I bortre änden av ladugården byggde farfar ett trevligt dass. Det skriver han dock inte något om i sina rimmade anteckningar. Men det står där än och har uppgraderats något, med en sluten ståltank, ett slags Mullis, som fungerar som en stor kompost.
Det finns en hel del teorier om hur dass ska vara beskaffade. Till exempel Chic Sales fina lilla bok Specialisten. Han går igenom allt man behöver veta om dassens konstruktion, funktion och inredning. Det dass som farfar byggde en gång klarar utan vidare en expertgranskning.
Farfars dass har dock fönster, vilket Specialisten 
avråder från. Men på farfars dass är fönstret så fiffigt placerat att det inte går att kika in, såvida men inte plockar fram en stege, men det gör man ju inte.
Vidare bör man enligt expertisen ha en dörr som går inåt. Man vill ju kunna sitta med halvöppen dörr och om det då kommer någon, kan det bli besvärligt att dra igen dörren om den öppnas utåt. Om den öppnas inåt kan man sparka igen den.
Det problemet löste farfar med en fiffig järnpinne, en manöver-ten, som man hakar fast i en ögla i dörren så att man kan dra igen dörren om det skulle behövas.
Även i övrigt är dasset föredömligt konstruerat, med bra fallhöjd, lämplig sitthöjd och funktionell inredning.
Det är praktiskt med vita knutar på ett dass, eller andra vita detaljer, så att man lätt hittar rätt i brådskan och mörkret. Farfar valde en vit bräda som takfot.
Dassets placering är också viktig. Avsides, men gärna i närheten av t.ex. vedboden så att man liksom inte går på dass, utan hämtar ved och medan man ändå gör det…
Farfars dass byggdes i anslutning till både vedbod, ladugård och hönshus, så det var inga problem med att maskera sina dassturer med andra ärenden. För märkligt nog var ju dassbesöken var lite hemliga och dasset hette på många håll hemlighus.
Synd, kan jag tycka idag, att det aldrig blev någon dassvers i farfars samlade diktande.
Vilket fint dass, ett stycke kulturhistoria helt enkelt! Och så praktiskt med järnpinnen!
Mycket fiffigt uttänkt med den där dörrmanöver-pinnen. Han var nog lite Uppfinnar-Jocke, i stort och smått, min farfar.
Åh, utedass! Så ljuvliga, ändå gör man allt för att undvika dem. Vi hade ett som min pappa inredde när jag var barn. Han målade landskap på väggarna och ställde dit en bandspelare som producerade spolljud om man tryckte på play. Ändå satte jag mig utanför vid knuten om jag bara skulle kissa.
Men vilket lyxigt utedass din pappa fixade – wow! Bandspelare med spolljud, det är bara för bra. Och det påminner lite om moderna japanska toaletter (med vattenspolning) där det finns en spolljudsknapp att trycka på om man är orolig för att det ska höras när man kissar, har jag fått mig berättat. Då uppstår ett kamouflerande spolljud, utan att man slösar på vatten. Tydligen är japanerna extremt blyga när det gäller toalettbesök.
Minns inte att jag varit på det där dasset nån gång i min barndom men jag det måste jag ju ha varit, så mycket saft som det serverades där.
Det är vackert!
Kicki, det fanns gott om buskar också. Du kanske valde samma lösning som Nilla? För mycket saft blev det ju. Eller kissade du rentav i sjön? Det FÅR man inte; glömde vi berätta det?
Jag måste ha gått i busken, minns inte att jag ens sett dasset. Det är trevligt när det läggs lite energi på att göra dasset inbjudande
Jag tror det låg nära till hands att pimpa dasset, när man var minst sju personer i en ganska liten stuga. Då var dasset ett ställe där man kunde få lite avskildhet en stund. Gardiner i fönstret, lite lektyr på bänken och gärna något kungaporträtt.
Utedass, hur många upplever längre en sådan? Det var ju inget ovanligt alls när en annan var barn och vistades på landet. Eller på konfirmationslägret…
Men nog tyckte jag att det var lite läskigt, tänk om någon grabbade tag i rumpan medan man satt där i godan ro…Och alla insekter som det kryllar av där man har ett dass.
Men, att gå in på ett dass där väggarna är fulla av både bonader och tidningsurklipp, det ger verkligen en skön stämning
Det är ju skillnad på dass och dass, det har du rätt i. Visst har jag upplevt otrivsamma dass också, fullt med flugor och jobbig lukt. Men jag har haft turen att växa upp med riktiga lyxdass. Först ett jättestort, före detta skoldass, stort som en trerumsvilla. Och sedan farfars mycket välplanerade dass. Välventilerat och placerat så högt att risken att något eller någon skulle kunna grabba tag i rumpan var obefintlig.
Runt 1978 köpte mina föräldrar ett hus i Hylta på gränsen mellan Skåne och Småland. När dasset skulle fixas till lite eftersom det var fallfärdigt och jätteläbbigt, drog pappa ur bakfickan fram 50 kvadratmeter äkta parkettgolv som hade blivit över nånstans.
Därför finns på gränsen mellan Skåne och Småland ett utedass med finfin ekparkett. De 48 kvadrameter som blev över, ligger förmodligen och ruttnar i ett hörn på tomten.
Klart att ekparkett förhöjer dassupplevelsen, det hade din pappa alldeles rätt i. Hoppas det överlevt, även om resten av ekparketten skattat åt förgängelsen!
Vilket kul och intressant!
Trodde inte att dass var så spännande tills detta inlägg. Mycket att tänka på.
Ha det bra!
Åh, du anar inte, Lena! Dass är mycket riktigt ett spännande ämnesområde och ganska väl utforskat. Samt föremål för intensiva diskussioner om vad som är det ultimata dasset.
Ha det gott du också!
Dass, leve dassen ! Så mysigt inlägg, så mysigt dass.
Vi hade ju skoldass på skoltomten i Geta, du kanske minns det?. 12 hål, 5 för pojkar, 2 för lärare och 5 för flickor. Pojkarna till höger om lärarna och flickorna till vänster om. Väggar emellan förstås.
Allt gott!
Ja, det minns jag! Och kände igen upplägget från mitt barndomsdass, som ju också varit skoldass. Det var en större skola och dasset såg ut som ett litet minipalats där det låg en bit upp i skogen.