Hur hamnade mina farföräldrar i Horndal? Det verkar vara mest av en slump. Farfar hade arbetat på sågverk och snickarverkstäder runtom i södra Dalarna och Gästrikland sedan 14-årsåldern. Nu var han 37 år, hade tre barn och ville hitta en plats att slå sig ner på för gott.
Han hade sökt jobb i Avesta, Krylbo och Horndal och fick till sist löfte om anställning hos en byggmästare i Horndal. Det visade sig dock svårare att hitta någonstans att bo. Han hade gått runt i samhället och frågat efter rum att hyra och först när han nästan gett upp fick han napp. Han skriver i sin verskrönika: ”Klockan närmade sig fyra/ och hela dagen jag fått gå/ men ej ett endaste rum att hyra/ det fanns på hela nejden då.”
Så stod jag där då, smått förlägen
och undrade vart ska jag gå
Fru Björklund visade mig vägen
”Ni kanske där ett rum kan få.”
Och om en stund så stannar jag
Framför en plats idylliskt skön
En kvinna där med raska tag
Just tvättar kläder nervid sjön
Björklunds bor fortfarande kvar i början av sjön Rossens södra strand och huset som fru Björklund tipsade om ligger längre österut längs stranden. Det kan ha varit det första huset som byggdes vid sjöstranden och är i så fall skildrat i bergslagsförfattaren Johan-Olov Johanssons novell Granbergs stuga. Någon gång ska jag försöka ta reda på om det är det huset.
Så här såg huset ut på den tiden – och gör det fortfarande. Taket är omlagt, fönstren är utbytta, äppelträden färre, men annars är allt sig likt. 
I ett brev till sin bror i USA skriver farfar och berättar om sitt nya liv: ”Jag arbetar här under byggmästaren, dels ute och dels på snickeriverkstaden. Avlöningen är ej stor, 2,50 om dagen. Vi bo här ganska trefligt invid sjön Rossen. Vi betalar 7 kronor i månaden för 2 rum och så är här potatisland och bärbuskar samt några äppelträd. Jag betalar arrende för detta 7 kronor per år. Vi har satt ut en tunna potatis, samt lite kål, rötter osv.”
Han nämner också att det planeras folkomröstning i Norge om unionen med Sverige och kommenterar, lite syrligt, att det är underligt att ”riksdagen vädjar till allmän röstning i Norge om en så viktig fråga, samtidigt som samma riksdag gjort allt för att hindra den allmänna rösträtten i vårt eget land.”
Fortsättning följer inom kort på denna blogg.
Så värdefull information du har kvar från dina farföräldrar liv. (Inte minst den om folkomröstningar.)
Visst är det spännande. Farfar var sågverksarbetare och snickare. Han hade full koll på vad som hände i landet och i världen. Som tur är finns ganska många brev bevarade både till och från honom.
Tänk att han skrev tankarna sina på vers. Vilken farfar du hade, beundransvärt i mina ögon att ta livet på detta sätt, ödmjukt. Sen ordnar sig allt dessutom eller givetvis.
Ser framemot mera idag igen!
Tack för tvåan. Den var mycket treflig!
Tack för treflig kommentar!
Så synd, tycker jag, att jag aldrig lärde känna min farfar, han verkar vara en sån mysig person. Han dog strax efter att jag föddes. Men har ändå bekantat mig med honom i efterhand, med hjälp av hans verser och brev.
Vilken fin skrivstil, den har inte gått i arv till mig i alla fall…. vad roligt att han skrev på vers! Jag skulle vilja titta i dessa papper nån gång vid tillfälle.
”Vi bo här ganska trefligt” är en mening jag nog måste låna och använda vid tillfälle.
Ja, välkommen att bläddra igenom diverse dokument! Som är lättlästa dessutom, tack vare hans tydliga och vackra skrivstil. Den försvann visst någon gång på vägen – min är svårartat svårläst. När jag bodde utomlands och skrev hem till mina föräldrar hände det att de svarade ”Vi förstår att det är du som skrivit, men kan du vara snäll och förtydliga vad det står?”
Hehe, det blev inte bättre generationen efter kan jag säga…
Nu ska jag gå ut i mitt trefliga växthus en stund
Åh, växthus … lyllos, som vi sa en gång i tiden. Undrar om det är någon som använder det uttrycket idag?
Jag gör faktiskt det ganska ofta. Senast i förrgår när jag träffade en valp och sa till matte-Jisses vilket lyllo du är!
Det glädjer en gammal kulturarvsarbetare!
Tänk om jag kunnat skriva så fint, känns som att det är på väg bort bland dagens ungdom, synd.
Själv skriver jag som en kratta, lika synd det. ;)
Kul att få läsa detta, bra där.
Ha nu en fortsatt fin afton.
Men vad är det för dumheter! Jag läser din blogg och du skriver bra. Basta! Att dagen ungdom skulle kunna behöva lite mer skrivträning håller jag dock med om.
Tack för uppmuntrande kommentar! Trevlig kväll till dig också, det som är kvar av den!
Så otroligt intressant och spännande om tiden då, din farfar och hur ni hamnade i Horndal. Jag tror minsann att många av hans mysiga gener finns i dig med.
Tack Pysse! Lite skrivlust har jag kanske ärvt av honom – men absolut inte handstilen!
Jodå pärmen med farfars livshistoria skildrad med hans vackra handstil står i en av mina hyllor här i nypörtet och jag brukar då och då ta fram den och läsa.
Visst är den njutbar att återvända till!
Så intressant fortsättning.
Tänk vad handstilen förändrats genom åren.
Skön söndag!
Jag jag vet inte riktigt hur det är idag, om man lär sig handskrift överhuvudtaget i skolorna. Om man gör det tror jag dock inte att den ser ut som min farfars.
Tack och detsamma!
Du har ju stoff till en historisk roman , och skriva kan du, kanske detta är en början, så intressant att läsa.
Tack Paula! Ja, nog finns det romanstoff så att det räcker och blir över! Men å andra sidan trivs jag väldigt bra med det här bloggformatet, en liten bit i taget.
Och nu är redan nästa avsnitt ute!
Kan man få rekommendera Vibeke Olssons romansvit om Bricken på Svartvik. Sju delar finns i pocket, den senaste del åtta ”Stockens väg till havet” i vanligt format utkom i år.
Något av den bästa arbetarskildring jag läst.
JAAAA! Så bra! Och oj, är det åtta delar nu? Då har jag lite att läsa ikapp!
Fogelströms stockholmsböcker är inte heller de så dåliga och tänk på Moas skildringar. jag tror många i våra dagar skulle må bra av att läsa sån litteratur och tänka efter hur bra vi egentligen har det (har haft?).
Dina och mina föräldrar födda i början av 1900 visste hur det kunde vara och vi var den gynnade generationen som skulle få det bättre.
När jag var klar med min sekreterarutbildning för 60 år sedan var det bara att slå upp platsannonserna i vilken dagstidning som helst och faktiskt välja och vraka -varenda chef på vartenda företag skulle ha en egen sekreterare. Stockholm drog tills sig mesta arbetskraften så bruken och de små städerna ute i landet led stor brist på kontorsfolk – märkte jag när dom började ringa från Uddeholm, Häfla bruk (hästskor) och Arboga med flera.
Det blev Arboga.
Du har ju också en massa material, eget och andras. Och arbetarskildringar ur ett sekreterarperspektiv finns det inte så många. Jag hoppas du har dagböcker och anteckningar och jag hoppas du funderar på att sätta ihop det på något sätt så att vi andra också får ta del av det!
Åh, tack för boktips! En favvo-författare dessutom.
Vilken skatt att ha dagboksanteckningar ingår kvar från sin farfar i början av nittonhundratalet. Och på vers dessutom. Lyllos dig!
Nu ska jag läsa trean.
Ja, så borde ju alla göra – skriva dagbok alltså – höll jag på att skriva. Så drog jag mig till minnes att jag slängt alla mina dagböcker från de 30 första åren av mitt skrivkunniga liv för att de var så PINSAMMA. Det var ju dumt.
Nu får bloggandet på sätt och vis ersätta dagboksskrivandet.
Det är det pinsamma som är det intressanta. Men du har säkert dina bortslängda dagböcker inom dig. Jag upplever att minnena poppar upp som svampar när jag börjar skriva om min barndom/ungdom. Antar att det är på samma sätt för de flesta skrivande människor.
Så kan det vara, men just dessa dagböcker hivades för att de kändes tillgjorda, maniererade, med ett lite fjantigt kvasilitterärt språk och ett fullständigt ointressant innehåll. Om de hade innehållit lite verkliga, köttiga pinsamheter hade jag vårdat dem ömt!
Den där historiska romanen som nämns här ovan, ser vi fram emot!
Eller också pågår den just nu, just här!
Helt otroligt att din farfar skrev så fina verskrönikor och brev; vilken berättartalang! Så roligt att läsa!
Det verkar på något sätt vara naturligare för honom att rimma, lustigt nog. Han skrev mer på vers än prosa, av det som finns kvar. Förutom breven, då förstås.