Farmor blev kvar i Karlshem, när farfar dött, tillsammans med min farbror Erland. Min pappa Martin och Erland fortsatte verksamheten i snickarverkstaden, som tog ny fart efter kriget. Min mamma har berättat hur glad pappa var när han slapp militäruniformen och i stället kunde dra på sig sina arbetskläder, alltid med samma modell på blåstället: ”Det här är mina bästa kläder”, sa han ofta.
Med alla babyboomers på 40-talet och skolreformerna som följde, behövdes nya skolbänkar till alla skolbarn. Produktionen lades om och snart kunde lastbilslass med skolbänkar lämna verkstaden.
Det var rejäla saker, gjorda för att hålla länge. ”Barn brukar sitta och vicka på stolarna” sa min pappa ”och då måste stolarna hålla för det”. Det gör de, garanterat. Jag har flera sådana stolar som jag själv, mina barn och mina barnbarn suttit och vickat på genom åren och de är fortfarande lika stadiga.
Den här modellen var populär eftersom det gick att höja både bänk och stol vartefter som barnen växte. En bockad järnskena, som också stabiliserade stolen och bordet, användes för att reglera höjden. Varje barn hade sin egen bänk i några år. Infälld i locket av björk fanns en linoleumskiva, för att ge ett slätt och bra skrivunderlag, i bänken förvarades böcker och annat material.
På den tiden (förstår ni eventuella unga läsare, vana vid plåtskåp i korridoren för böcker och andra tillbehör) hade man sina skolböcker kvar i sin bänk. Sidofacket till vänster på bänken var till för kartböcker. På vänstersidan fanns också en rejäl krok att hänga skolväskan på. Locket längst upp, baktill, går att fälla upp och där förvaras pennor och bläckhorn i en särskild plåtklädd försänkning.
Jag letar förgäves efter en bild på min pappa på verkstaden. Eller på pappa i blåställ. Det finns ingen, vad jag kan se. När jag söker på blåställ på nätet får jag bara upp diverse museibilder.
Och vart tog den ”blåsblus” vägen som jag tiggde till mig av pappa? Mycket praktiskt arbetsplagg, som måste ha försvunnit i någon flytt.
Så här såg inte min pappas blåställ ut. Bilden är från Sörmlands läns museum. Han hade en ”blåblus” som drogs på över huvudet.
När jag söker på blåblus får jag upp Björn Skifs och ett blogginlägg som syrran gjorde i augusti 2015. Där konstaterar hon mycket riktigt att det inte längre går att få tag i en blåblus.
Så fina skolbänkar! Praktiskt tänkt med kroken och sidofacket. Är nån av dom farfar Martin?
Väldigt fina och praktiska bänkar, som man kunde boa in sig i när terminen startade.
Ingen Martin på bilden, vad jag kan se, men troligen bakom kameran i vanlig ordning. Jag tror det är farbror Erland ovanpå billasset. I dörren ”personalen”, dvs en person som alltid verkar ha jobbat på verkstaden, även när den flyttade till större lokaler. Möjligen, möjligen är det Sven Eriksson, kusin Ullas man, som är chaufför. Den fjärde personen känner jag inte igen.
Nä det är klart att farfar står bakom kameran
Always!
Jodå blåkläder hade min pappa också och när de började bli slitna cyklade han till
Koppra (Konsum) och beställde nya. Hängselbyxor och blåblus och vintertid en flossad ljusblå undertröja med lång ärm och fodrad manchesterväst.
Far min var ganska lagom i storlek så att jag kunde använda hans efterlämnade ljusblå flossade långkallingar. De var helt överlägsna en kall dag när vi hade julmarknad i Hyttan. Kallt inomhus är värre än utomhus tycker jag.
Skulle också gärna vilja ha haft en blåblus. De blev så vackra i färgerna när de slets och blev tvättade.
Lustigt nog hade pappa aldrig de där typiska hängselbyxorna, som alla andra brukade ha. Hans var en variant med livrem, inga hängslen. Undara varför, för det måste ju vara klart mer bekvämt med hängselvarianten.
Flossade långkallingar låter väldigt skönt!
Men åh så intressant att få ta del av! Tack snälla för att du delar med dig :)
Tack Amanda, det kommer mera …
Men så roligt att firman fick ett nytt lyft och byggde skolbänkar! Vi hade i Hfors när jag gick i skolan en pulpet, bord och bänk i ett, där kunde man inte vicka på något! Sen blev det någon typ av pinnstolsaktig variant i högstadiet, de benen var nog av metall, säkert för att vara hållbara! Tack för alla trevliga historier du delar med dig, och inte minst fotona som kröner berättelserna!
Åh, jag vet! Stålrörsben, trist material i övrigt och verkligen inget fack för kartböcker. Men billiga, förstås, så den sortens bänkar tog över marknaden här i Sverige också.
Blåblusen, alltid men en stor lapp på magen, ”utskjutande delar tar stryk” sa nån möjligen mamma när hon lappade pappas blåblusar. Jag minns inte att hon nånsin lappade armbågar.
Det är fortfarande omöjligt att få tag i det plagget men en som väldigt gärna vill ha en har fyndat en rulle blått tyg på auktion. Ännu är det osytt.
Nä, vassa armbågar hade vår far verkligen inte.
Jag tror att en blåblus helst ska vara ordentligt sliten. Det var den där jag tiggde till mig av pappa. Inte så där nystel, som de kunde vara. Men ingen lapp på magen. Ofattbart att den försvunnit, för det är ju inte precis ett plagg som man slänger med vett och vilja.
Skolbänk var något alldeles speciellt. Jag som är född 1964 hade skolbänk av det slag du beskriver (- järnskenan) från årskurs 1 till 6. På högstadiet (när det verkligen inte var lätt att hålla reda på något) var skolbänkarna borta. Jag kan inte ens minnas att vi fick ett skåp. Men på mellanstadiet, då fick vi städa bänken en gång i veckan, före roliga timmen. Det var så roligt och behövligt vill jag minnas!
Jag hoppas du förlänger följetongen en bra bit in i hösten, minst. Jag ser framemot nästa del!
Oj, råkade du ut för en jobbigt mellanperiod, då man ansåg att ungarna gott kunde ta med sig det de behöver i skolan på daglig bas. Omöjligt och skitjobbigt när det alltid saknas något, skulle jag tro. Sen kom skåpen, som ju inte är särskilt kul, men bättre än ingenting alls.
Städa bänken! Det gjorde man ju och det var faktiskt riktigt kul plus att man kände sig lite ordentlig som omväxling.
Vilka fina och praktiska bänkar.
Minns väl dessa typer av bänkar. Hade dem hela min låg- och mellanstadietid. Fast har aldrig sett någon med sidofack, praktiskt.
Blåblus leder också mig till Björn Skifs.
Ha det bra!
Riktigt rejäla bänkar, gjorda av kvistfri björk!
Ha det gott du med!
Åh, jag minns också min skolbänk på låg- och mellanstadiet. Vi fick klä botten på den invändigt med hyllpapper vi fick ta med hemifrån. Tillfredställelsen när bänken var nystädad minns jag också. Varför man tog bort dem begriper jag inte!
Just det, hyllpapper i bänken! Lite knixigt att få till det med kanterna så att det blev snyggt. Jag vill minnas att jag löste det med att vika in kanterna lagom mycket, i stället för att klippa. Jag misstänker att de välgjorda bänkarna försvann av ekonomiska skäl. Rangliga stålrörskonstruktioner är betydligt billigare (och extremt mycket otrivsammare!).
Rolig idé med din sommarföljetong. Nu är det bara 29 avsnitt kvar!
Om följetonger har jag en bra och sann historia. Min pappa skrev periodvid enorma mängder följetonger i veckpressen. Denna period var extra intensiv, vill minnas han hade sex stycken på gång samtidigt. Vi var på semester och jag minns att pappa fick ett telegram från tidningsredaktionen med – ungefärliga – texten:
Varför har Vera i novellen ”Vi ses i Venedig” plötsligt blivit optiker i novellen ”Aldrig mer”? Hon omkom ju i förra avsnittet i en bilkrock i Borås! Och vad gör vältränade solochvåraren Sven Hugosson i novellen ”Mörkt blod”? Senast vi hörde av honom var han uteliggare i novellen ”Bitter längtan”.
Det ska sägas att detta hände på skrivmaskinens tid. Då var det lätt att blanda blad/namn/allt av misstag – och att ändra var ofta lika svårt som att skriva om. Det gick åt mycket Tippex.
En häpnadsväckande berättelse på många sätt och det mest fantastiska är ju att det fanns redaktioner som hade sådan koll på innehållet i medarbetarnas texter, såväl följetongsavsnitt som noveller. Men tappar hakan! Och associerar till ett annat tillfälle då en författare på semester (=bröllpsresa) fick ett telegram från sin redaktör med påminnelse om ett försenat manus. Författaren var Dorothy Parker, de bitska replikernas mästarinna, som svarade: ” Too fucking busy and vice versa”.
Fristads hängselbyxor. Ronor (blåblusar) att dra över huvudet med kort knappsprund – det var min barndom fylld med. Ronorna användes vid ladugårdsarbete av både mamma och pappa. Mamma hade dessutom ett par blåbyxor att ta på och det var enda gången hon gick i långbyxor. En del av detta är sparat. Varför slänga när förvaringsplats finns?
Ronor är ett nytt ord för mig! Men just en sån, med kort knappsprund var det som jag tiggde till mig av min pappa och som sedan försvunnit på något mystiskt sätt. Klart man ska spara om man kan!