – och så trist med en sådan okänslig och brutal granne. Hoppas det löser sig på något sätt som du/ni kan förlika er med – läser alltid dina texter, kommenterar alltför sällan… Kram på dig!
Nyttigt för mig att fördjupa mig i släktens historia och tankesätt. Möjligen har farfars milda och fördragsamma sinnelag dämpat mig lite när jag haft anledning att bli arg eller ledsen i sommar. Nu får jag väl bara hoppas att grannbygget inte ställt till det alltför mycket när det gäller markförhållandena; jag vill ju inte att min gäststuga ska hamna på glid. Men det vet jag ju först i vår, när tjälen gått ur jorden. Då får jag väl göra en följetongsuppföljare. Kram tillbaks!
Jamen för f@n! Solcellerna!!! Hur går det med solcellerna? Jag är fortfarande upprörd.
Och vad ska vi läsa nu då? Är det inte lite ansvarslöst att lämna oss bara sådär!?
Nja, solcellerna kan jag nog glömma. Såvida jag inte tänker om och förfular ”huvudhuset” i stället. Eller kanske det skulle gå att ha solceller på den västra sidan av gäststugetaket? Vi får se. Jag har liksom kommit av mig när det gäller vidareutvecklingen av gäststugan. Ska se om jag kan lirka in en bild på hur taket skuggas.
Och lugn, bara lugn, det kommer mera. Jag tror att bloggämnena köar bakom knuten, även om jag inte kommer på något just för tillfället. Som sagt: livet är full av bloggämnen!
Ja, det gick att peta in en bild på hur grannhangaren skuggar bodtaket. Verkar inte vara bästa solcellsläget.
Det där såg för gräsligt ut, ursäkta utrycket, ni är ju i famnen på varandra…
Men jag beundrar din stoiskhet och vilja att ändå släta över, det är ju bästa sättet att gå vidare. Man kan inte hänga läpp hur länge som helst, och ert fina sommaställe med alla minnen har ni kvar! Inte illa alls! Det finns ju en orm i alla paradis, nu har er orm visat sitt ansikte…
Tack för en synnerligen rolig och intressant läsning, och vilka fantastiska människor du härstammar ifrån!
Ja, man får välja sina strider. Jag har fått tips från olika håll inom plan och bygg, brand och säkerhet, mark och miljö att jag borde få bygget prövat. Men jag väntar åtminstone till våren, när jag ser om det påverkat marken kring och under min gäststuga. Det vet man ju först efter en vinter och när tjälen gått ur jorden.
Kul att du hängt med på min släktresa. Det har varit terapiskrivning för mig att skriva om ladans öden och farfars lugna sätt att ta sig an utmaningarna. Och, precis som du skriver, är minnena en viktig del av Karlshem.
Tack för fantastisk läsning i sommar! Nu ser jag fram emot att läsa dina kommande inlägg om diverse! :). Om din omgivning inte uppskattar dina referenser till farfar med flera just nu, så kommer de alldeles säkert göra det framöver. Vissa saker måste vissa ha uppnått mogen ålder för att uppskatta! :)
Låter som en utmärkt hållning att tänka: Shit happens! Vissa saker kan man ju inte påverka, inte heller om man ska reta sig på dem eller inte, men om man efter hand kan ta sådant med jämnmod så är det ju skönt för en!
Ja, till och med hembygdsföreningarna börjar inse att det inte är någon idé att jaga ungdomar. Tids nog, när de kommit upp i kulturarvsåldern, strömmar de till. Dessvärre blir det väl så för de flesta att de upptäcker att de borde frågat tidigare. Så är det för mig och sommarens genomgång av släkthistoria har väckt fler frågor än det givit svar. Men nu har jag i alla fall samlat ihop det jag kan, som barn och barnbarn har någorlunda lättillgängligt i framtiden. Ett av barnbarnen, nioåringen, är dessutom som en undersökande journalist och trots sin ringa ålder väldigt intresserad av samtidshistoria. När hon sätter igång att fråga om förr i tiden är det som att ha Janne Josefsson i hälarna! Fast trevligare.
Hej Karin, hittade hit från Lena i W. Bygget förstummar nästan, så mycket regler och lagar som finns, häck minst 60 cm in på egen tomt så man kan gå på baksidan på sin egen mark och klippa. 2 meter från tomtgräns rekommenderas fruktträdsplantering, inte lag än men som oskriven. Liten carport, 4.5 meter från tomtgräns m m m m. Men kan ju blivit något missförstånd för som granne kan man tydligen skriva på dokument och säga okey då.
Men helt otroligt nära ert. Och kanske inte det bästa för natur och mark. Och också vad de ska använda det till, om det blir högljutt. Bra med tålamod och hoppas verkligen det kommer att fungera för dig och er. Men märkligt ändå, ta för sig så här.
Hej och välkommen, kul att du hittade hit!
Jag trodde jag hade svarat på ditt meddelande, men mitt svar gick tydligen inte iväg.
Ja visst är det konstigt att man får bygga så! Men för ekonomibyggnader utanför detaljplanelagt område får man göra lite hur som helst. De enda regler som jag kan åberopa är att hans bygge inte får försvåra för mig och att det inte får förstöra intrycket av ”den samlade bebyggelsen”. I båda fallen är regelverket såpass oklart att jag tvekar att driva frågan vidare. Men om markförhållandena ändras så att min gäststuga påverkas … då kommer jag att protestera!