Här är faster Valborg i full fart med snöskottningen. Hon var inte rädd för att ta i. Hon och Erland delade på de fysiska sysslorna utomhus. Inomhus var det nog en mer traditionell uppdelning, så som jag uppfattade situationen. 
När Erland väl fått sin snickarbod ute i ladan i förra inlägget (vilket innebar att Valborg inte fick någon systuga), dök en ny fråga upp där de hade olika åsikter. De tappra läsare som hängt med hela sommaren kanske minns hur farfar köpte till mark för att kunna bygga ny lada. Bonden som sålde marken behöll en liten bit för att kunna ta sig ner till sjön.
På 1970-talet bytte grannfastigheten (20:2) ägare. Den nya ägaren kastade lystna blickar på den där lilla allmänningen mellan honom och Karlshem (22:1). Han drog igång ett projekt som gick ut på att den skulle tillfalla honom. Farbror Erland tyckte att det väl kunde gå för sig. ”Vi använder ju ändå aldrig den biten”, menade han.
Valborg invände att det var den enda någorlunda praktiska platsen att tvätta mattor. Grannen framhärdade dock och 1980 skrev Erland på ett förslag som innebar att remsan skulle tillfalla grannen. Men Valborg satte sig på tvären: ”Jag vill behålla den där buffertzonen till grannarna”, sa hon och vägrade skriva på. Lantmätaren föreslog olika alternativ, som att dela mitt på, på längden eller tvären. Det ville inte grannen. Då krävde Valborg fortsatt servitut, både väg och tvättplats vid sjön
Var det kanske för att Valborg tyckte att hon varit för eftergiven i frågan om systuga kontra snickarbod, som hon fick kraft att sätta klackarna i backen? Tufft av henne att driva igenom sin vilja.
Bör man kanske lyssna på vad tidigare generationer kommit fram till? Ja, det bör man. Eller borde …
Tanter törs! Tanter kan!
Så bra att Valborg var hälftenägare av fastigheten så hon hade vetorätt.
Tanter kan och törs ibland!
Mycket klokt och modigt av Valborg att vägra.
Jag tycker Valborg resonerade rätt. Det är bra med ett glapp mellan grannarna.
Jisses vilka snödrivor!
Jo. Det är (vore) ju väldigt bra med en liten marginal mellan tomterna, kommer det att visa sig.
Fotot är odaterat, så jag är osäker på vilken av de snörika vintrarna det kan ha varit. Kanske 1965, eller 1966, som jag tror slog något slags snörekord.
Det är viktigt med glapprum och marginaler och att ha koll, annars kan det gå som det gick med våran tomt när grannbonden tyckte det var synd att dra en väg över åker. Så nu har vi vägen en halvmeter från stugväggen.
Viktigt att ha koll och inte vara för godtrogen, men det är svårt! Om man är uppväxt med föräldrar som trodde alla om gott kan det vara svårt att vara på sin vakt. Tur i alla fall att det inte är typ E4:an som går förbi ert hus, men klart det hade varit bättre med lite mer avstånd.
Där pratar vi envist fruntimmer och en jäkla massa snö! Hon svingar ju snöspaden som ett jehu! Ibland ska man stå på sig, så är det bara! Basta!
Hon kunde ta i Valborg. På både det ena och andra sättet. Men det var inget som märktes till vardags, så att säga. Lite åt det stränga fasterhållet var hon kanske, men sådana var ju de flesta tanter på den tiden.
Heja Valborg! Verkligen fint att läsa att hon stod på sig! Och att hon inte kunde köras över! En liten buffertzon till grannarna borde gynna grannsämjan i långa loppet även om jag kan förstå att det inte blev så direkt!
Visst blir man lite imponerad!
Grannsämjan fick sig väl en törn, men inte värre än att de var på talefot även fortsättningsvis.
Oj råkade skriva in mitt namn istället för mitt alterego
Och sedan råkade du visst avslöja att det ÄR ditt alter ego! Jag lovar att inte berätta för någon!
Fniss! Mycket knäppt! Får skylla på överdrivet arbete, lågt kaloriintag och träning ! Också hjärnan tycks krympa; det är inte första gången idag jag lagt märke till det! Tacksam att du bevarar min hemlighet.
Den där Valborg skulle jag aldrig våga möta. En riktig terrorist!
Först skjuta skarpt om snickarboa och sen ”tvära” om en markbit. Jag säger som så många andra: Som man känner jag mig kränkt!
Se där! Valborg lyckas utöva påverkan långt efter sin död. Heja Valborg!
Och apropå att vara aktiv efter sin död måste jag berätta om när jag träffade farbror Erland i Brasilien 2014. När jag kom ombord på ett inrikesplan satt han redan där på en av platserna längst fram. Han såg ut som vanligt, läste en tidning, med glasögonen en bit ner på näsan. ”Men ERLAND” utbrast jag ”vad gör du i Brasilien!?” Han reagerade inte och när jag såg att det var en brasiliansk tidning han läste förstod jag att det var någon som var mycket lik honom. Sedan kom jag på att han ju hade dött 24 år tidigare. Men eftersom han aldrig rest utomlands var det faktum att han var i Brasilien på något sätt mer överraskande för mig är att han levde …
Den där känslan känner jag igen. För nåt år sen kände jag igen en gammal vän i ett nyhetsinslag på tv. – Men titta där går ju X, skrek jag högt till min fru. Sen kom jag på att han dog under 1970-talet.
I ditt fall blev situationen komisk men många gånger kan den vara skrämmande.
Jag vande mig så småningom att det vimlar av dubbelgångare i Brasilien. Angela Merkel, till exempel, som stod och väntade vid bagagebandet tillsammans med mig. I klänning! Och utan livvakt. Men så otroligt lik. Eller min exkollega Nike Nylander, som också vägrade att svara på tilltal, fast jag sprang ikapp henne …