Åttaåringen skulle på kalas på stan. Femåringen skulle samtidigt på fotboll. Och Lilla T, halvåringen, var sjuk och måste vara hemma. Då kräver logistiken en mormor som tar med åttaåringen till kalaset, väntar de tre timmar som kalaset håller på och åker hem med åttaåringen efteråt.
Vad gör man då under tre timmar i centrala Stockholm i trakterna runt Humlegården?
Jo, man går förstås och kollar om det är öppet på Rönnells antikvariat, för där kan man alltid hitta något trevligt att läsa. Just den här dagen hade jag väldigt mycket tur, för det var inte bara öppet, det var dessutom poesiuppläsning.
Jag slank in och hann precis till den andra delen av uppläsningen, där Arne Wickander läste ur sin bok ”Den trettonde punkarn”.
Han läste om två polare som har ärende hem till en tredje kompis. I kompisens lägenhet stinker det kattkiss. ”Du kanske skulle byta sand i kattlådan” föreslår de. ”Va! Ska man göra det?” säger kompisen, som håller på att laga mat, pulvermos och gurka.
”Men? Skivar du gurkan med ditt bankkort?” undrar polarna och föreslår att han ska använda en kniv i stället. ”Jaha? Ja, det går nog också bra…”
Jag har kanske inte återgett texten ordagrant, men ni fattar andemeningen. Uppläsningen var väldigt underhållande och på hemvägen berättade jag för åttaåringen att jag varit på poesiuppläsning medan hon var på kalas.
Hon ville veta mer och jag berättade om kattlådan och gurkskivandet. Det skrattade hon gott åt, men undrade ändå: ”Men, på vilket sätt är det poesi?” Jag fick medge att även om det kan vara rätt poetiskt med oväntade situationer, så var just den texten ur en prosabok. Resten av hemresan diskuterade vi begreppet punk. 
Om man råkar vara i Stockholm och vill vidga sina perspektiv ska man gärna gå på Rönnells tillställningar. Efteråt kan man med fördel diskutera dem med en åttaåring.
Att åttaåringen hade problem att förstå det poetiska i en otömd kattlåda kan jag förstå. Men en bra utgångspunkt för samtalet är det väl.
Logistikproblem uppstår kring barnbarn förstår jag också.
Såhär var det: jag skulle delta i en ganska dyr kurs onsdag-fredag. Dottern skulle leda en annan kurs, också onsdag-fredag. Mågen leder en annan kurs tre timmar bort.
På tisdagen ringde förskolan och berättade att barnet hade feber.
Hur man än löser problemet så blir ett antal kursdeltagare drabbade.
Såhär gjorde vi: jag stannade hemma med barnbarnet under min första kursdag. Mågen lämnade över till en vikarie i all hast och kom hem så jag kunde vara på min kurs torsdag fredag och dottern kunde genomföra sin kurs. Jag tror det blev minst skada så.
Men logistik är det, kanske speciellt i glesbygden.
Ack 70-tal, tänker jag ibland, då barnen alltid hängde med och då det till och med fanns barnstugor med trevliga pedagoger som tog hand om telningarna, vid många kursgårdar. I värsta (bästa) fall ville de inte åka hem när kursen var slut. Men inte ens på 70-talet hade det förstås gått att ta med en febrig unge till kursen.
Och hur gick det med dig? Febrig nu?
Jag mår utmärkt, och du? Prickig?
Men veckan därpå inträffade nästan samma sak fast då hade jag inte kurs.
I första inlägget missade jag ett ganska viktigt ord, såhär skulle det stå:
Hur man än löser problemet så blir minsta möjliga antal kursdeltagare drabbade.
Inga prickar, så jag har nog haft vattkoppor, även om jag inte minns det.
Det funkade bra för mig med formuleringen ”Hur man än löser problemet så blir ett antal kursdeltagare drabbade.” Fast, å andra sidan, med den lösningen som ni kom fram till blev ju i princip bara en kursdeltagare drabbad, nämligen du.
Det är tur att det finns åttaåringar och andra barn! Själv diskuterade jag bilar med en ett och ett halvt-åring idag när vi gick en promenad. ’BIIL’ ’Ja, titta där är en bil’ ’BIIL’ ’Ja, titta en bil till’ ’BIIL’ ’Ja, där är en bil’ ’BIIL’
Dagens bästa samtal, alla kategorier! <3
Mycket sant och mycket snillrikt
högst poetiskt … (somFröding skrev)
Att diskutera med ungt folk kan vara väldigt bildande. Man lär sig hela tiden någonting av dem om sig själv och om livet. Klokt att umgås med klokt folk! Underbar berättelse fick du till också! Tack för den!
Ja, det är nåt visst med barnperspektiven, de berikar och belyser ens alltför invanda tillvaro!
Jo, man lär sig hela tiden…
Hade bråttom. Fick störtläsa ditt blogginlägg. Hann nog inte haffa allt men skred senare till måltid. Falukorven och potatisen gick bra att skiva – med Handelsbankens kort. Men det bet inte på sega biffen. Till det dög bara ICA-kortet.
Nu ska jag ta fram mitt bryne. Handelsbankens kort ska få sig en omgång!
Just så. Skärpning!
Vid ett födelsekalas nyligen talade vi om nåt som hänt på 1960-talet. 10-åringen stirrade på mig: ”LEVDE DU DÅ?”
Jag lever fortfarande på den kommentaren.
Tioåringar kan ha en väldigt – vad ska vi säga – fri tidsuppfattning. Och tekniska uppfinningar placeras ofta in lite varsomhelst, vilket ju är fullt begripligt, eftersom de inte varit med om deras framväxt. När jag berättar om min TV-fria barndom haglar frågorna: Fanns det bilar då? Tåg? Lampor? Dataspel?
Vid en rastpaus i bilen skulle vi göra oss smörgås. Ett avlidet
Amex-kort gick utmärkt att använda som smörkniv.
Ja, se där! Det bor nog en punkare i oss alla …
Men vilken kul upplevelse! Där hade jag velat vara med och lyssnat! tänk så mycket som kan hända en dag när du lämnar en åttaåring på kalas!
Ja, det blev ju en lyckad lördag! Rönnells är alltid värda ett besök, även när det inte är uppläsningar. Jag skulle såklart ha köpt boken, men det blev lite brått tillbaka för att fånga upp åttaåringen, men då har jag ju en bra anledning att gå tillbaka dit.
Får du köpa böcker?
Schhhh, säg inget! (Jag har lite specialregler. Får köpa i undantagsfall. Vid särskilda tillfällen. Om de är tillräckligt smala för att kunna få plats i bokhyllan.)
Vilket trevligt ställe.
Ja, ett kreditkort kan man använda på många olika sätt, helt klart.
Vi har mycket att lära av barn.
Trevlig helg!
Mycket trevligt och det går att stanna hur länge som helst, slå sig ner och bläddra i böcker som ser intressanta ut. God ordning och bra priser dessutom!