När det mörknade i världen skrev farfar ”En liten rimkrönika om krig och örlig År 1939”
En av de sista bilderna av min farfar, tagen våren 1942, med min bror Gunnar.
Franco hade segrat i Spanien
Och Musse har tagit Albanien
Sudettyskarna längtade hem
så gruvligt att Hitler befriade dem
Och Tjeckoslovakien plånades ut
Men Polen delades helt resolut
av Hitler och Stalin som slog sig tillhopa
inför ett förvånat och trött Europa.
Baltikums små stater tog Stalin i sin famn
för att åt örlogsflottan få mången präktig hamn
När turen kom till Finland, det blev en lång historia
och Tanner utav Stalin fick mången promemoria
När ryssarna till vapen tog, de stötte på patrull
De möttes av ett enigt folk, som gav dem skäppan full
För kommunismens del det blev ej någon viktoria
ty Stalin nu för många förlorade sin gloria
Frankrike och England förklarat Tyskland krig
Vid Maginotlinjen de haver lägrat sig
Men uppå haven kämpas så många hårda duster
och Tyskland har lagt minor utefter alla kuster
Så många svenska båtar ha även strukit med
En del i sank har borrats av någon tysk torped
Och så till sist en sak jag inte nämnt
I Kina der fortsätter kriget alltjämt.
En ganska heltäckande skildring av världsläget 1939. Och det skulle som bekant bli värre.
Snickarverkstaden hade gått ganska bra fram till krigsutbrottet och drevs av honom och sönerna Erland och Martin, tillsammans med någon anställd och lärling.
I ett brev 1942 beskriver farfar hur verkstaden står tom och kall och ”inkallelserna duggande tätt, tätt, först fick en som arbetar hos oss order på söndagen sedan Erland på tisdagen och Martin på torsdagen allt i förra veckan – det var bara en lärling som återstod och den måste ju skickas hem tills vidare, få se vad som kommer efter det här.” Det är svårt att förstå hur man hankade sig fram genom krigsåren, men i släkten och samhället i övrigt ställde man upp för varandra.
Och farfar fortsatte snickra i liten skala, bokstavligen. Han fick beställningar på små modeller av olika anläggningar, som den här: Tyskbo bergsmanssmedja i Horndal. 
Det blev hans sista arbete. I ett brev till By sockengille skriver pappa och hans bröder Erland och Evert om denna modell och en ramsågsmodell som farfar också gjorde: ”Han arbetade med dessa den sista dagen han levde. När han strukit polityr på modellerna gick han in och lade sig på soffan. Två timmar senare var han död.”
Modellen på bergsmanssmedjan finns på bruksmuseet i Horndal och ramsågen finns på By gammelgård. Möjligen ligger ritningarna till andra modeller som farfar tänkte göra, i den låsbara lådan under bergsmanssmedjan. Jag hoppas att nyckeln finns kvar!
Farfar dog den 1 mars 1943, 75 år gammal. Jag hoppas att han ändå såg en ljusning på tillvaron då, när Hitlers trupper börjat retirera på östfronten och när han faktiskt fullbordat två stora (om än små) beställningar. Farmor bodde kvar i Karlshem tillsammans med sonen Erland och hans fru. Verksamheten i verkstaden fortsatte på sparlåga, men tog ny fart efter kriget. Fortsättning följer …
En enda villervalla var den tiden, och jag är rädd att vi mer och mer närmar oss något liknande. Idag läste jag att militärövningar utförs av Wagnergruppen vid Polens gräns. Provokationerna blir fler och fler, ingen vet var detta ska sluta. Ska människan aldrig lära sig? Vad är det för maktfullkomliga människor som tror sig vara herrar över världen?
Jag har nyss läst en väldigt bra bok, den heter Allan Mann, svensken som stred mot Hitler och Stalin. Den är skriven av Thomas Tynander. Allan deltog som frivillig i Vinterkriget 1939 på finska sidan. Jag lärde mig otroligt mycket genom den här otroligt spännande boken. I mitt hem pratade man inte om kriget. Vi var bara kvinnor kvar i stort sett och man teg för att inte oroa mig.
Vilken man han var, din farfar, han kunde så mycket mer än skriva vers!
Ja, otäckt världsläge nu – when will they ever learn …
Tack för intressant boktips. Den ska jag boka på bibblan. Tänk att man inte pratade om något så dramatiskt och viktigt hemma hos dig! Det var förstås av omtanke, men nog sjutton snappar man upp mycket av oro och kriser ändå, som barn.
Han kunde gott ha fått leva en 10-20 år till min farfar, så att jag fått en chans att lära känna honom. De tre sönerna blev ju rätt gamla, 90, 93 och 100 år.
De är intressanta, parallellerna mellan då och nu. Intressanta och skrämmande, men vi har ju chans att lära från dem och kanske står vi därför idag lite bättre rustade än man gjorde då. Framtiden får utvisa.
Spännande att ha anteckningar från egna förfäder!
Spännande och skrämmande, ja. Jag önskar ofta att tillvaron vore mindre spännande …
Bara för att farfar gjorde en hel del anteckningar vill jag förstås ha ännu mer. Undrar vad farfar tyckte om detta, undrar jag ofta om olika samtidshistoriska skeenden.
Såklart! Får man veta lite vill man veta mer.
Jag funderar över vad han skulle ha skrivit om situationen vi är i idag
Ja, både världsläget och hur vi har det i Karlshem, nuförtiden. Vad skulle han till exempel ha sagt m att hela stora potatislandet ner mot sjön är borta och att det står en bastu där nuförtiden. Med mera, med mera …
Ja, din farfar hade gott kunnat få leva längre.
Jag tror farfar hade varit okej med bastun, den ligger så bra där vid bryggan.
Ja, vem vet. Han hade kanske tyckt det var riktigt skönt med ett bastubad för att mjuka upp kroppen efter en dags hårt arbete! Men jag tror att han skulle ha samma potatisängslan som jag: ”Hur ska det gå i vinter om vi inte har potatiskällaren full med potatis?!” Det sitter i sedan barndomen.
Mycket bra sammanfattning av läget 1939, vilken hemsk tid det måste ha varit och värre skulle det bli. Intressanta tankar.
Idag är vi också i ett konstigt läge, vet inte vad man ska tro.
Lättare att bedöma en tid bakåt, än framåt.
Ha det bra!
Det är intressant att följa vardagslivet i farfars brev, både till släktingarna i det närbelägna Stjärnsund (den effektiva postgången imponerar) och till brodern i USA. Småprat om jobbet och familjen varvas med synpunkter på politiken i Sverige och världen.
Ha det gott, du med!
Så intressant! Och så fint att din farfar kunde vara aktiv med det han tyckte om ända fram till slutet. Jag väntar med spänning på fortsättningen!
Ja, även om han gott hade kunnat få leva många år till var det ju ändå ett skonsamt sätt att dö: klar med ett stort uppdrag gick han för att ”luta sig en stund” på soffan.