Några månader innan farbror Erland dog 1990, hälsade jag på hos honom och Valborg. Vi satt i köket och pratade om ditt och datt när trädgården kom på tal. Erland sa att det är med trädgårdar som med människor: ”De växer, utvecklas, ändras och måste också kunna få dö.” Jag invände att till skillnad från människor går det ju att ge en trädgård evigt liv.
Erland sa att man inte ska sätta in livsuppehållande åtgärder, om man inte har tid och ork. Trädgården ska vara ett nöje, inte en börda. ”Om bara fjärilar och bin får sitt, är det vackert med en trädgård som långsamt återgår till ett naturligt tillstånd.” Det var nog hans sätt att säga till Valborg (och kanske till mig), att den fantastiska trädgård som han hade skapat inte skulle vara ett dåligt samvete för oss.
Valborg bodde kvar några år till, men när det blev för tungt och ensamt flyttade hon till ett serviceboende. Martin och jag köpte Karlshem 1994, som fritidshus. Erlands ord om trädgården var trösterika, för det är svårt att sköta en trädgård på fritid och distans. Dessutom fanns det annat att ta itu med. Vi målade om huset, bytte oljeeldningen mot luft-vatten-värmeväxlare och fixade nytt avloppssystem, på kommunens order.
Martins trädgårdsintresse var visserligen stort, men hade en annan inriktning än Erlands – mer åt farmors håll, med fokus på ätligt. Han tog itu med potatis- och grönsaksland.
Sedan byggde Martin och sonen en brygga, som vilar på en stor stenkista. Efter inspektion godkändes den även av katten Alexander och den (bryggan) har stått pall i 28 år.
Vi byggde bastu – fast där tog vi proffshjälp till själva bastubygget.
Vi fick hjälp av min syster och svåger att först flytta lekstugan som stod i vägen och sedan med altanbygget (i uselt väder) och med mycket annat genom åren – tack Kicki och Gösta!
I ladugården, där farmors ko bodde en gång, finns nu ett litet sovrum. Med en höskulle ovanför och gott om växtlighet runtom är det svalt och skönt, även under de värsta värmeböljorna. Erlands snickarbod, till höger, har blivit bibliotek och gästrum.
Ladan fick också ett nytt tak; det blev plåttak som fungerar fint och bevarar byggnaden.
Farfars lada är alltså numera uppgraderad till gäststuga. Mittdelen kan utvecklas, kanske med kök och dusch. Den gamla höskullen kan bli ett bra sovloft. I alla fall behövs det fönster där i mitten. Det tyckte tydligen Erland också, för när jag plockade bland brädor från hans tid hittade jag bitar till ett fönsterfoder som stämmer med fönstret till hans snickarbod (när man vänder bitarna rätt). Om jag bläddrar vidare i tidslagren hittar jag säkert övriga bitar och kanske också ett par fönster.
Trädgården lever vidare på sitt sätt. Mycket av det som Erland skapade skulle ha behövt kontinuerlig omsorg och det har inte varit möjligt. Men jag har som sagt planer på att ta mig an perennrabatten så att den återfår lite av sin forna glans.
”Om bara fjärilar och bin får sitt, är det vackert med en trädgård som långsamt återgår till ett naturligt tillstånd.”
Det är ju ren poesi! Tack.
Ja han var nog lite poet, Erland. Och mån om att det skulle finnas godis för bina (bigott?) från tidig vår till sen höst. Då tog han sig an fåglarna i stället så att de skulle ha mat över vintern.
Vad härligt att ha ett sånt ställe med all sin historia i den egna släkten. Det måste vara speciellt att vara så nära sina anfäder, och att fortsätta ta hand om det som de byggde upp. Och sen få lämna ifrån sig till kommande generationer ❤️
Väldigt trevligt, särskilt som det aldrig varit betungande. Släkten var glad att vi tog hand om stället så att det finns tillgängligt för alla som har anknytning dit. Inga måsten eller restriktioner.
Klart att Alexander måste godkänna först, finns nog ingen som kan inspektera, och visa miss(e)nöje, som en katt!
Det känns fint att kunna dyka upp och gå runt i gamla fotspår, jag är bara väldigt dålig på det! Ungefär drygt två timmar bilresa dålig på ’t. Är ju ingen bit egentligen.
Ja vi får skärpa oss lite till mans och kvinns! Jag hade Noraplaner och Ställdalenplaner för sommaren – det bidde i alla fall en tur till Mora.
Men sommaren är inte slut än, vi kanske får till något!
Så sann rubrik!
Sann men vemodig men markarealen finns dock kvar, kartor och foton och husen står fortfarande där. En skatt att vårda!
Ja, sant och trösterikt, som sagt. Dessutom är det ett robust ställe, på det hela taget, så jag slipper känna mig alltför jagad av plikter.
Jag pratade med min faster ett par år efter att hon flyttat från Karlshem och nämnde att jag nog tyvärr vanvårdade hennes och Erlands fina trädgård. Då påminde hon mig om vad Erland sagt och la till att det är skillnad på vanvårdad och ovårdad. ”Erland sa ju att en trädgård kan få vara lite ovårdad.”
Jo nog är det speciellt att vara nära sina anfäder och jag som var tolfte generationen på stället och tre till kanske väntade på att ta över, jag tyckte till slut att det ska f-n bo kvar och höra alla släktens kommentarer om att det nog borde göras nåt åt eländet.
”Förfallet men vackert” var ett ganska tveksamt uttalande. Ingen släkting ville flytta dit och ta över ett fyrahundraårigt arv, så det fick bli en ung familj som köpte och de hade inte minsta anknytning vad gäller släktskap. Och det känns otroligt skönt att vara av med det. Men dokument, brev och foton i mängd fick jag med mig till nypörtet.
Som jag nu betar av i långsam takt.
Tolfte generationen … ja då kanske det är dags att hitta på något annat!
Jag tyckte det verkade vara ett mycket klokt beslut när ni flyttade till något mer hanterligt. Såvitt jag vet tyckte era barn det också. Ert ”pörte” var ju för sjutton en jättestor gammal herrgård med kringbyggnader och så småningom även aggressiva vildsvin. Charmigt, men jobbigt och knappast en praktisk pensionärsbostad. Ditt nya pörte är ju, liksom Karlshem, ganska lättskött!
Otroligt ställe! Fantastiska bilder! Och vad klok din farbror var! Hur länge är du där eller bor du där året runt numera?
Ja, det var (och är) en fin plats som min farfar hittade! Jag är där en hel del, men inte permanent. Med sju barnbarn i Stockholm blir balansen ungefär 60 % stadsliv och 40 % på landet, framförallt maj – september. Men det är ju ett åretrunthus så vi är där en hel del höst-vinter-vår också.
Så fantastiskt att ha allt väl dokumenterat och fotograferat och så imponerande många generationer stället går tillbaka på. Fotot med solnedgången är magiskt, jag förstår mycket väl att när den synen sitter på näthinnan så sätter man sig gärna på ett tåg för att komma dit. Samtidigt betyder det att en tågstation finns på gångavstånd från stugan? Det är ju extra bonus!Jag är ju en asfaltsblomma men bodde ute i spenaten ett par år i slutet av 90-talet när jag var utbränd och oförmögen att arbeta. Vi hade inga grannar, tre mil till närmaste affär och inga allmänna kommunikationer. Exet jobbade i Stockholm i veckorna så där satt jag, hade jag glömt att handla något då fick det klara sig en vecka. Obs! Jag stortrivdes, skogen blev min räddning…men allt har sin tid
Sådana där stunder stannar ju kvar i kroppen, det har du rätt i. En simtur, en skogspromenad, eller att bara sitta en stund nere vid sjön – det finns med en länge.
Tågförbindelserna har glesnat, tyvärr. Till knutpunkten Krylbo går det ganska täta förbindelser, men för tåget de sista två milen kan det numera bli långa väntetider, eller landsvägsbuss, som tar gott om tid på sig.
Skogens läkande krafter har ju uppmärksammats de senaste åren, men det är något som jag haft på känn hela livet.