Ett av de pålitligare vårtecknen är de litterära sällskapens årsmöten. Trivsamma tillställningar där man ofta blir både underhållen och allmänbildad. 
Men då gäller det förstås att komma i tid. Bergslagsförfattaren Johan-Olov Johanssons sällskap har de senaste trettio åren (med något pandemiundantag) haft sina årsmöten en lördag i maj klockan 15.
Jag kom i god tid till mötet, trodde jag. Det hördes musik från möteslokalen. Aha, tänkte jag, det är musikgruppen som övar lite före mötet. Jag smög in och döm om min förvåning när jag kom precis när årsmötet hade avslutats. Det hade börjat klockan 14. Va!
Jag borde ha vetat, för jag har själv lagt ut informationen om årsmötet på vår hemsida, men med en så ingrodd vana tänkte jag inte ens på att kolla tiden.
Lyckligtvis återstod en del av underhållningen och jag hann både dricka kaffe och prata med deltagare som kunde uppdatera mig om mötet.
Ett par dagar senare åkte jag för att slänga tomglas, tomkartonger och plastskräp på det vanliga slängstället. 
Och som jag alltid gjort åkte jag och handlade först, för slängstället ligger behändigt en liten tvärgata bort, bara något kvarter från affären. När jag hade svängt in på tvärgatan, som jag gjort de senaste 50 åren eller så, insåg jag att jag inte borde vara där. En skog av skyltar med LEKANDE BARN, EJ GENOMFART, farthinder, etc mötte mig. Men då var det liksom för sent och jag beslöt att jag troligen skulle göra mer skada om jag backade, så jag körde försiktigt och mycket långsamt fram till slängstället. Där hanns jag ikapp av en bister man på en kraftig fyrhjuling, med ett litet barn framför sig på sätet.
Han läxade förstås upp mig och jag bad hundra gånger om tusen ursäkter. Försökte förklara att det var vanans makt som ställt till det. Klen ursäkt, jag vet, men sann. I efterhand undrar jag om jag kanske borde ha berättat för den bistra mannen att det ur barnsäkerhetssynpunkt inte är någon bra idé att låta småttingar åka framtill på fyrhjulingar.
Det är inte ens säkert att köra fyrhjuling utan småbarn. Polare till mig körde ihjäl sig i låg hastighet.
Usch ja, farliga grejer. Jag undrar ibland hur nödvändiga de är, egentligen.
Det händer att jag går till kylskåpet där det stod för två år sedan. Det händer också att jag tänker att jag måste inte stanna inne och passa telefonen, det sitter i fast det var bortåt 70 år sen. Vanan, eller om det är nåt annat. Men tanken finns kvar.
Precis så. Jag har skaffat en plåtbehållare för soppåsarna, en med lock för att göra livet besvärligare för mössen, i huset på landet. Den har jag ställt i spisvrån, eftersom den inte får plats under diskbänken, där soppåsen fanns förut. Nu går sopslängandet till så att jag först öppnar dörren till utrymmet under diskbänken och nästan slänger där, innan jag hinner hejda mig, vända mig ett kvarts varv, för att slänga i nya plåtbehållaren i stället. Varje gång. Det ska bli intressant att se hur många år det tar mig att lära om!
G talade ibland om vanans makt som ett slags vanmakt.
Väldigt bra definition!
Mannen som skällde ut dig borde själv ha blivit utskälld. Man har inte barn framför sig på fyrahjulingar.
Suck ja, men det var väl tacksamt för honom att hoppa på en snäll kvinna i sina bästa år. Hade du ingenting du kunde ha kastat på honom? Bara på skoj förstås ;)
Ja, varför är jag inte mer snabbtänkt, undrar jag ibland. En självklar replik i sammanhanget vore ju: ”Apropå barnsäkerhet …”
Men varför körde mannen där? Det var ju ej genomfart…
Håller med Äventyret Framtiden, du skulle ha kastat nåt på’n. Jaaa varför inte soporna!? Så oväntat!
Jag tror att det gick till såhär: Han bor längs den där lilla gatstumpen, mitt för ICA och har lyckats driva igenom ett genomfartsförbud. Nu sitter han och vaktar så att ingen kommer körande. Och när någon ändå har fräckheten att åka förbi hans hus kastar han sig på sin fyrhjuling, råkar komma ihåg att han är ensam hemma med femåringen, sliter med honom och kör ikapp trafiksyndaren=mig. Det räknas nog inte som genomfart, gissar jag. Visst borde jag ha överraskat honom med lite sopor, absolut. Jag kanske ska göra om’et, lite bättre förberedd, mentalt och praktiskt.
Så kan det mycket väl ha gått till. Jag skulle hemskt gärna vilja titta på när skräpet far genom luften.
Tompavor är kanske riskabelt – jag vill ju inte hamna i finkan för ”vållande av kroppsskada”. Tomma plastförpackningar blåser bort, liksom pappersförpackningar. Hmmm… Jag får nog tänka igenom det här lite.
Konservburkar om du böjer kanterna så de inte rivs
Sopsorterandet får plötsligt helt nya dimensioner!
Sitter här och ler, så penibelt det kan bli! Men vilken surgubbe, o som någon skrev så ska han inte åka fyrhjuling med barn, något jag ser jämnt och ständigt här i mina trakter också.
Litterära sällskap har jag aldrig deltagit i, berätta gärna lite mer. Vilken typ , förening eller? Och syftet? Mer än en bokcirkel? Jag skulle gärna diskutera böcker med ett gäng, men några bokcirklar finns inte i min närhet, tyvärr. Kanske kan det dyka upp någon i någon av pensionärsföreningarnas utbud i höst. Trevlig Valborg!
Visst blir man nervös när man ser dessa småttingar, så riskexponerade. Ser dem även på åkgräsklippare.
Litterära sällskap finns det lite varstans och i Dalarna t.ex. Dan Andersson, Johan-Olov, Karlfeldt och Martin Kock (https://dels.nu/sallskapen/). Idén är att hålla intresset för författarens verk levande även om författaren är död. Om man gillar en författare, eller vill veta mer om henom är det bra sätt att gå med i ett sällskap. Det kostar vanligtvis ett par hundra per år. Aktiviteterna ser lite olika ut, från sällskap till sällskap. Träffar med högläsning, eller föredrag, eller bokcirkeldiskussioner eller vad som kan passa författaren och medlemmarna.
Så lätt att gå i gamla vanor.
Tur att du inte missade allt i alla fall.
Backa eller inte, du gjorde säkert rätt. Jag skulle nog också bli lite förbannad om någon körde där de inte skulle, men med din förklaring hade jag accepterat det. Det är skillnad på att nonchalera och att göra ett litet misstag.
Trevlig Valborg!
Jag har sällan anledning att backa, har alltså inte tränat särskilt mycket på det och litar inte riktigt på mig själv i en så känslig miljö som det handlade om, så det blev som det blev. Men just den gamla vanan, att köra in på den vägen, är definitivt bruten nu!
Trevlig Valborg till dig också!