Nu har väl dammet lagt sig lite i de-dem-dom-debatten, den här gången? Den som denna gång, på nytt, drogs igång av den tillträdande chefen för Språkrådet, Lena Lind Palicki. Hon tycker sedan länge att det är dags att avskaffa plågsamma de-dem-försök och övergå till ett enhets-”dom”. Där har hon dock rätt många svenskar emot sig; jag är en av dem. Enligt en Novus-undersökning, hösten 2022, vill bara 26 procent av svenskarna gå över till ”dom” medan 39 procent ville fortsätta att skriva ”de” och ”dem”. Bland ungdomarna var dom-motståndarna ännu fler; 58 procent av svenskarna mellan 18 och 29 år sade nej till en ”dom”-reform.
Jag tycker det är sorgligt när personer som Lena Lind Palicki hävdar att vi måste gå över till ”dom” eftersom de som råkar skriva fel på ”de” och ”dem” utsätts för omgivningens tillrättavisningar, ja rentav förakt. Vore det då inte en bättre idé att förbättra både toleransen och språkundervisningen, i stället för att slänga i stort sett välfungerande de-dem-former överbord?
Jag kan stå ut med ett eller annat felaktigt dem, hellre det än en brutal ”dom”-reform. Att det skulle fungera som en klassmarkör att kunna välja rätt mellan ”de” och ”dem” tror jag inte alls på. Min erfarenhet är att en viss de-dem-förvirring skär genom alla samhällsklasser.
Ett problem med att införa ”dom”, genomgående är att litteraturen från 1900-talet och från 2000-talet skulle kännas föråldrad.
Ett annat är att språkinlärning på andra språk försvåras, till exempel i engelska, tyska, franska och (tror jag) spanska.
Hursomhelst, jag kommer att fortsätta att skriva de och dem till vidare och troligen så länge jag lever. Kanske tar ”dom” över även i skriftspråket, men inte hos mig. Jag vet att det smyger sig in ett och annat dom i mina bloggtexter, eftersom jag skriver en informell prosa, som ligger nära talspråket. Men jag tror att jag ska bli mer restriktiv med det. ”Dom” får finna sig i att förvisas till eventuella dialoger i fortsättningen.
Välgrundade synpunkter. Jag håller med av det enkla skälet att jag uppskattar skillnaderna i tal- och skrivspråk. Jag skriver exempelvis alltid talspråk i pratminus. Det har jag till och med krävt att få göra i vissa tidningar, vilket flera accepterat.
Vi har många språk: Skriftspråk, talspråk, byråkratgoja, slang, knoparmoj med flera. Vi bör vårda alla.
Frågan om att ta bort de/dem känns som nån sjuklig demokratiängslan, en oro för att inte betraktas som nytänkande inför tillträdet av en ny tjänst. Det finns viktigare frågor att jobba med för Lena Lind Palicki. Gör om, gör rätt.
Svenskan är ett svårt språk, vilket man märker då man läser mejl från alla sorters människor med olika yrken och skilda utbildningar. Alla skriver vi fel ibland. Vad gör det?
I dag hörde jag Gunnar Bolin i nåt slags kulturprogg på radioten. Han och hans gäst rabblade omväxlande upp alla fantastiska utbildningar gästen hade. I botten låg en grundlig akademisk examen i ”nånting med språk”. Därför blev min förvåning stor då gästen mycket tydligt uttalad ordet ”situationstecken” i stället för citationstecken/citattecken. Så pratar alltså en språkligt högutbildad person i radio. Detta nämner jag inte för att misskreditera gästen, utan för att visa hur svårt språket verkligen är. Just därför är det intressant.
Jag betraktar mig lite som en språkvaktmästare i min närmaste omgivning. Men just talspråket blir ju ofta som det blir, även i radio. Palicki har varit igång i många år om dom. Hon lär ha gjort en undersökning (nu hittar jag den inte, men jag vill minnas att jag läst något åt det hållet) om vad folk föredrar: 1.”dom” genomgående, för då kan det ju inte bli fel, eller 2.”de” och ”dem”, med risk för felskrivningar. Svaret blev ”dom”. Vilket ju strider mot Novus- undersökningens resultat. Vilket i sin tur kan bero på hur frågorna var formulerade. Kampen lär gå vidare.
Jag tror det är farligt att ha ambitionen ”att ta bort allt som är svårt”, vare sig det gäller språket eller livet. I det senare är i dag en dumpning lika med tragedi som kräver psykologhjälp, mediciner och fortsatt stöttning av samhället. I språket ska två små ord bli ett bara för att en person anser att användningen är för svår. Jag frågar mig om det kanske är nåt fel på språkundervisningen?
Vill man förenkla språket är det mycket som måste bort. Hur ska till exempel mitt nämnda ord ”citattecken” göras om till lättare variant? Jo, det blir väl då ”situationstecken”, trots att ordet inte har nåt med situation att göra.
Stötestenen var och vart… Hur ska Palicki lätta på trycket i dessa ofta felanvända ord? Stryka vart ur rullorna! Då blir det fin svenska: – Var är vi på väg? frågar Kristian Luuk i ”På spåret”.
Dubbla supinum – tror jag det kallas. Dessa fel gör även mycket välutbildade nio gånger av tio. Exempel: ”Han hade fått gjort en teckning”. Hur ska denna lömska fälla elimineras? Kanske till ”Han hade fått gör en teckning”. ;)
Förenkla kan bli lika med fördumma/fördunkla.
Ja för en språkvaktmästare finns det mycket att ta tag i… Förr i tiden, ända in på slutet av 1900-talet, fanns det korrekturläsare på en del tidningar och språkvårdare hos myndigheterna. Det innebar en (viss) pågående språkvård. Idag kan man läsa i en TT-text att ett parti ”gruvar sig för” förlusten i förra valet, i stället för ”grämer sig över”. För att inte tala om alla som ”huserar” på olika ställen, när de menar att de håller till, eller håller hus någonstans. Just det är nog ett förlorat slag, är jag rädd.
Jag håller med dig till fullo i det här! Dom är ju talspråk, inte ska väl svenskan försämras, de och dem behövs. Det som behövs är att folk lär sig skillnaden . Ska det vara så himla svårt? T.om jag har ju lärt mig det.
Till och med du:)!
Jag tror (men det vet nog du bättre) att diskussionen om de/dem contra dom knappt finns i det svensktalande Finland. Och jag undrar såklart i så fall vad det kan bero på. Jag har sett en intervju med Charlotta af Hällström-Reijonen, avdelningsföreståndare vid Institutet för de inhemska språken i Finland, där hon konstaterar att det som händer i Sverige med tiden kan påverka Finland och hon säger ungefär: ”Nåja, det kanske med tiden blir så att vi lägger till ’dom’ som en accepterad form i skriftspråket utöver de och dem. Ingen stor sak.”
Det blir lite skrynkligt i öronen när jag hör folk som säger ”de” eller ”dem” på fel ställe, ”dom” klarar jag bättre. Eftersom jag har en del invandrade bekanta som gärna vill veta hur man ska säga egentligen så har jag det lite svårt ibland. Rätta eller inte rätta, det är frågan.
”Dom” flyter ju fint i talspråk; där kan det till och med störa med ett ”de” eller ”dem” på rätt plats, eftersom det inte är talspråk. Vilket såklart gör det ännu mer komplicerat att förklara för icke-svensktalande hur allt hänger ihop. (Om man nu alls ska förklara.) Ibland är ju deras eget språk till hjälp, om man kan jämföra, men långt ifrån alltid. Men, som SFI-läraren och språkpedagogen Sara Lövestam brukar säga: Många kan ju lite engelska och gör sällan fel på ”they” och ”them”.
Engelskans motsvarighet verkar vara ”then” och ”than” om man läser lite kommentarer på sociala media där engelskspråkiga skriver.
Om folk inte kan skilja på ”de och dem” så borde de heller inte kunna göra rätt på ”vi och oss”, men den diskussionen har jag aldrig hört.
Vi – två bokstäver, motsvaras av de;
Oss – tre bokstäver, motsvaras av dem.
Vad är problemet?
När får vi orden voss och nir? (Ner är ju redan upptaget i svenskan.)